jag vill också vara med

2011-05-03T22:09:00.001+02:00

bloggar numera betydligt flitigare härifrån

Återgång

2010-10-24T16:30:00.003+02:00

Igår var jag i Afrika. I Dar es Salaam, Tanzania. Idag är jag i Europa, i min lägenhet i Stockholm. På bara några timmar är väskan uppackad, passet och vaccinationskortet undanplockat, tvättkorgen full och foton importerade i datorn. Igår promenerade jag på dammiga gator i 35-gradig värme i jakt på de där små träelefanterna, i folkmyllret och trafikaoset. Vill så gärna att det ska kännas annorlunda när jag kommer hem. Precis som för fem månader sen så kommer jag hem och hoppas att jag ska kunna se på min lilla isolerade värld med nya ögon, men allt jag ser är att-göra-listan, en beroendeframkallande iPhone och en snart fulltecknad kalender. Hur långt ska man behöva åka och hur länge ska man behöva vara borta för att det ska göra skillnad på riktigt?

Bild: Morogoro

Tillbaka i Afrika

2010-10-13T21:40:00.002+02:00

Luften står stilla och solen skiner när vi kliver av flygplanet, men det är ingen vägg av värme, som det var den där kvällen i april för snart 7 månader sen. Tar oss in på flygplatsen, börjar fylla i tulldeklarationen. Passkontrollanten frågar inte mig när vi ska ses igen, han frågar L. Som om han vet att jag vet.

Köper simkort, växlar pengar, kliver in i en vit taxi med tygklädda säten. Taxichauffören sitter till höger och vänstertrafiken känns ovan. Längs med vägen går kvinnor med plastbaljor på huvudet och barn i färgglada skynken på ryggarna. De överfulla minibussarna kör om i högerfilen, snart fastnar vi i bilkö. Det luktar varmt från den nervävade rutan. Det känns bra att vara tillbaka.

Sju veckor och tre dagar

2010-08-12T13:51:00.003+02:00

Innan var jag nervös. Nu känns det som att det var det bästa sommarjobb jag kunde få.

Bra dagar följde efter dåliga, Nils Horner lät mig göra HF, Julian Assange svarade i telefon och lät sig intervjuas, de obekanta främlingarna i korridoren blev färre, de igenkännande nickningarna blev fler, reportagen blev längre, fler och mindre ångestfyllda än jag förväntade mig, bakjourstelefonsamtalen blev välbekanta.

Framflr allt så har den där klumpen av tvivel i maggropen kanske krympt litegrann. Och känslan av att det finns tid till att fundera, undra och ifrågasätta har vuxit. Det är ok att inte riktigt ha bestämt sig. Att inte vara riktigt säker.

Nya favoriter

2010-06-24T15:39:00.004+02:00

Det är kanske inte så konstigt att man bryr sig mer när man har varit där. För ett år sedan hade jag inte brytt mig om Ghana gick vidare i något stort mästerskap. nu känns det plötsligt hur kul/viktigt/spännande som helst. Heja the black stars!

Får han också ta?

2010-06-17T17:10:00.003+02:00

Cyklar över Årsta torg med p när vi blir stannade av två försäljare med ansträngda leenden. De vill bjuda på omega tre. P får två i handen, så vänder hon sig mot mig men tittar på p och säger: "får han också ta?" tänker först att jag ska säga något, eller att jag kanske hörde fel, men istället tar jag bara emot de små gula kapslarna och sväljer ner med lite vatten.

På vägen hem kan jag inte riktigt sluta tänka på att hon faktiskt trodde att jag var en kille. Och att jag kanske dessutom var så ung så att hon ville fråga min pappa om jag fick ta emot lite gratisvitaminer.

Jag och p konstaterar i nästa nedförsbacke att den där försäljaren nog inte var den skarpaste kniven i låden. Men egentligen så tänker jag att jag kanske just idag får skylla mig lite själv - kort hår, rutig kortärmad herrskjorta, pösiga jeans, sneakers.

Men ändå. Vad fan liksom.

Fan vad bra jag har det

2010-06-08T19:27:00.002+02:00

Innan jag åkte till Ghana funderade jag ganska mycket på om jag verkligen skulle lyckas vända på det förbannade perspektivet, eller om det bara var en naiv illusion.
Väl hemkommen kommer jag på mig själv med att ha rusat rakt in i den stressade stockholmskarusellen på bara en vecka. Jag kan höra mig själv sitta och klaga på att jag inte kommer igång med min uppsats, och känna avsky för min självupptagenhet.

Men så händer något, en vän till familjen förlorar sin pappa, bara några år efter att han har förlorat sin mammma. Nu har han ingen familj kvar. Min egen familj är utspridd, både geografiskt och mentalt, men de finns där.

Ibland blir man påmind om att man inte behöver åka till Afrika för att få perspektiv på livet och förstå hur bra man har det.

Go and come?

2010-06-01T09:32:00.006+02:00

Det är måndag och jag har bara några dagar kvar här i Accra. Utanför fönstret fastnar gräsklipparen i något och tystnar. Nyklippt gräs luktar likadant i Ghana som i Sverige. Jag har varit här i 51 dagar nu. Jag har vant mig vid värmen. Vant mig vid ljudet av gudstjänsten som väcker mig klockan sex på söndagsmorgnarna. Vant mig vid att skaka på huvudet när taxichaufförerna höjer en frågande hand i luften genom bilrutan. Vant mig vid att det blir mörkt klockan halv sju på kvällen och att ölen serveras i 62 centiliters flaskor.

Jag kommer sakna känslan av att det aldrig blir kallt. Jag kommer sakna mina nya vänner. Jag kommer sakna prestigelösheten och framför allt, ghananernas inställning till tid. I Stockholm är jag slav under klockan, jag är underordnad min kalender och mitt väckningsalarm. I Ghana är det människorna som är herre över tiden. Bussen går inte efter en tidtabell, den går när den är full. Allt får ta den tid det tar och ingen har något emot att vänta. Tiden har bara så mycket makt över människan som vi ger den. Den inställningen önskar jag att jag kunde ta med mig hem.

Det är nyttigt att få uppleva känslan av att sticka ut. Känslan av att vara den som är lite fel. Min bleka hy klarar inte den starka solen, min mage knorrrar vid tanken på den starka maten. Jag lyckas inte få mina kläder riktigt rena när jag tvättar för hand och alla dygnets timmar svettas jag så mycket att det ser ut som att jag precis har klivit ur duschen. Ghananerna klär sig i vackra, rena, färgglada tyger. Torkar obekymrat den knappt märkbara svetten ur pannan och äter utan problem de starka grytorna direkt med högerhanden utan att spilla en droppe. Misanpassad viting vs tropikanpassad ghanan = 0-1

För att jag sticker ut så kan jag inte gömma mig. Jag kan aldrig gå obemärkt förbi. Och jag kan heller inte fly ghananernas bestämda uppfattning om vita - alla som är vita är rika och pengar är något man har en enorm respekt för i ett land där 30 % av befolkningen är väldigt fattig. Är tro-tron (bussen) nästan full och ditt kompisgäng på tre inte får plats så knuffas någon ung ghanan tanklöst ut - man gör alltid plats för vitingarna. Och för varje gång jag särbehandlas på grund av min hudfärg så knyter det sig i magen. Ghananerna borde om något känna avsky inför den vita mannens närvaro, spåren efter slavhandeln finns överallt och hela samhällsutvecklingen präglas av kontinentens mörka historia. Men det tycks man ha glömt när den vita turisten vill få plats i bussen. Pengar trumfar historien.

Och pengar vet ghananerna att vitingarna har. Varje dag försöker taxichaufförerna och gatuförsäljarna lura mig på några kronor, få mig att betala lite mer än det egentligen kostar. Jag har irriterat mig på det. Samtidigt har jag insett att jag måste försöka förstå. Den absoluta majoriteten av de vita som vistas här har långt mer pengar på fickan än gemene ghanan. Så när en fattig ghanan ser en viting måste han ta chansen. Och det kan man inte bli upprörd över. Men det faktum att antagandet om att jag har mycket pengar endast och enbart baseras på min hudfärg gör mig mörkrädd, för kan vi anta att alla med en viss hudfärg är rika så kan vi lika gärna anta att alla som bär slöja är terrorister, eller?

En stund innan eftertänksamheten hunnit sätta in så står jag lutad över en taxibil och känner hur ilskan stiger för att jag vet att taxichauffören försöker få mig att betala mer än det kostar. Det är svårt att komma hit som ung, vit, medelklass och komma på sig själv med att bli arg och irriterad på människorna som sliter dagarna i ända för att tjäna ihop till sitt levebröd. Det är svårt att inse att man tillhör den privilegierade världen och att man tar det för givet.

När jag inte blir arg på taxichaufförerna så gnäller jag för mig själv över att jag spenderar för många timmar på mitt rum framför datorn. Jag borde åka ut på landsbygden och se hur ghananerna verkligen lever. Men för vems skull? Till vilken nytta? För att må lite bättre själv? För att döva det dåliga samvetet? För att kunna berätta för dem där hemma att jag var där, att jag såg hur de kokar sin cassava över öppen eld utanför sina lerhyddor dag ut och dag in? Vad spelar det för roll när jag ändå aldrig kan komma i närheten av att förstå hur de lever. Vad de tänker på när de vaknar på morgonen.

Plötsligt står jag i mitt kök på Katarina bangata igen och diskar gårdagens mjölkglas, som om ingenting hade hänt. Stockholm är sig likt, med enda skillnaden att träden är grönare och solens strålar lite varmare. I huset bakom Glory Oil i Osu i Accra har en amerikansk tjej flyttat in i det som var mitt rum i åtta veckor.

Jag sätter på mig mina färgglada armband och spelar ghanansk musik på högsta volym i hopp om att det ska ta mig tillbaka. Men mest är jag rädd för att allt ska bli som vanligt igen. Att jag ska dras med i stokholmskarusellen som är fylld till bredden med skrämmande trendriktiga söderbor, iPhones och triviala vardagsintriger. Jag är rädd att jag ska glömma bort att det finns människor bara timmar härifrån som lever ett helt annat liv. Som inte ägnar en tanke åt vad de ska göra i helgen för att de är så upptagna med att se till så att alla i familjen får mat just idag. Jag kanske var naiv som åkte till Afrika med förhoppningen om att kunna komma hem och se på den här lilla isolerade världen med nya ögon. För när jag saknar värmen och vännerna känns det som att jag har trillat tillbaka in i verkligheten, att de senaste två månaderna bara var en liten parentes. Jag vill att de senaste åtta veckorna ska vara en annan verklighet som jag kan åka tillbaka till om jag vill. För det vill jag.

En helt vanlig dag

2010-04-26T16:15:00.003+02:00

Vaknar vid 7-tiden. Av värmen. Av den förbannade tuppen. Eller om det är söndag - av gudstjänsten som sätter igång i huset bredvid vid halv åtta.

Hasar ut i köket. Plockar fram den kylskåpsfuktiga baguetten, happy cow-osten, grapefruktjuicen. Allt ätbart måste förvaras i kylen för att minimera risken för myrinvasion. De små, små, röda, elaka myrorna som bits letar sin in i huset ändå, men det är värre med myror i maten än myror på golvet. Ibland kryper det ut myror ur min dator, mellan tangenterna. Ibland undrar jag om det kanske myllrar av myror där under som långsamt äter upp innanmätet av min dator, utan att jag märker någonting.

