Att sitta hemma i sin ensamhet och tycka synd om sig själv en lördagskväll är inte helt ok. Att gå på bio löser alla problem. Finns inget bättre botemedel mot självömkan än att försvinna in i en fiktiv värld för två timmar. Med en SF-check och inte jättemycket pengar på kontot pallrade jag mig motvilligt iväg till den där biografen som jag av principskäl inte besökt på flera år: Sergel. Jag vill inte att en biograf ska vara som ett rullband med en konstant genomströmning av skrikande fjortisar som lämnar spår av godis/popcorn efter sig vart de än går. Ett biobesök ska kännas avslappnande, kulturellt och inspirerande. Har därför hållt mig till Grand, Saga, Viktoria, Sture och Zita på senare år. Men som sagt, just denna väldigt ensamma lördagskväll prioriterade jag min stackars ekonomi och vågade mig dit. Jag säger bara en sak: ALDRIG MER.
Till att börja med så har besökarna på Sergel inte förstått det här med godispåsar i salongen. Ska man äta under filmen så öppnar man påsen så mycket det bara går så att man prasslar så lite som möjligt under filmen. Men nej, inte på Sergel, där är det ok att prassla och prassla och prassla lite till...
När förtexterna börjar rulla förväntar i alla fall jag mig att småpratet ska tona ner och tystna. Men icke på Sergel, där småpratas det tills dialogen i filmen satt igång!
För att förebygga störningar under filmen så påminns publiken alltid om att stänga av sina mobiltelefoner. Egentligen borde man inte behöva påminna besökarna om något så elementärt, men bättre arbeta förebyggande än att riskera något... En stor vibrerande skylt med en mobiltelefon som ringer fyller duken och en röst säger "Du stör väl inte under filmen? Stäng av din mobiltelefon!" Det går liksom inte att missa.
Men på Sergel så varken lyssnar eller tittar man på något annat än grannen i stolen bredvid tills filmen verkligen har börjat. Visningen fick således inte fortgå ostört. Den första telefonen som ringer har en ringsignal i form av en r'n'b låt på högsta volym. Inte nog med att killen som äger telefonen bestämmer sig för att han vill svara - han svarar när han inte ens är halvvägs ute ur salongen!
Den andra mobiltelefonen som ringer (man kan ju tycka att folk borde ha blivit påminda när den första ringde...) har en något lägre och något äldre ringsignal. Men den här personen bestämmer sig för att inte göra något alls! (förmodligen för att inte bli utpekad som "den där som glömt mobilen på"). Mobilen ringer och ringer och ringer och jag får allt svårare att koncentrera mig på filmen. Det är väldigt nära att jag ställer mig upp och skriker "STÄNG AV FÖR I HELVETE!", men den tystnar precis innan såklart...
Den tredje, ja den TREDJE, mobiltelefonen som ringer tycks i alla fall ha en ägare som inser sitt misstag och skäms en aning. Ringandet hinner bara pågå en kort stund innan den stängs av.
Inte nog med detta! Under större delen av filmen har jag ett blåvitt sken i ögonvrån - tjejen i stolen bredvid sms:ar konstant under hela visningen.
Är det bara jag som tycker att det är filmen som ska stå i fokus under ett biobesök? Är det bara jag som vill kunna försvinna in i filmen och för en stund glömma bort allt annat runt omkring mig? Jag har aldrig blivit så distraherad/störd under ett biobesök som jag blev i lördags. Jag är ganska bra på att koppla bort min omgivning - det var helt omöjligt på Sergel. Usch, aldrig mer.