I vardagsrummet sätter jag på de trötta fläktarna i taket och den högljudda golvfläkten bredvid bordet. Vid åttatiden lämnar mina huskamrater Osu för att åka till jobbet. Icy från Kina, Lucas från Tyskland och Billy från Uganda åker alla till sina praktikplatser. Kvar i huset är jag, Claude, Maxwell och ibland Nanama. Claude är en medeleålders fransos. Han har flyttat hit till Ghana för att starta upp en hemsida för utlänningar i Accra. Men egentligen drömmer han om att öppna en bar. Maxwell är ghanan och den som sköter om huset åt den mystiska landladyn som aldrig syns till. Maxwell diskar, skurar golven, tvättar kläder i stora baljor på innergården och fixar med tv:n när ingen annan lyckas få igång den. Han saknar en framtand och ibland har jag lite svårt att förstå hans engelska. De senaste veckorna har han sovit på golvet i vardagsrummet, eller i hallen utanför. Han råkade tydligen dubbelboka något av rummen vilket resulterade i att han gjorde sig själv sänglös.

Nanama är ghanan och hyr ett rum av Maxwell medan de renoverar hennes hus. Hon ser inte en dag ut äldre än 25 men påstår att hon är 36. Hon äger en liten butik som heter The Pink Box. Jag har aldrig varit där. Nana säger ofta "It's small as a showbox, but we've got everything". När hon inte är i sin butik planerar hon för nästa företag hon ska starta, The Pink Box Sandwiches, som ska förse alla expats med västerländska lunchmackor.

Ibland går jag till internetcaféet tvärs över gatan på förmiddagen för att kolla mailen. Ibland nöjer jag mig med att gå till Supermarket Koala för att handla något dyrt, importerat från väst. Eller en Fanice, vaniljglass på påse.

Mitt på dagen är det alldeles för varmt för att vara utomhus, om man inte har tagit sig ner till stranden dar det i alla fall blaser. På eftermiddagen är det bättre. Vid femtiden är det precis lagom, men redan vid sex blir det mörkt ute. På några minuter är det kolsvart och då kommer myggen. De forbannade myggen som bjuder pa bade myggbett och malaria.

Utanfor Supermarket Koala ligger den sa kallade nattmarknaden. Nar morkret har lagt sig doftar det nygrillat från gatuköken. För knappt tio kronor kan du få en tallrik med chicken and rice. Osu har kallats för Ghanas New York; stadsdelen som aldrig sover. Men även om det alltid finns en taxibil att vinka in längs med Oxford street, eller mat att köpa i varje gatuhörn, så sover även Osu. Vid midnatt har lugnet lagt sig över den lilla marknaden. Och i alla stånd och bås, på bänkar och på marken, ligger människor och sover. Marknaden är inte bara deras arbetsplats. Det är deras hem. Här tvättar de sina kläder i färgglada plastbaljor. Lagar sin middag i samma gryta de lagar maten de säljer. Jag tänker på den långa vintern vi haft i Sverige, på alla hemlösa som frusit till isbitar på Stockholms gator. För första gången sedan jag kom till Ghana kan jag uppskatta värmen. De som inte har tak över huvudet slipper i alla fall att frysa.

Obruni

2010-04-22T15:27:00.002+02:00

"Viting" ropar de efter mig på gatorna här i Accra. Jag har inte riktigt bemästrat ordet för "svarting" så jag är tyst i stället för att ropa tillbaka.
It's nice to be nice, säger ghananerna till mig när jag inte orkar hälsa och vara trevlig.

Its nice to be nice, men ibland är kulturkrocken ett faktum. Taxichauffören som griper tag i min arm förstår inte att jag känner mig påhoppad. Sliter min arm ur hans grepp och går därifrån. Inte så nice.

Annat har jag vant mig vid. Skumpiga, fallfärdiga trotros, att elen försvinner var och varannan dag, att bilarna sällan stannar vid övergångsställen och verkar tycka att fem centimeter är en bra marginal till de gående längs med vägkanten. Jag försöker lära mig att knäppa med fingret när jag hälsar, torka svetten som en ghanan med den lilla rosa frotténäsduken jag har köpt.

När jag lutar huvudet mot det öppna fönstret i den nergångna minibussen och känner kvällsluften blåsa genom håret, de många dofterna från gatuköken och låter mig översköljas av det numera välbekanta ljudet av biltutor och mates som ropar ut sina destinationer med nasala stämmor, då känns Ghana som den bästa platsen man kan vara på. Här kan man njuta av känslan hur det är att verkligen leva i nuet.

Välkommen till tropikerna

2010-04-13T12:51:00.003+02:00

Det har gått en vecka och tre dagar sedan jag satte fötterna på ghanansk mark och klev rakt in i en värmechock. Luften är tung och fuktig. Temperaturen är densamma ute som inne och de många fläktarna tycks bara vispa runt den konstanta värmen. Jag försöker vänja mig vid klibbiga armar, en våt nacke och en droppande nästipp. Tvättar mina tygnäsdukar i ljummet vatten men smutsen och svetten har för länge sedan trängt djupt in i tyget och vatten gör knappast någon skillnad.

Vaknar av att svetten rinner längs med ryggen. Tittar upp i taket. Mycket riktigt, fläkten har slutat snurra. Det kan bara betyda att elen har försvunnit igen. Den gör det ibland. Än så länge rinner det vatten ur kranen, men man ska inte ta någonting för givet.

Knappt nio timmar nästan rakt söderut från Sverige är det mycket som är annorlunda. Småsaker, som att det ofta saknas en röd och en blå sida på reglaget i duschen, man ska vara glad att det kommer vatten överhuvudtaget. Eller att det saknas trottoarer längs med den stora gatan i centrala Osu, de många gående får akta sig bäst de kan i vägkanten. Större saker, som att de allra flesta i södra Ghana är troende kristna och varje söndag går till kyrkan i sina finaste kläder för att sjunga oavbrutet i flera timmar. Eller att åldern på de många gatuförsäljarna uppskattningsvis inte sällan kryper ner under tio. Är du tillräckligt gammal för att bära en plastbunke fylld med saker på ditt huvud är du tillräckligt gammal för att sälja. Sälja genom nedvevade fönsterrutor bland bilarna som står i kö, bland passagerarna i de många minibussarna som väntar på att fyllas upp för att kunna ge sig av. Allt du kan tänkas vilja köpa kan du köpa från en bunke på någons huvud. Glass i stora, kylda träskåp, torkad fisk, torkad frukt, skalad färsk frukt, kokade ägg, kakor, rakhyvlar, läsk, parfym, leksaker, kläder, vatten på påse och så vidare. Det mesta ar valdigt billigt, nagra kronor racker till ganska mycket. Ibland undrar jag hur mycket de maste sälja på en dag for att klara sig. Hur manga timmar de maste snirkla sig fram mellan bilarna i varmen for att kunna ga hem med en ok dagskassa.

När man inte ägnar sig åt att artigt forsoka avvisa de överväldigande många gatuförsäljarna så är det lätt att skaffa sig vänner i Accra. I alla fall med den ghananska definitionen av vänskap; vet du den andres namn kan du kalla honom eller henne för din vän. För några dagar sedan promenerade jag som så ofta från mataffären till internetcaféet när en främmande kille ropade efter mig. Jag hade ingen lust att stanna och prata så jag låtsades inte om det. Men han fortsatte att ropa och då vände jag mig om som för att låtsas att jag inte förstått att det var mig han ropade på. Då kom han springandes och frågade varför jag inte svarat den första gången. Jag bad om ursäkt, skakade hans hand och frågade hur det var med honom. Nu pratar vi varje dag när jag passerar, han betraktar mig som sin vän. Ibland är det trevligt, ibland tar jag en omväg för att slippa gå förbi hans lilla stånd, det är inte alla dagar man orkar vara friendly.

Dagen efter kvinnodagen

2010-03-09T08:18:00.004+01:00

Det har varit mycket på senare. Många sena kvällar när det har snurrat i huvudet "hur sjutton ska jag hinna?"

Tisdag morgon. På hallgolvet ligger DN och väntar. Framsidan pryds av en stor bild på en ung tjej och rubriken "stressa eller slappa - högt pris oavsett val". Det är en puff för Insidans nya serie om prestationsprinsessor och glidarkillar. Tjejer har länge konkurrerat ut killarna vad gäller höga betyg, men nu växer klyftan. Tjejerna dominerar inte bara i gymnasiet utan även på högre utbildningar och konsekvensen blir att killarna "riskerar att hamna efter i karriären". Konsekvensen för tjejerna blir konstant magont och huvudvärk.

Det är såklart fruktansvärt trist att unga tjejers prestationsångest får dem att må konstant dåligt. Att hälsan är priset för en hög målsättning. Men undertonen i artikeln skrämmer mig ännu mer. Mig veterligen är det fortfarande killarna som dominerar bland toppjobben i de stora företagen, på posterna i de viktigaste styrelserna, som har de högsta lönerna. Se bara på DN:s förstasida igår, på internationella kvinnodagen: landets kommunstyrelseordföranden är i 7 av 10 fall män.Rubriken är "Manlig makt".

Dagens artikel visar att tjejerna knappar in, på det enda sätt de vet - genom att plugga sig till framgång - och då är det ett hot mot killarna som "riskerar att hamna efter i karriären"? Nu generaliserar jag, men är inte problemet att killar alltför länge har levt i föreställningen att det går utmärkt att glida igenom grundskolan och gymnasiet och inte lägga i krutet förrän på universitetet för att få toppjobbet? Varför är det bara tjejer som ska tampas med verkligheten - att vi lever i ett samhälle där det är stenhård konkurrens om åtråvärda positioner?

Det är ett problem att unga tjejer mår dåligt - tro mig, jag vet precis hur det känns - men det är också oroväckande att unga tjejers framgång betraktas som ett hot mot de slappa killarnas karriärmöjligheter. Men det är kanske inte så förvånande - vi lever ju trots allt i ett patriarkat; det absolut mest skrämmande skulle ju vara om kvinnorna fick dela makten med männen.

Det löser sig?

2010-02-22T19:33:00.003+01:00

Ringde runt en del idag inför resan till Ghana. Att ha någonstans att bo kan till exempel vara bra. Pratade först med Auntie C, hon hade svårt att säga om hon hade rum så långt fram i tiden, bättre om jag ringer 27 mars. Lite tajt att inte ha fixat boende en vecka före avresa tyckte jag och ringde ett annat nummer jag blivit tipsad om. Maxwell hade ett rum till mig, med toalett. Försökte fråga hur stort rummet är men fick "it's a nice house" till svar. Försökte be om någon slags bekräftelse på min bokning men fick "you have my number" till svar. Förmodligen kommer jag att åka till Ghana utan att vara helt säker på var jag ska bo, men jag tror att jag måste tänka att det löser sig på något sätt. Jag tror att det är en del av upplevelsen att tänka lite mer så, och hur illa kan det gå? Jag har ju Maxwells nummer.

It's all happening

2010-02-21T12:05:00.004+01:00

Det är en befriande känsla när något man pratat om väldigt länge faktiskt inträffar. I april åker jag till Ghana för att genomföra fältstudier till min c-uppsats i journalistik. Känns läskigt, spännande, häftigt och jävligt bra.

Ett geni som heter Bengt

2010-02-14T15:10:00.004+01:00

Det är lättare att inte ta så hårt på motgångarna om de fantastiska prestationerna inte förväntas komma från mig. Det geniala är i stället ett väsen som bor under min säng och som också måste dra sitt strå till stacken. Jag döper honom till Bengt. Jag tänker mig att han ser ut ungefär som mjukdjursgrisen Arne som inte bor under sängen utan ovanpå sängen. Fast Bengt är större och lite transparent. Jag tänkte börja med att ge Bengt känslan av otillräcklighet inslaget i ett rosa hårt paket. Han kan behålla den. Och göra vad han vill med den. I julklapp kanske han får prestationsångesten eller kroppsuppfattningen, i mjuka paket. Jag har inte bestämt mig än.

Man kan gå i KBT och skaffa sig verktyg för att hantera sitt bångstyriga inre. Eller så skaffar man sig en Bengt.

Stockholms filmfestival 2009

2009-12-02T19:32:00.017+01:00

Happy End. Franskt men inte särskilt bra. Domedagsdrama där folk dog på konstiga sätt.

Whip It. Lättsmält amerikanskt. Drew Barrymores regidebut. Ellen Page är alltid fantastisk. Bra medicin mot föregående film men inget mästerverk.

Go get some Rosemary kan ha varit en bra film. Jag lyckades bara se halva. Skakig kamera + varannan sekund oskärpa = åsa fick säga hejdå till middagen på Sagabiografens toalett.

Nollywood Babylon. Dokumentär om den nigerianska filmindustrin. Kan ha varit en av festivalens bästa filmer. Tyvärr blev det avbrott fem gånger under visningen. Vore fint om biografmaskinisten kunde stanna kvar i maskinrummet en hel film någon gång.

Hipsters. Rysk musikal i 50-talsanda. Klockrent.

Ordinary people. Provocerande aj-i-magen-film om massavrättningarna i Serbien.

I Killed My Mother. Antingen så är den genial eller så är det bara en bortskämd snorunge som har fått hybris. Kan inte bestämma mig. Kanadensisk franska kan man i alla fall bestämma sig för är fruktansvärt fult.

9. Fint. Mycket fint.

A piece of our life. Japansk fucking åmål stod det i programmet. Det stämde ganska bra. Lite mer neurotisk kanske? Men man längtar ju till Tokyo.

Precious. Överskattad?

P-star rising. Amerikanskt som bara den. Men bra dokumentär om en kaxig liten tjej.

Fish tank. Festivalens i särklass bästa. Åsa <3 brittiskt.

Air doll. Knasigt japanskt. Men ändå fantastiskt vacker symbolik. Alla är tomma inuti liksom.

Jag prickade in bättre filmer förra året. Men det var ändå en fin festival. Länge leve verklighetsflykten.

På en tvärgata nära dig

2009-11-01T18:38:00.002+01:00

Kan själv

2009-11-01T18:29:00.004+01:00

Byggde en bokhylla igår tillsammans med p. Man borde ägna mer tid åt att göra praktiska, handgripliga, kreativa saker. Som att snickra bokhyllor. Tillfredsställelsen när man är klar är så påtaglig.

Nu har jag målat den vit och fyllt den med saker. Är väldigt nöjd med resultatet.

Min lesbiska skogshuggarskjorta

2009-10-13T14:13:00.006+02:00

Jag fick en rutig bomullskjorta i födelsedagspresent för ett tag sen. Tyckte om den med en gång. Nu har jag använt den en del och fått kommentarer som jag inte alls hade väntat mig; "varför har du flanellskjorta på dig?" eller "varför har du en lesbisk skogshuggarskjorta?" eller bara "vad är grejen med din skjorta?".

En av ovanstående kommentarer gör att vi börjar prata om huruvida jag är en skjorttjej eller inte. Och vi kommer ganska snart fram till att ja, det kanske jag är. När jag tänker efter kan jag räkna till inte mindre än sex skjortor i min garderob, varav tre är rutiga. Men säger mängden skjortor i min garderob något om hur jag är som person? Eller till och med vilken sexuell läggning jag har?
"Jag tycker om mina skjortor", säger jag till killen som just ifrågasatt min fina rutiga skjorta.

Och så tänker jag för mig själv att jag måste ägna resten av mitt liv åt att krossa könsstereotyper och fördomsfulla klichéer.

Det är ju kul när det går bra för folk

2009-10-11T19:51:00.004+02:00

...brukar jag säga. Men med överjävliga prestationskrav på sig själv och det konstanta behovet av att jämföra sig så vet det sjutton om det är så himla kul när det går bra för folk. Det vill säga för de andra. De där man inte känner men som fullkomligt strålar av framgång i alla hippa magasin och på alla väloljade bloggar.

Satt och bläddrade i Cinema. På var och varannan sida kan man läsa faktarutor om människor som det har gått väldigt bra för. Chefredaktör här och programledare där. Självklart i ultrachic outfit. Så har det alltid varit - men inte har väl de där fantastiska människorna varit födda 1985, 1984 eller 1986? Inte har de väl varit jämngamla med mig?

På tre komma två sekunder hinner jag komma på tio saker jag borde hunnit med, trettiotre saker jag borde ha åstadkommit och uppnått. När jag kommer hem försöker jag tänka att jag också lyckats-uppnått-åstadkommit. Men allt jag känner att jag uppnått känns så fnuttigt i jämförelse med de där faktarutorna. Och det är en psykisk megabedrift att inte jämföra sig. Så hur ska jag lyckas klara mig undan den totala livsångesten när de där fantastiskt lyckade människorna inte är äldre 23?
Jag som så gärna ville fortsätta att trösta mig med jag-är-ung-jag-har-inte-hunnit-bli-fantastiskt-framgångsrik-än i nåt år eller två till?

Sen tänker jag att P nog skulle föreslå lite KBT mot där. Det där med att jämföra sig och aldrig vara nöjd. Han kanske har rätt. Hur mycket kan det kosta med några timmars mental träning i att vara nöjd? Eller det kanske är billigare att åka till något väl valt asiatiska land och bli buddhist, de känns ju som ett gäng rätt nöjda människor.

not: fotot är från Tokyo.

Insufficient (funds)

2009-10-05T21:31:00.002+02:00

Jag har en ovana att riva på mina fingrar. River bort små hudbitar längs med nageln. När jag är nervös och spänd så river jag mer än vanligt. Idag blev min tumme så röd och öm att jag var tvungen att sätta på ett plåster.

Pratar med P i telefon som tröstar. Det är ok att inte göra jättebra ifrån sig jämt. Jorden går inte under. Det är ok att misslyckas. Men så väller det upp inom mig, den obehagliga känslan av otillräcklghet. Jag försöker, men jag räcker inte riktigt till.

Tänker att det är något slags syndrom. Att vara ung högpresterande tjej med för höga krav på sig själv.

P säger att jag ska ta tjuren vid hornen. Att inte gömma mig för det där som känns jobbigt. Antar att han har rätt. Imorgon ska jag ta tjuren vid hornen. Stänga in den förbannade otillräckligheten i garderoben. Och när jag blir stor ska jag skriva en bok om det där monstret.

Längtan

2009-10-04T09:36:00.007+02:00

Tar tuben hem från hammarbyhöjden. Det är lördag och klockan närmar sig 01.30. Det är fullt av folk på medborgarplatsen, de flesta verkar onyktra. Polisen spanar med misstänksam blick. Men trots den uppenbart dekadenta stämningen är alla så fantastiskt chica. Små söta jackor, snygga boots, välsminkade leenden. Det enda jag kan tänka är att jag aldrig kommer att passa in. Jag kommer aldrig kunna känna mig som en del av allt det där. Det kanske inte är i Stockholm det händer trots allt?

Bilden är från Ile St Louis i Paris. Där kunde man vara den enda som bar hatt men ändå känna att man passade in. J, när ska vi åka tillbaka?

Samarbetet

2009-10-03T14:06:00.002+02:00

Flyr de kalla vindarna in på det där fiket jag gått förbi så många gånger. Det finns ett ledigt hörn för mig, radion och boken. Köper rättvisemärkt, ekologiskt kaffe (kan det bli mer pk?) och slår mig ner. Snart är lokalen fylld till bredden av småfrusna Bondens marknad-besökare. Jag ler mot mannen som torkar av bordet bredvid mitt. Han ler tillbaka. Tänker att jag vill sitta här hela eftermiddagen men att jag inte borde ta upp plats om jag inte ska köpa ännu mer kaffe. Plockar ihop och reser mig. Tittar upp på väggen vid utgången.
Har ingen aning om vad det är. Men oj så fint. Hit ska jag gå fler gånger. Och då kanske jag vågar säga till mannen som log att kaffet var himla gott och att jag trivs i deras hörn.

Fredag mitt i backen

2009-10-03T14:03:00.003+02:00

Det är fredag och det är okej att lämna redaktionen 16.30. Strosar upp för Götgatsbacken (numera känns det ovant att inte flåsa fram bland gångtrafikanterna på den stabila gula faran)

Andas höstluft. Lyssnar på Studio Ett. Rör mig i takt med mottagningen till radion i mobilen. Fläckvis brusar det till. Solen skiner. Fan vad bra man kan må.

oktoberdrömmar

2009-10-03T13:57:00.004+02:00

Det blev till slut lite för kallt att cykla varje dag så nu har jag köpt ett busskort. Känns ovant att ställa sig i busskuren och spana efter att något rött ska skymta borta i rondellen nere vid Filmhuset. Framför Radiohuest i höstlikt eftermiddagsljus. Tänk om man får chansen att bli en del av det där en dag. Det där som finns innanför den jättelika grå 60-talsfasaden.

Mogen nog att bära hjälm

2009-09-04T17:21:00.006+02:00

Åren efter 20 räknas dagligen i nyvunna vuxenpoäng. Plockade hem en hel hög i våras när jag gick och köpte bostadsrätt. Och lagom till min 23-årsdag nästa vecka tog jag mig i kragen häromdagen och gick till cykelaffären och köpte en hjälm. Det borde jag ha gjort för länge sen, framför allt tycker mamma och pappa det. Men det har tagit emot. Det är egentligen väldigt mycket mer korkat och fånigt och barnsligt att inte bära hjälm - när man kastar sig fram i storstadstrafiken varje dag. Men det spelar ingen roll, cykelhjälmen har en permanent töntstämpel. Mest för att det är fult.

Men i onsdags gav jag upp det där. Fick en känsla av att jag nog kommer att krocka nästa vecka om jag inte köper en hjälm nu. Så jag köpte en svart, klotrund hjälm för 400 kronor. Och det känns riktigt bra, inte det minsta töntigt. Vilket såklart ger mig massor av vuxenpoäng.

(sen hör det till saken att alla supercoola superduktiga journalister på Studio Ett har hjälm när de hojjar till jobbet. Då vill man ju inte vara sämre.. Och mamma och pappa blev glada, såklart. )

Praktikant

2009-09-04T17:12:00.002+02:00

Har avverkat två veckor på fantastiska Studio Etts redaktion.
Har imponerats av hur intellektuell och engagerad redaktionen är, hur trevliga alla är, hur fantastiskt kompetenta de är. Och igår gjorde jag min egen lilla debut i form av reportage och enkät. Kändes bra att bli av med premiären. Och ovant att höra programledaren säga "Reporter Åsa Secher".

Idag gjorde jag endags-mini-rep om ökenräven Rommel. Det har varit en bra praktikantvecka. Om en timme ska jag träffa mina praktikant-klasskamrater och dricka öl. Och prata om praktiken. Det är mycket praktiken nu. Men det är bra.

2009-08-21T21:40:00.002+02:00

Jag har döpt den här bloggen till Jag vill också vara med för att det är precis så det känns i alldeles för många sammanhang.

Jag spenderade hela sommaren i Paris och det var fantastiskt. När jag kom hem var det första jag lade märkte till hur hippa alla stockholmare är. Rätt jeans, rätt sneakers, rätt väska, rätt solbrillor, rätt jacka, rätt musik i öronen, rätt barhäng på torsdagskvällarna, rätt magasin i fickan. Å ena sidan är det positivt att stockholmarna är så måna om hur de ser ut och hur de uppfattas av andra. Det gör ju bland annat att det finns en massa vackra stockholmare att titta på. Å andra sidan får det mig att känna mig lika utanför som i gymnasiet när alla andra bodde på söder och visste vilka the killers var medan jag tog bussen ut till nacka med beatles i öronen. Och det slutar alltid med att jag tänker att jag ju också vill vara med. Vara med i den där hippa klubben som alla andra tycks tillhöra.

Just den här augustikvällen pågår Block Party på skånegatan här på söder. Jag har uppgraderat mig och köpt en dyr lägenhet mitt i den där hippa smeten, så jag bor alldeles runt hörnet från det här fantastiska arrangemanget. Det sket sig lite med sällskapet för kvällen så jag gick ner själv en sväng för att kolla läget. Och där är de. Alla de där coola stockholmarna. Trots att jag har köpt en dyr fin lägenhet mitt i den hippa smeten, köpt de där hippa shortsen, ett par lagom udda sneakers och en lagom clean jacka, så känner jag mig mer utanför än någonsin.

När jag var i Paris längtade jag efter de varma sommarkvällarna i stockholm när man kan sitta i park tillsammans med en massa andra stockholmare och njuta av att det inte regnar och vara oense om det är trädgården eller debaser som ska förgylla natten. Nu sitter jag ett halvt kvarter från en fantastisk kvartersfest fullproppad med de där stockholmarna jag hela sommaren längtade att få dela park med och jag kan inte annat än längta tillbaka till Paris där det inte spelade någon roll om jag hade oversized mjukiströja eller ny svart snygg t-shirt på mig. Jag fick vara med ändå.

Men det här har man ju hört förut. Gräset är ju alltid grönare. Jag bara önskar att det ibland kunde kännas som grönast alldeles precis där jag står.

Paris

2009-06-23T19:03:00.002+02:00

Spenderar sommaren i Paris. Ett infall i påskas när jag och J promenerade längs med bd st michel - tänk om vi skulle åka hit i sommar? vara här hela sommaren? söka jobb? prata franska? ja. Nu är vi här. I Bologne närmare bestämt. Det är varmt, varmare än i Stockholm och fransmännen pratar snabbare och slarvigare än någonsin. Vi söker inte särskilt många jobb, vi strosar mest. Dricker kaffe, äter baguette med vitlöksost, tittar på Dexter. Tänker att det kanske lossnar snart, men förstår inte riktigt hur det ska gå till.

Det lilla

2009-06-07T21:15:00.003+02:00

Mamma brukar påminna mig och min syster om hur viktigt det är att göra sig oberoende. Framför allt som kvinna [läs: oberoende av män som tjänar mer pengar]

Hon har såklart helt rätt. Jag ska inte göra mig beroende av en man (inte en kvinna heller för den delen) som betalar min hyra eller min elräkning eller mina frukostmackor eller mitt kaffe. Men jag tror att jag redan har försäkrat mig om det, i januari är jag färdigutbildad och om det inte går helt åt pipan så borde jag kunna få ett hyfsat jobb.

Men nu när jag har försäkrat mig om att även i framtiden kunna betala hyran själv så känns den här oberoendeprylen ännu viktigare när det kommer till de små, enkla, vardagliga sakerna. För det är de små sakerna som får mig att känna mig självständig.

Som att kunna öppna min egen öl med en gaffel eller en snudosa. Eller laga min egen punktering. Eller snickra ihop mina egna ikeamöbler och borra upp min egen kökslampa. Och byta mina elproppar. Bära mina egna tunga kartonger. Laga min egen skrivare.

Det är bara småsaker. Och egentligen ska man inte vara så rädd för att be om hjälp ibland. Men det gör ganska mycket för självkänslan att inte behöva be närmsta person med y-kromosom om hjälp. Jag kan själv, som det heter.

Göran Lambertz

2009-05-18T22:17:00.004+02:00

JMK Alumin ställde till med årsmöte, samkväm och talarkväll allt i ett. Vi var en tapper skara och det ska erkännas att jag närvarade smått ovilligt - men de jobb FS-skribenterna ratar får chefen sopa upp och vispa ihop. Femte statsmakten kan ju inte strunta i att självaste Göran Lambertz skulle komma på besök. Tog både ett och tre halvtaskiga foton, men attans bananer vilken sympatisk man! Känns som att nitlotten jag drog plötsligt blev en högvinst.

EU - vem fan bryr sig? Vol 2.0

2009-05-14T23:33:00.004+02:00

Det flaggades för Europa i lördags. Blått och gult, som den svenska flaggan.

Det har utlysts en europeisk tävling för unga journalister. Affischen har suttit uppe i flera månader. Snart är det deadline för tävlingsbidragen. Men ändå har jag inte lyckats knåpa ihop något bidrag.

Snart är det val till EU-parlamentet. Jag tänker att jag ska rösta på Gudrun Schyman, trots att jag egentligen vill ha Gudrun här hemma i Sverige, där vi behöver henne mer än någonsin.

Vi ska publicera flera artiklar om EU-parlamentsvalet i Femte statsmaktens sista nummer. Jag har inte läst utkasten.

Sista året i gymnasiet skrev jag ett projektarbete på 50 sidor som jag döpte till "EU - vem fan bryr sig?" Jag intervjuade Margot Wallströms närmaste assistent. Margot själv fick jag bara brev av.

Jag tänker mig att jag tycker att Europa är viktigt. Att EU är viktigt. Att det är viktigt att tänka bortanför landgränsen. Men likväl lyckas jag inte frambringa energi till allt det där. Dumt.

framåt tack

2009-05-14T23:25:00.003+02:00

"Välkommen ut ur vassen" står det på den gigantiska reklamaffischen som stirrar på mig där jag står på tunnelbaneperrongen. Ännu en fantastiskt smal modell väcker viktångestmonstret inom mig till liv. Varför kan inte idealen utvecklas i takt med allt annat? Varför blir det aldrig sjukt ohippt att vara pinnsmal? Då kanske vi skulle må lite bättre, vi som har ett viktångestmonster inom oss.

Äntligen

2009-05-14T23:21:00.003+02:00

Det tog ett tag innan poletten trillade ner, innan jag förstod att det är radio jag ska jobba med, men bättre sent än aldrig.

Till hösten blir det Studio Ett i P1 för hela slanten.
Det känns:kulspännandeläskigtoverkligtutmanandehäftigt

och

väldigt väldigt bra

En tisdag mitt i veckan

2009-04-28T21:57:00.004+02:00

Intrigerna tätnar på Karlavägen 104, sprickan mellan H08JP och plan 5 växer så sakta. Samtidigt börjar telefonerna att ringa om praktikplatserna som alla väntat på, vi får för första gången träna vår kreativitet (ett år för sent?), träden blommar ljusrosa i Kungsträdgården och vindarna är ljumma om kvällen. Idag bokade jag och J biljetter till Paris. Nu ska det verkligen bli av. Och ikväll smög vi in i det där huset som jag snart kan kalla mitt, kikade ut genom vädringsbalkongen, testade ringklockan, åkte hiss och beundrade den vackra järngrinden.

Det härjar en svininfluensa ute i den stora världen. Den tycks inte nå så långt som innaför mitt pannben. Inte nu när det börjar falla på plats. Alla de där planerna.

Att våga lite mer

2009-04-19T23:40:00.002+02:00

Åkte till Paris med fantastiska J över påsk. Dansade hela nätterna, strosade hela dagarna. Vi struntade i alla planer och vi struntade i alla måsten. Vi drack kaffe, åt crèpe, tog foton på körsbärsblommorna. Nu ska vi åka tillbaka, i sommar. Då ska vi inte heller ha någon plan, annat än att se till att vi får vara kvar lite längre, så att vi kan träna lite mer på franskan, äta ännu lite fler crèpe, dricka lite mer kaffe. Inga Eiffeltorn, inget Louvren, bara jag och J tillsammans i Paris. Parce-que l'important ce n'est pas la chûte, c'est l'attérissage.

Den där boken

2009-03-22T19:30:00.004+01:00

J läste en bok som hon tyckte att jag skulle läsa, så då gjorde jag det. Sen köpte jag biljetter till pjäsen baserad på den där boken. Så igår var vi och såg den. Den där pjäsen som är baserad på den där boken. Och det var helt fantastiskt. Jag önskar att fler läste boken och såg pjäsen. Framför allt fler av det manliga könet. För de tenderar att rynka lite på näsan åt den där boken så fort de ser titeln. Bitterfittan lockar mest feminister. Tyvärr.

Där ska jag bo

2009-03-21T13:50:00.003+01:00

Bortskämd - check
Har haft tur - check
Fått rätt föräldrar - check

Och tack vare ovanstående ska jag om en månad flytta in här:

Stoppa valfriheten (säger Doktor Kosmos)

2009-03-18T19:45:00.006+01:00

Pappa åkte till Afrika och fick perspektiv på saker.

Det finns för många valmöjligheter. För mycket att välja på för oss som tillhör den bortskämda, vita medelklassen. För många gymnasieprogram, för många kurser på universitetet, för många enrumslägenheter till salu, för många praktikplatser, för många träningspass på friskis och svettis, för många t-shirtar med snygga tryck, för många chipssorter, för många radiokanaler, för många tv-kanaler, för många soffor och fåtöljer på blocket. I-landsproblemet skulle vara färre om vi begränsade valfriheten.

Alltför ofta blir jag äcklad av situationerna jag hamnar i på grund av den fantastiska valmöjligheten. Jag blir äcklad av att jag kan välja mellan en alldeles för dyr lägenhet i Hornstull och en ganska dyr lägenhet på Katarina bangata.

Och just den hysteriska lägenhetscirkusen som pågår i mitt liv övertygar mig än mer om att det är dags att åka till Afrika och få perspektiv på livet. Och jag erkänner villigt att det är ännu en valmöjlighet jag har, att åka ner till Afrika och ta ner mig själv på jorden, för att jag är bortskämd, vit, medelklass från Sverige. Men det spelar ingen roll. Skulle jag åka dit 100 procent för någon annans skull, för de afrikanska barnens skull, så skulle jag likväl inte kunna bota aids eller bygga några skolor eller mätta alla magar. Men det är dags att få perspektiv på livet nu.

Första numret

2009-03-07T15:47:00.002+01:00

Så blev det klart till slut. Årets första nummer av Femte statsmakten, som också är mitt första nummer som chefredaktör. Känns overkligt, men bra.

Långt kvar

2009-03-07T15:00:00.005+01:00

Den här reklamaffischen pryder just nu tunnelbanan i Stockholm. Jag tänker att de vill provocera. Att de är ironiska. Sen tänker jag att man borde kunna provocera och ironisera utan att nedvärdera och objektifiera kvinnor?

Imorgon är det internationella kvinnodagen. Ibland blir det så uppenbart varför den dagen fortfarande behövs.

Favorit i repris

2009-02-24T22:13:00.004+01:00

P beskriver det så bra, hysterin som bröt ut idag.

Själv får jag flashbacks. För drygt två år sedan såg min blogg ut så här:

Och så här såg tv-tablån ut idag:

Kort sagt: för mycket medieutrymme åt något så irrelevant som en förlovning vi alla visste skulle äga rum vilken vecka som helst. Kom igen nu Sverige, kom in i matchen.

För att lika barn inte alltid leker bäst

2009-02-22T15:33:00.004+01:00

Likabehandling och breddad rekrytering kallar de det på plan fem. I kalendern heter det infobesök på Hässelby gymnasium.

Solen skiner i Hässelby strand. Promenaden till skolan tar ungefär fem minuter. Halkar runt byggnaden med kompanjon C i hälarna i jakt på en ingång. Hittar till slut fram till expeditionen. Ingen Anders Nilsson i sikte.

Till slut - ett klassrum med elever. Elever som pluggar media. Elever som vi vill ska rikta blicken mot Karlaplan och JMK. Men tajmingen kunde varit bättre. Fredag eftermiddag, sista lektionen och på måndag är det sportlov. Intresset för oss och JMK var måttligt. Men så en hand, en fråga, nyfikenhet, undran, intresse. En elev. Och plötsligt känns det mödan värt - de många mailkonversationerna fram och tillbaka, den stressiga eftermiddagen, den kurrande magen, den långa tunnelbaneresan ut till ändstationen, halkandet i solskenet.

Streetsmart my ass

2009-02-20T00:08:00.004+01:00

Tydligen en kille som hänger lite löst på jobbet. Han är för arrogant. Ser för trött ut i kassan. Gör inte alltid på stört som han blir tillsagd. Blev förvånad när jag hörde det. Kommer väldigt bra överens med honom. Vi har kul ihop och jag har aldrig tänkt på att han skulle sköta sitt jobb sämre än någon annan.

När jag jobbade på Mcdonalds fanns en kille som var rätt slapp. Dök ofta upp bakis, gjorde sällan som han blev tillsagd, trotsade både den ena och den andra. Gjorde lite som han ville kort sagt. Alltför ofta gick det ut över oss andra som slet häcken av oss. Jag lackade. Och när jag blir förbannad så skräder jag inte orden. Han slutade. Men inte på grund av mig eller på grund av att han dök upp bakis. Han bytte restaurang helt enkelt.

Under en rast satt vi och pratade i lunchrummet. Han berättade att han hoppat av gymnasiet i ettan. Han behövde inte gymnasiet - han var streetsmart.

Sen jag berättade den historien för min pappa har han återkommit till det där med streetsmarthet. Jag tänker mig att det är någon slags social kompetens som gör att man kan driva omkring utan att slå i några vassa kanter. Man kommer ganska lindrigt undan. Jag tror att min pappa mer tänker sig streetsmartheten som en slags självständighet. Om man tycker att man klarar sig bättre utan franskaglosor och svenskuppsatser ska man låta bli. Gå sin egen väg. Tänka själv och inte låta sig styras av normer och krav.

Han som hänger löst. Han tänker själv. Han gör inte alltid på stört som han blir tillsagd. Det gör jag. Och därför är det jag som kryper längs med väggen inne i den kalla mjölkkylen, ställer filmjölken i prydliga rader, känner hur ryggen värker och fingrarna fryser.

Man kan läsa in genus i det mesta, så även i det här. Killen på Mcdonalds och han som hänger löst - de är streetsmarta. Jag tror inte att det är en slump att vi inte har samma kön, de och jag. Jag tror inte heller att det är en slump att det är jag som är förloraren. Den duktiga flickan.

...några andra grabbar som också är streetsmarta är pirate bay-killarna. De går sin egen väg. Och kommer förmodligen att gå vinnande ur striden.

"En annan duktig flicka"

2009-02-17T22:35:00.003+01:00

En gång i månaden anordnar publicistklubben debatt i kulturhuset. Medlemmar får ta med sig vänner. I måndags var jag vän till J i klassen.

PK:s ordförande Ulrika Knutsson intervjuade Eva Franchell som skrivit boken "Väninnan" om Anna Lindh. Knutsson tabbade sig både en och tre gånger. Lite synd, för Franchell var ett fantastiskt intervjuobjekt. Klara, raka, ärliga svar.

Eva Franchell var vän med Anna Lindh och Anna Lindh var vän med Margot Wallström, som Knutsson obehindrat refererar till som "en annan duktig flicka". Hoppar till i stolen. Har vi inte kommit längre? Hur mycket krävs det för att stämpeln ska suddas ut, för att de framgångsrika bara ska refereras till som smarta, självständiga, drivna kvinnor, utan epitetet duktig?

Det finns en uppenbar anledning till att jag reagerar, till att jag tar det personligt. Vilket säkert lyser igenom. Jag var den duktiga flickan per definition.

Jag hade en förhållandevis smärtfri uppväxt. Blev inte mobbad, kom hyfsat överens med mina föräldrar, hade fantastiska vänner. Och jag blev aldrig underkänd. Faktum är att jag fick alltid mvg. Och inget under hela min uppväxt har gett mig så mycket ångest. Jag ville inte vara den duktiga flickan. Hon som alltid spikade proven. Duktiga flickan syndromet dödar självkänslan. Duktiga flickan syndromet dödar drivet som ökar självständigheten och självförtroendet. Den duktiga flickan håller käften, är söt och får alla rätt. Den duktiga flickan är alltid lilla gumman i andras ögon. Jag vill inte vara lilla gumman i någons ögon. Få saker är mer nedvärderande.

Och Margot Wallström och Anna Lindh är två kvinnor som förtjänar betydligt mer respekt än så.

Från L till Å

2009-02-15T10:13:00.002+01:00

För några veckor sen valdes jag till chefredaktör för JMK:s studenttidning Femte statsmakten Den förra chefredaktören håller numera mest till i TV-huset på andra sidan vägen. Men det händer att hon springer över gatan för att säga hej till oss som fortfarande trängs i de gulmålade lokalerna på plan 4. Häromdagen kom hon förbi över lunch och vi passade på att ta lite bilder på oss två tillsammans, för att så att säga illustrera övergången. Mycket flams och skratt blev det i kylan, men framför allt var det mycket kärlek i luften. L har gjort ett helt fantastiskt jobb som chefredaktör. Jag kan bara hoppas att jag kommer att göra henne stolt, och vara glad över att ha fått förtroendet att ta över.

Söndag morgon

2009-02-15T09:53:00.002+01:00

På soffan ligger J och C och andas tungt. Det blev en sen och alkoholhaltig alla hjärtans. Trots den till en början värdelösa planeringen.
I kassan på Ica bjöds kunderna på geléhjärtan. Men det var mest jag som åt, så idag ska geléhjärtankalorierna tränas bort. Bakfyllan svettas ut. Ensamångesten spolas förbi.

... och på isarna mellan Uppsala och Stockhom ska pappa fara fram med långa skär. Hoppas han orkar de åtta milen.

Stockholm

2009-02-09T23:21:00.006+01:00

Kan tyckas onödigt med kamera i mobilen. Men det finns tillfällen då man aldrig annars skulle tagit kort, om det inte vore för linsen i mobilen (som alltid är med). Som när man i förbifarten upptäcker ett fantastiskt litet klistermärke på lyktstolpen utanför Ica. Eller att Hammarbybacken skymtar mellan de nybyggda husen i Hammarby Sjöstad. Eller när träden beskärs i morgonljuset. Eller hur vacker himlen är från fönstret på Erstagatan 1c.

Mode på mitt sätt

2009-01-21T19:16:00.007+01:00

Det går väldigt bra för modebloggarna. Bäst av alla kanske till och med. Så jag ska göra ett undantag och publicera ett moderelaterat inlägg på den här annars väldigt modebefriade bloggen.

Det här är de T-shirts jag önskar att jag hade råd att köpa:

När Folket Försöker

2009-01-10T17:38:00.002+01:00

Oattraktiv argbigga?

2008-12-29T14:45:00.004+01:00

Julen var förhållandevis bråkfri hemma hos familjen Secher i år. Förutom de två tillfällen då jag och mamma blev osams om det där med jämställdhet. Den eviga jämställdheten. Det första grälet handlade om mig och att jag kanske borde tona ner min feministiska framtoning.

Det är tydligen inte så attraktivt med tjejer som öppet propagerar att de är feminister. Avskräckande. Kanske avtändande till och med. Enligt min mamma i alla fall. För vilken kille vill ha en argbigga?

Först blev jag arg. Sen blev jag ledsen. Men mest av allt så undrar jag vad hon vill att jag ska göra? Jag undrar hur hon menar att jag ska vara? Hon tycker att jag ska göra avkall på mina principer och mina övertygelser - hon som uppfostrat mig till att skaffa mig en utbildning för att inte gå i kvinnofällan - hon som under hela min uppväxt pratat om hur viktigt det är att som kvinna kunna stå på egna ben. Nu ber hon mig ge vika för könsidealen. Lägga mig platt och låta mig köras över av stereotypa könsroller där tjejer är snälla, söta, tysta och inte har några dumma idéer för sig om att man inte ska göra någon skillnad på kvinnor och män. Jag tänker aldrig acceptera att någon förväntar sig att jag ska vara bra på att laga mat och tycka att det är kul att städa bara för att jag kvinna. Vad jag tycker om, vad jag är bra på och vilka ambitioner jag har är inte på något sätt kopplat till mitt kön.

Det andra bråket handlade om huruvida det är bra eller dåligt att skaffa barn i tidig ålder. Mamma hävdar bestämt att en man som inte har en skrikande unge hemma har betydligt större chans att få det där eftertraktade jobbet än en ung småbarnsmamma. Hon har säkert rätt. Tyvärr. Men det handlar inte om att det är så det ser ut. Det handlar om att hon accepterar det. Hur ska vi kunna komma vidare om vi bestämmer oss för att acceptera det som är uppenbart fel?

Som Susan faludi säger: det handlar inte om att få in några kvinnliga pjäser på brädet, det handlar om att rita om hela spelplanen. När kvinnor ges tillträde idag så är det fortfarande på patriarkala villkor. Lite mer frihet, lite mer tillgång, men med undermenigen "Vi accepterar er i den här världen, så länge ni accepterar den här världen som den är" (Faludi).

Jag tänker aldrig acceptera världen som den är så länge den förväntar sig att jag i första hand ska vara kvinna och i andra hand mig själv.

Pink Power

2008-10-28T19:24:00.003+01:00

Hon kom som en stormvind en eftermiddag i oktober. Amelia Adamo. Direkt från tåget med en knallrosa väska och mappie-glasögon runt halsen. Hon skulle prata om hur man kommer nära sina läsare. Hon slängde sig med uttryck som me-to-me, bag-in-box-bulle och quickfix. Jag blev lite orolig att småstadsredaktionen på NT skulle avfärda Adamo som kaxig stockholmska. Men det gick hem. Rynka-på-näsan minerna uteblev och vi förstod allihop att det inte spelar någon roll hur mycket hon anglifierar - hon vet vad hon pratar om.

Det spelar ingen roll hur mycket mappie (mogen attraktiv, pionjär, person) hon är för man förstår snabbt att Amelia Adamo är väldigt mycket mer än bara snygga omslag. Hon är intresserad av att höra vad människor har att berätta, hon är som hon själv säger "omgiven av stories". Hon läser, hon lyssnar och engagerar sig. Både en och tre gånger frågar hon NT-redaktionen "Har ni hört om henne?", "Har ni läst den boken?" Men publiken sitter tyst.

Klockan tickade på och hon hade svårt att hinna med allt hon tänkt ta upp. Men hon avslutade med att berätta varför kvinnor ofta slutar arbeta redan vid 62: Deras makar är 65 och har redan hunnit gå i pension, och de ringer 70 gånger om dagen för att de inte vet hur man kokar ägg. Det orkar inte de arbetande kvinnorna med. Men så skrattar Amelia och säger att det såklart är en grov kvällstidningsgeneralisering. Jag är inte lika säker. Men låt gå. Amelia fick fler poäng än jag räknat med.

Norrköpings Tidningar

2008-10-23T15:54:00.001+02:00

Första artikeln blev ett helt uppslag i papperstidningen. Åsa är nöjd och hoppas på fler lyckade uppdrag.

Paus

2008-10-13T22:19:00.004+02:00

Jag brukar åka buss 76 till skolan. Förra veckan var det kö där det inte brukar vara kö, alldeles utanför Berwaldhallen. Orsaken var inte trafikarbeten eller dåliga bilförare. Det var det här.

Och det gjorde mig alldeles lugn. Det såg så fridfullt ut. Någon som saktar ner.

Det där med jämställdhet

2008-10-13T21:41:00.003+02:00

Vi skulle diskutera jämställdhet idag. Först glömdes det bort, sen debatterades det i ungefär 7 minuter. Jämställdhetsdiskussionen står inskriven i någon slags plan för universitetet. Den inbegriper frågor om kön, etnicitet och klass. Det förstnämnda brukar diskuteras mest och det sistnämnda brukar trilla mellan stolarna.

Det uppstod diskussion. Jag tycker att vi ofta konstaterar att journalistkåren är vit och medelklass, att den är homogen och att det är ett problem vi bör beakta och jobba med. Och det behövs göras mer, det behövs diskuteras mer, lyftas fram och fokuseras på. Jag säger inget annat. Men vi måste också försöka förstå varför det inte diskuteras lika flitigt, för det är inte för att det är mindre viktigt. Jag ser två anledningar.

Vi ska inte rangordna vilken typ av jämställdhet som är viktigast. Frågan om jämställdhet mellan könen är inte färdigdebatterad. Den är inte redo att läggas till handlingarna. Och det kommer den förmodligen aldrig att vara. Vi tror att vi lever i världens mest jämställda land. När vi tror det så mycket att vi övertygat oss själva så kommer vi inte längre vara ett av världens mest jämställda länder.

Den andra anledningen är att vi glömmer bort att vi alltid agerar utifrån vårt eget perspektiv och ingen annans. Man engagerar sig alltid mest i de frågor som antingen berör den egna vardagen, eller de frågor som man kan relatera till bäst. Jag är tjej och jag upplever att frågan om jämställdhet mellan könen är långt ifrån färdigdebatterad. Jag upplever dagligen att mitt kön påverkar min tillvaro. Att fördomarna finns där. Att vi inte har kommit så långt som vi tror. Medan det finns andra som lättare relaterar till frågor om klass. Hur det påverkar hur vi agerar och resonerar. Vi pratar ofta om att det inte existerar någon objektiv journalistik. Vi får inte glömma att det inte heller existerar några objektiva människor.

Den första

2008-10-13T21:36:00.002+02:00

Efter mycket om och men lyckades jag få min kommunartikel publicerad i Nacka Värmdö-Posten. Om ett tag trillar det in några slantar på kontot för besväret. Och det är alltid välkommet.
Samtidigt är jag kluven. Det är mycket ångest i det här yrket. Otroligt mycket ångest. Mer än jag någonsin kunde föreställa mig.

Tuff trio

2008-09-28T12:13:00.005+02:00

Det där med feminism har alltid varit viktigt men på senare har det varit ett mer återkommande inslag än vanligt i mitt liv. Jag har plötsligt för många tjejkompisar med pojkvänner som inte har alla hästar inne. För många tjejkompisar med pojkvänner som inte lagar mat, som lämnar snusprillor på nattduksbordet, som sätter spelreglerna för den där tvåsamheten som ska vara det mest jämlika förhållandet du har. Jag spenderar alldeles för mycket tid åt att lyssna på tjejkompisar som berättar om den ena incidenten efter den andra där pojkvännen gått segrande ur striden trots ofattbart dålig argumentation. Jag har för många exempel i min närhet på hur viktigt det är att feministen i en aldrig somnar, aldrig gömmer sig för djupt i bakhuvudet. Och till den dagen jag själv befinner mig i någon slags tvåsamhet och alla värderingar sätts på prov har jag en egen strategi för att hålla den rosa varningsflaggan vid liv. Jag ska rösta på Gudrun, läsa Beauvoir och Faludi och aldrig mer känna mig dum i mina japanska, högklackade skor.

Kognitiva journaliststudier eller Learning by doing

2008-09-28T11:22:00.003+02:00

Vi kastas rakt in i det. Utan några särskilt specifika instruktioner. Jag känner mig fruktansvärt oerfaren, bortkommen och liten. Plötsligt ska man bara kasta sig ut. Låt det bära eller brista. Så jag ringde. Och ringde. Först blev jag utskälld, sen blev jag utfrågad, sen blev jag behandlad väldigt nedlåtande, men det blev en artikel. Riktigt alla ord är inte mina, men längst ner står det Åsa Secher. Ingenting annat.

Nästa dag var det bara att börja om. Jag ringde till riksdagen. RIngde till regeringen. Begärde ut remissyttranden. Pratade med den ena sekreteraren efter den andra. Jag vet inte om jag gör det här rätt? Ganska ofta så tvivlar jag på om jag gör det här rätt. Men fan, man behöver inte lära som man lever men man ska leva som man lär - learning by doing, åsa. Learning by doing. Nästa gång kanske jag ställer rätt frågor.

Första dagen

2008-09-07T22:26:00.005+02:00

Vän C uttryckte besvikelse över att jag bloggat så lite på senare. Hon ville läsa om den första dagen, första dagen på Den Fina Utbildningen. Jag ska ge henne det inlägget. Fast egentligen går det inte att beskriva med ett par ord i ett inlägg hur rätt det känns, hur hemma jag känner mig, hur förväntansfull jag är och hur länge jag har väntat på det här.

Första dagen känns redan som länge sen. Ganska många bekanta ansikten, ett par nya. Och så den där speciella känslan av att sitta i ett rum fullt med människor som man har något visst gemensamt med. Alla hade öppnat ett brev och fått läsa samma ord: vi kan glädja dig med att Du är antagen. Ingen ville säga det men nog kände vi oss utvalda.

Sedan dess har jag skrivit en nyhetsartikel om Quick response, intervjuat Lennart Ekdal, lärt mig att lägga bevisbördan på intervjupersonen och ringt runt till redaktioner runtom i landet i jakt på en praktikplats. Jag har knappt hunnit fundera på hur lyckligt lottad jag är som får ägna dagarna åt det där som jag tycker är allra roligast. Men häromdagen blev jag påmind av kloka vän M. När vi sitter i soffan på Lidingö påpekar hon hur bra vi har det. Hur glada vi ska vara för att vi får sitta i en soffa, skratta åt det ena rubrikförslaget löjligare än det andra och kunna kan kalla det för att plugga.
"Elak, elakare, Ekdal" skrattades bort och röstades ner. Nästa vecka blir det andra rubriker att skratta åt.

Big Echo in my heart

2008-06-24T09:48:00.004+02:00

Har spenderat tio dagar i Tokyo med min bästa vän. Aldrig förr har jag blivit så fascinerad och imponerad av ett folk och en kultur, så förälskad i ett land. För vem blir inte kär i en stad där man inte får promenera och röka för att man ska ta hänsyn till sina medmänniskor på de trånga gatorna? Jag tror att jag ska bli japan när jag blir stor och flytta till Tokyo.

Det är nu det börjar

2008-06-24T09:44:00.002+02:00

Det dröjde väldigt länge, som ville de verkligen hålla mig på halster, men så låg det där på hallmattan, kuvertet med universitetsstämpel på. Slängde väska och nycklar på golvet, klampade in med skorna och satte mig vid köksbordet. Med darrande fingrar och tårfyllda ögon öppnade jag kuvertet och läste de magiska orden:

"... och jag kan glädja Dig med att Du är antagen"

Det är nu det börjar. Nu är det på riktigt. Fy fan vad jag är lycklig.

No more vol. 2.0

2008-05-12T23:15:00.003+02:00

Det var någon som stal bakhjulet på min cykel. Nej, de stal inte cykeln. Bara bakhjulet. Och ja, den var låst.
Och ja, det krävde säkert ett visst mått av ansträngning då både kedja och växel skulle kopplas loss och lås knipsas upp. Cykeln lämnades prydligt lutad mot en vägg cirka 20 meter från där cykeln varit parkerad.

Jag kan se tre förklaringar till varför någon skulle göra något sådant:

1. Det mest troliga är att någon behövde just precis ett sådant hjul och bestämde sig för att min cykel som var parkerad på Folkungatan var ett lämpligt offer.

2. Det gjordes ett småskaligt försök till någon form av samhällelig protest (den motsatta versionen av släppa ut luft ur stadsjeepar) fråga mig inte vad det skulle protesteras emot, men jag har sett ett fall till, en mountainbike utan framhjul.

3. Det var en installation som syftade till att reta upp mig så mkt att jag skulle göra något drastiskt som konstnären sedan skulle dokumentera. Typ få ett verbalt raseriutbrott alternativt börja slåss.

Overseas

2008-04-16T07:22:00.003+02:00

"We didn'r start the war, but we take responsibility for the consequences from it"

Södertälje tar emot fler flyktingar från Irak än USA och Canada tillsammans. Så en kommunpolitiker från Södertälje får åka till kongressen i Washington och på sin knackiga svengelska berätta det för amerikanerna. Vad ska man säga?

NIMBY-syndromet

2008-04-09T21:59:00.002+02:00

Ja, det heter tydligen så, när man skyller ifrån sig eller bara helt enkelt inte vill ta ansvar. Not In My Back Yard, eller "inte på mitt bord" som vi säger på svenska. Verkar vara ett syndrom som en hel del tagit fasta på, särskilt när det kommer till klimatfrågan. Och så Kina såklart.

No more

2008-04-06T11:12:00.003+02:00

Blev bestulen på min en vecka gamla iPod igår. När jag slutat tänka på pengarna, och insett att musiken finns kvar på datorn, så blir jag arg. Riktigt förbannad. Vad är det för ruttna människor som gör så? Och så tänker jag på gårdagen. Hur någon gick omkring med min iPod, kanske lyssnade på min musik, tittade på mina bilder. Mina högst privata bilder från mammas och pappas bröllop, från Hoffmaestro-konserten.

Den spännande upplösningen

2008-04-05T20:47:00.002+02:00

... jag kunde inte hålla fingrarna i styr, så jag mailade Folke och frågade hur det stod till med det provocerande klistermärket. Fick efter bara en liten stund följande mycket tillfredsställande svar:

"Hej.
Tack. Jag tycker också väldigt mycket om folke, men han gör (tyvärr?) som han vill. Och citatet med fläskkorven var nog hans sätt att visa alla pratarna där ute hur fånig debatten är. Kanske ville han visa hur långt man kan gå, om man nu som "konstnär" verkligen vill provocera. Kanske tycker han bara att det är löjligt primitivt att människor blir så upprörda att de är beredda att ta till vapen på grund av att nån dissar deras helgedom. Kanske tycker han att religion tillhör en tid när vi fortfarande var rädda för det okända, och att religiösa ledare är det sista vi behöver. Kanske gillar han bara inte Islam. Man kan aldrig riktigt veta med Folke, han är väldigt medveten om att han är en vuxen människa, och därför gör han lite som han vill mest hela tiden, och bryr sig sällan om att förklara eller ursäkta sig. Ibland blir det hänsynslöst och kanske till och med plumpt, en del gånger blir det många runda ord, och ibland uppmanar han urskiljningslöst alla att ta droger. Men det är sån han är och det är därför jag gillar honom, för att han inte tar hänsyn till vad som passar sig, utan pratar från hjärtat, och ibland från kuken. Det är väldigt befriande i en tid av 45-minuters indokrinerings-debatter på tv.
Folke har dessutom blivit ett begrepp som smittat av sig på de mest skilda kulturutryck i den här stan, Folke-namnet har goodwill och sätts på allt från klubbar till radioprogram. Det är garanterat ingen slump att det händer just nu. Dessutom finns det ett par copycats som gör Folke-stickers. Några snälla, och några riktigt jävla dryga. Nån original-garanti är alltså omöjlig att erbjuda.
Frågan är också om du tyckte att Folke höll hög kvalite bara så länge du höll med honom och visste att det kom från en säker källa.

Det ska tydligen finnas några ex kvar av "Folke Letar Efter Gud" på longboard-butiken på kocksgatan. Jag är osäker på vad den heter nu, de har nya ägare, men den ligger i en källare bakom en plåtdörr bredvid tatuerings-studion.
Och som sagt: Är du inte längre intresserad av boken nu när du vet att det är samma folke som säger så där om muhammeds morsa, som satt upp dig plus två på listan?

En bra sak är ju i alla fall att det är vår nu.
Hej svejs."

Nu kan jag tycka om Folke för att han är som jag vill vara, hänsynslöst och ärligt likgiltig inför vad andra tycker.

Åsas krossade världsbild?

2008-04-05T11:18:00.005+02:00

Sen ett par år tillbaka brukar jag, närhelst jag får chansen, rycka loss en viss typ av streetart-klistermärken. De är vita, rektangulära och består av en mening som antingen är rolig, korkad eller bara finurlig. Jag har samlat på mig ett par stycken som jag klistrat in i en röd anteckningsbok. I dag skulle jag ta ut pengar på väg till Louie Louie. På bankomatens utsida sitter ett klistermärke av nämnda sort. Men texten är varken rolig, korkad (eller jo, kanske lite korkad) eller finurlig. Den är bara fel, så fel att jag inte ens vill återge den här med rädsla för att bli anklagad för hets mot folkgrupp. Jag funderar en stund, tänker att killen/tjejen som producerar mina älskade klistermärken kanske har fått en knäpp, blivit galen? Eller så är det någon slags provokativ samhällskritik skapad med en rejäl dosa ironi? Eller, vilket känns mest troligt men också mest sorgligt; det är någon annan som har rippat idén med de små rektangulära lapparna och använt konceptet för att sprida omogna, provocerande, hatiska och vulgära budskap.

Jag tror att jag måste försöka förtränga att jag läst det där klistermärket på bankomaten. Jag tror att jag måste rota fram min röda anteckningsbok när jag kommer hem, titta lite på alla de klistermärken jag hunnit samla på mig och låtsas att alla vita klistermärken egentligen är precis så roliga, korkade och finurliga som de är i min röda bok.

Nybliven blodgivare

2008-04-04T11:58:00.002+02:00

Jag berättade för min pappa att jag tänkte börja ge blod, det tyckte han var en ganska dålig idé med tanke på att jag ofta är ganska trött. Blev förvånad över att han som läkare aldrig gett blod, han om någon borde veta hur viktigt det är att blodbankerna inte står tomma.

Så igår lämnade jag mina första deciliter blod på Södertappen, och det var länge sen jag kände mig så uppskattad! Sköterskorna på Södertappen ska ha en eloge för sitt aldrig sinande engagemang.

Hade slarvat lite med lunchen under dagen, vilket resulterade i att jag tre gånger om försökte sätta mig upp på britsen men misslyckades på grund av yrsel. Efter att ha blivit försedd med druvsocker och ett vått omslag på pannan så kunde jag till slut resa mig upp.

Lämnade blodcentralen med en lila t-shirt och ett leende på läpparna. Att ge blod är en väldigt liten uppoffring för en väldigt god sak, så jag uppmanar alla att pallra sig iväg till närmaste blodcentral och registrera sig, om inte annat för att få en dos uppskattning och gratis fika.

Today is the day

2008-04-01T08:05:00.001+02:00

För nästan 300 personer kommer tiden att stå stilla i fem minuter idag. Kom till centralstationen klockan 18, stanna upp, tänk efter, frys i fem minuter med oss.

snart smäller det

2008-03-31T01:23:00.002+02:00

dag kvar

...

2008-03-30T05:36:00.003+02:00

...

2008-03-29T11:07:00.003+01:00

... dagar kvar

...

2008-03-28T09:49:00.001+01:00

... dagar kvar

Nedräkningen har börjat....

2008-03-27T23:34:00.002+01:00

... om

... dagar kommer tiden att stanna för 100-tals människor i fem minuter. world freeze 1 april

WORLD FREEZE

2008-03-25T23:17:00.003+01:00

1 april på Stockholms centralstation kommer ett hundratal människor att stanna upp och frysa sin position i fem minuter. Exakt samtidigt kommer människor i Århus, Köpenhamn, Florens, London, New York, Malmö, Minneapolis, Milano, San Fransisco, Venedig, LA och St Petersburg att göra samma sak. Kom dit och frys med oss eller beskåda en fem minuter lång paus på en av Stockholms kanske stressigaste platser.

mer info på worldfreeze eller facebook

Inte alla har en vän...

2008-03-25T23:12:00.003+01:00

... som är så grym som min vän Carro. Titta och njut vänner, titta och njut:

Skäms!

2008-03-04T19:59:00.002+01:00

Journalister som lyckats snå åt sig de där få åtråvärda anställningarna som alla vi på JMK vill åt borde inte ha mage att göra så här. Matilda du har så rätt!

Paper planes

2008-03-04T19:09:00.005+01:00

Stapeln är svart och den är längre än alla de andra staplarna. Men som pappa säger, om det är tre av fem som får jobb, varför kan inte Åsa vara en av de tre? Upp med hakan Åsa! Och lite nyupptäckt M.I.A löser alla problem. Färg i sinnet, färg i sinnet

Det ser mörkt ut...

2008-03-03T08:14:00.003+01:00

... för oss som vill bli journalister.

SL:s nya leksaker en dyr historia

2008-02-20T10:25:00.004+01:00

dyra små apparater

637 miljoner. Så mycket har SL avsatt för att införa det nya biljettsystemet i kollektivtrafiken i Stockholm. 637 miljoner som hade kunnat bekosta en sänkning av månadskortet och fler bussar och tåg på linjer med högt tryck i rusning. Vilket hade resulterat i gladare och nöjdare resenärer. SL tycker att det är roligare att lägga 637 miljoner på blåa, fina små apparater. Åsa förstår inte hur SL tänker och varför ingen hindrar dem från att begå dumhet efter dumhet.

Att inte kasta sten i glashus

2008-02-18T12:36:00.004+01:00

Sålde min första Slitz på Ica häromdagen. Och det var väl inget märkvärdigt med det, en tidning som alla andra med enda skillnaden att jag själv inte skulle köpa den eller bli särskilt glad om en hypotetisk pojkvän gjorde det. Men trots det kommer jag på mig själv med att anstränga mig extra mycket för att inte låta dömande när jag anger priset och frågar om kunden vill ha kvittot. Jag liksom antar att han tror att jag ser ner på honom för att han köper Slitz, och jag förväntar mig att han ska känna tacksamhet gentemot min likgiltighet och diskretion.

Och då slår det mig att jag är precis så dömande som jag anstränger mig för att inte vara.

Lika för alla

2008-02-17T12:37:00.002+01:00

Om en vecka ungefär ska jag förhoppningsvis väljas till likabehandlingsombud på JMK, men så imorse läste jag det här. Då blev jag upprörd, och lite nervös.

... och Maciej Zaremba är förövrigt killen hela dan'

Den typiska studenten?

2008-02-16T13:28:00.004+01:00

Tidningen Studentliv har gjort en sammanställning som presenterar de typiska studenterna. Kategorierna är civilingenjören, lärarstudenten, humanisten, ekonomen, sjuksköterskan, samhällsvetaren, naturvetaren och juristen. Jag som läser journalistik antar att jag hamnar bland humanisterna. Beskrivningen av den typiska humaniorastudenten låter såhär:

"Tuva är 30 år och läser litteraturvetenskap på Göteborgs universitet. Hon studerar för sin egen skull. Bland humaniorastudenterna är det åtta av tio som gör det, medan det bara är sex av tio bland lärarstudenterna som gör det. Tuvas utbildning medför inte särskilt mycket grupparbeten, det är vanligare på tekniska utbildningar och på lärarutbildningar. Tuva har bara sju undervisningstimmar i veckan, åtta av tio humaniorastudenter har max tio timmar i veckan. Därför har hon gott om tid att arbeta extra..."

Uppgifterna kommer från Högskoleverket och SCB och jag betvivlar inte att det finns säkert statistik som styrker påståendena. Men hur ser det ut i verkligheten för en humaniorastudent som jag själv?

- Vi har minst ett, oftast fler, grupparbeten för varje delkurs. Det är alltså en stor del av utbildningen.
- Antal undervisningstimmar skiftar mellan 6 och 12, men att det skulle ge mycket tid över till att arbeta extra är inte sant. De timmar jag inte tillbringar i skolan behövs för att hinna ta sig igenom den ofta omfattande litteraturen. Den tid jag måste avsätta för att läsa kompenserar gott och väl för det låga antalet undervisningstimmar.

Den tillhörande illustrationen visar en rödhårig kvinna med svarta tjocka glasögonbågar, bohemiska kläder och Madame Bovary i handen. Presentationen ger bilden av att humaniorastudenterna är tjejer, flummiga, pluggar för länge och utan några konkreta syften med sina studier. Jag känner inte att jag passar in i den bilden, oavsett vad statistiken säger. Och vi är ganska många humanister som läser journalistik. Så vad uppnår Studentliv med att förmedla stereotypa och fördomsfulla bilder av studenter? Ingenting annat än att befästa just de fördomar och generaliseringar vi borde arbeta för att motverka.

Vidare kan man ju fråga sig vad det inledande påståendet står för; vem studerar för någon annans skull än sin egen?

Skäms!

2008-02-16T13:15:00.002+01:00

Förslaget om att chockhöja hyrorna för att korta bostadsköerna är obegripligt korkat. Argumenten låter ungefär såhär:
"Om man vill flytta till Stockholm från någon annan stad i Sverige så ska det finnas lägenheter som inte kräver flera års kötid. Det ska finnas ett utbud"

Min fråga blir då: Utbud för vem då? Rika människor som utan problem kan hosta upp ett par miljoner för en bostadsrätt på Strandvägen? Är det dem hyresrätterna ska vara till för?

Och var ska resten bo? Alla de som jobbar inne i stan och inte har tid att pendla två timmar varje morgon, var ska de ta vägen? Ska Stockholms innerstad bara vara till för överklassen? Fortsätter det så här är jag övertygad om att Alliansen till nästa val har tappat alla sina unga väljare. Och rätt åt dem som de beter sig.

Karibiskt på Debban

2008-02-16T12:29:00.003+01:00

Än finns det hopp

2008-02-13T14:36:00.004+01:00

För ett antal år sedan visade SVT en dokumentärserie som, om jag inte minns fel, hette "Skolan". Under ett par veckor fick tittarna följa en niondeklass i Göteborg som gick sin sista termin på grundskolan och kämpade med slutbetyg och gymnasieval. Serien uppmärksammade långtgående brister i den svenska skolan. Men trots att skolfrågorna sedan dess funnits med på den politiska agendan så kvarstår problemen.

Nu har SVT dragit igång ett nytt, liknande projekt som heter "Klass 9A", kanske för att göra ytterligare ett försök att visa på hur den svenska skolan faktiskt ser ut. Serien följer klass 9A på en av Sveriges sämst presterande grundskolor och utmanar klassen att innan terminens slut i stället placeras sig som en av Sveriges topp-tre presterande. För att vända trenden och röra om i kaoset lyfter man ut det ordinarie lärarteamet och ersätter det med några av landets främsta pedagoger. Kommer de nya lärarna att kunna motivera eleverna att prestera bättre?

Dramaturgin är tydlig och lite plojjig, men kanske nödvändig för att locka tittare, vad vet jag. Vad som berör mig är i stället de lärarporträtt som görs. Det här är inte vilka lärare som helst, det här är pedagoger som vågar ta nya grepp, som vågar intressera sig för sina elever, som vågar ställa krav och som med all rätt tar tillbaka makten i klassrummet. De påminner om mina högstadielärare som jag har så mycket att tacka för. De fick mig intresserad av saker jag aldrig brytt mig om, de gjorde mig angelägen om att suga ut mesta möjliga ur min grundskoleutbildning för att kunna klättra vidare, förvärva nya kunskaper och nå de mål jag satt upp för mig själv.

De lärare vi följer i serien 9A visar vad skolan bör handla om - kunskap och nyfikenhet. Jag blir alldeles varm inombords när jag ser matteläraren bryta arm med en av sina elever för att minuter senare förmå samma elev luta sig över sin mattebok och lägga pannan i djupa veck av koncentration. Det ska inte handla om pengar, det ska inte handla om att behöva ägna lektionstid åt att få elever att spotta ut ett tuggummi eller ta av en keps. Det ska handla om att motivera och intressera, och det är precis vad de här lärarna lyckas med. Och när de har lyckats med det kommer de även att lyckas ge eleverna nödvändiga kunskaper.

Tänk om alla fick samma chans som klass 9A, då skulle den svenska skolans framtid se betydligt ljusare ut. Än så länge får vi nöja oss med att de där lärarna som förändrar elevernas liv faktiskt finns där ute i vårt avlånga land, och att vi tack vare dem kan hoppas på en bättre skola för alla.

Upprörd?

2008-02-02T12:17:00.000+01:00

Ok, jag ska fatta mig kort:

Läs först Leilas inlägg "Fakta eller fiktion del 2"
Läs sedan denna artikel publicerad på DN i dag.

Jag blir arg. Blir ni också det?

När politikerna spårar ur

2008-01-31T18:51:00.000+01:00

Moderaterna i Sollentuna kommun vill att lärarlönerna ska vara direkt kopplade till elevernas prestationer. Högre betyg = högre lön

Jag finner knappt ord för hur upprörd jag blir. För bara ett par veckor sedan sändes en dokumentär i SVT om lärare som utsatts för hot av föräldrar som var missnöjda med barnets betyg. Lärare har fått sina betyg ändrade av rektor, ett fullkomligt oacceptabelt övergrepp. Den svenska skolan handlar inte om kunskap längre. Nyfikenheten och lusten att lära har ersatts av en hysterisk jakt på betyg. Hur ska vi kunna rädda den svenska skolan om politikerna vill omvandla den till ett vinstdrivande företag med anställda som ska prestera fram tillräckligt bra "siffror" för att höja sin lön? Lärarnas löner borde höjas utan något krav på motprestation i form av betyg! En lärares drivkraft måste ligga i att bygga en grund för varje elev att stå på.

Betygshetsen måste dämpas, fokus måste skifta från bokstäver på ett papper till vikten av att skaffa sig en substantiell utbildning. Det uppnår vi inte genom att belöna MVG med högre lön. För vad gör vi när betyget MVG i svenska inte alls betyder att eleven kan tillgodogöra sig litteratur, formulera sig i text, urrycka sig muntligt utan bara var ett medel för läraren att höja sin lön?

Dessutom har skolorna i kommunen inga medel att höja några löner med. Varje löneförhöjning skulle ske på bekostnad av en annan lärares lönesänkning. Är det så vi vill uppmuntra våra lärare att engagera sina elever? Politikerna som har kommit med det här förslaget vet inte vad de pysslar med. Jag uppmuntrar dem alla att se filmen "Freedom writers" och sen glömma att det här förslaget någonsin lades fram.

High on life!

2008-01-30T17:17:00.000+01:00

Löningslördag på Sveavägen runt midnatt. Nykter på akohol, full på kaffe, päron och Fishermans friend.

Nackdelar: Grimaserna vid åsynen av den oundvikliga kön. Irritationen över alla dräggfulla människor som ramlar runt i tunnelbanan

Fördelar: Att vakna utan huvudvärk och yrsel dagen efter. Att vilja välja juice framför Coca cola på donken vid tre-snåret. Och att berikas med insikten att alkohol inte är allt. Länge leve high on life.

Länge leve Lenin?

2008-01-30T16:59:00.000+01:00

Tunnelbanan är tapetserad med röda nävar. Tankarna går till en vidrig TV-reklam vars slogan löd "Alla har rätt till dansk design".
Den instinktiva (uppmuntrade?) associationen till kommunism känns dessutom inte helt politsikt korrekt.

Så vad var tanken med de röda nävarna?

Stockholms bästa hangout

2008-01-30T13:27:00.000+01:00

Det är nu officiellt, Stockholms bästa hangout heter Louie Louie. Café String, som länge varit lite av en favorit, kan numera känna sig ersatt.

Fem bra anledningar att göra Louie Louie till nytt stammishak:

1. Sjukt snygg, trevlig och genomtänkt lokal. Från fåglarna på väggen till discokulan på toaletten.
2. Det saftiga morotsbrödet skulle kunna vara det godaste brödet som det någonsin gjorts smörgåsar på
3. Musiken är uppiggande men samtidigt avslappnand, peppig men samtidigt lugn.
4. Personalen är trevligare än trevligast. Fick så sent som häromdagen avnjuta gratis påtår i tekoppen. Service mina vänner, service.
5. Chokladkakan är så god att jag nästan saknar ord. Jag skulle helt enkelt kunna dö för den kakan.

Såjag uppmanar er alla att snarast ta en sväng förbi Bondegatan. Jag lär sitta i hörnet med en bok under näsan och ett leende på läpparna. Åsa har hittat hem.

http://www.myspace.com/louielouiesthlm

Vardagsglädje

2008-01-27T21:13:00.001+01:00

Sitter och blippar i kassan på ICA, pratar lite med Anna i kassan mittemot mellan varven. En kund gör ett plötsligt inlägg i småpratet och säger:

- Jag tycker ni är jätteduktiga som orkar sitta här. Jag skulle inte stå ut, ni gör ett jättebra jobb!

Funderade en liten stund på hur hjärndödande och enformigt det faktiskt är att sitta i kassan, hur gärna jag än vill få det till att det är mer varierande än köket på McDonald's. Och vips kändes mitt blippande som en riktig insats; både meningsfullt och uppskattat. Mer uppmuntrande vardagskommentarer tack!

... blippandet går förövrigt snabbare och lättare än någonsin med de nya kassorna som har streckkodsavläsare känsligare än äggskal. Det tackar vi för!

Stockholm 2008

2008-01-26T14:10:00.000+01:00

Observation på Södermalmstorg sen fredagseftermiddag:

Ung man iklädd mössa, solglasögon (trots väldigt grå himmel) mörka byxor och intetsägande jacka står och blåser falska toner i någon form av miniflöjt/visselpipa. Runt halsen har han en skylt där det med svart spritpenna står slarvigt skrivet: "Nybliven stekare, behöver hjälp med amex-räkningen"

tanke ett: svensexa. Killen har tvingats till detta upptåg av illasinnade vänner med ganska dålig humor
tanke två: han är en hängiven konstnär à la Pål Hollender och kallar spektaklet för en samhällskritisk installation
tanke tre: killen är galen

Enkelt

2007-11-20T09:22:00.000+01:00

En mördare har tagit sig in på läkarutbildningen och nu hindrar reglerna skolan från att kasta ut honom. Det handlar alltså inte om dråp, inte om rån eller något liknande som kanske går att förlåta. Den här killen har kallblodigt mördat en annan människa. Ett mord som dessutom klassats som hatbrott då offret hade en annan etnisk balgrund än svensk.

Han ska inte få bli läkare, det säger sig själv. Hur svårt kan det vara att ha regler som säger att alla som söker till läkarutbildningen, eller i alla falla alla som blir antagna, måste lämna utdrag ur brotssregistret? På samma sätt som alla som vill jobba inom skolan måste göra det. Och när man infört denna regel kan man bestämma sig för att en vis typ av brott berättigar till att neka en elev plats på läkarutbildningen. Typ våldsbrott av grövre karaktär, sexualbrott och pedofilibrott.

Hur svårt kan det vara? Som Anders Milton skriver i DN; det är ingen (mänsklig) rättighet för någon att bli läkare

Människans sämsta egenskap

2007-11-20T09:10:00.000+01:00

Filmfestivalen pågår. Såg Leonardo DiCaprios miljöfilm. Filmiskt, och didaktiskt, är den inte särskilt bra. Men budskapet går inte att skaka av sig; jordens resurser än ändliga.

En av alla de forskare som framträdde berättade att det finns en egenskap som skiljer oss från djuren. Alla djur (och människor) är opportunister. Det krävs liksom för att vi ska kunna överleva. Men människan är dessutom, till skillnad från djuren, en girig varelse.

I går kväll visade SVT en dokumentär som de döpt "Tobakens barn". Den handlade om tobaksindustrins konsekvenser för de som inte röker utan de som odlar tobak och bland annat tvingas bespruta tobaksbladet med gift, utan att använda skyddsutrustning.

I slutet av dokumentären berättas vad som sagts om malarian; för att stoppa malarian måste man kontrollera myggan. Detsamma verkar gälla tobaksbranschen; vill man kontrollera tobaksodlarnas villkor måste man kontrollera tobaksbolagen.

Men tobaksbolagen vägrar kommentera. De vill inte ta i det faktum att flera miljoner barn arbetar med att plocka tobak.

Till saken hör att tobaksbolagen tycks bildat någon slags kartell. De konkurrerar inte om tobaken, de bestämmer tillsammans hur mycket de är beredda att betala och tobaksodlarna får rätta sig därefter. Även om förtjänsten knappt räcker till mat. Som om det inte vore nog så marknadsförs cigaretter som hårdast i fattiga länder, skapar ett beroende hos människor som borde lägga varje öre på mat för dagen.

Jag tycker mig se en koppling. För egentligen skulle det inte vara så svårt för tobaksbolagen att ta tag i problematiken, kräva att barnarbete inte förekommer, förse familjerna med användbar skyddsutrustning, betala lite mer för tobaksbladen. Problemet heter girighet. Människan är girig. Om det inte vore för att tobaksbolagen har dollartecken för ögonen så skulle det inte behöva se ut så här.

Fy fan för girigheten.

Rapportering under all kritik

2007-11-01T21:19:00.001+01:00

Jag har lyssnat på nyheterna ett antal gånger idag, både i radio och TV. De har till största delen handlat om statssekreterare "Ulrika-Schenström-affären". Men så under en eko-sänding i P3 berättas om en tropisk storm som härjar i västindien. En storm som redan skördat 100 offer och som främst drabbat ett av världens fattigaste länder; Haiti.

Alltså, statssekreteraren dricker ett glas för mycket under en middag med en politisk journalist. Illa när det visar sig att hon är jourhavande för landets krisberedskap. Inte heller så smickrande att som högt uppsatt politisk tjänsteman låta sig bjudas på mat och vin av journalister. Kanske än fulare av journalisten att förbigå de etiska regler en journalist bör efterfölja.

Men. 100 personer har omkommit i ett av världens fattigaste länder, en naturkatastrof av stora mått med förödande konsekvenser för ett land som förmodligen kommer att ha avsevärda problem med uppbyggnad och hjälparbete.

Har just tenterat på termer som "agenda-setting" och "framing", termer som beskrver precis vilken makt medierna har att bestämma dagordning och ställningstaganden. Men ibland (kanske ganska ofta?) så måste man se bortom allt det där, genomskåda och faktiskt konstatera att det är helt uppåt väggarna när en, i mina ögon relativt ointresant och omärkvärdig, politisk "skandal" tar upp så mycket plats trots att det händer så mycket annat i världen. Skäms!

Pengar till brunnar eller pengar i sjön?

2007-10-02T21:06:00.001+02:00

Biståndspengar som SIDA skickar till Afrika förskingras. Det byggs inga skolor, inga brunnar grävs och inga föreläsningar hålls. Afrikansk korruption, dålig kontroll, revisorer som blir hotade, alla projekt som granskas får kritik.

Och revisorn som intervjuas har helt rätt, man kan inte ge 1000 000 kronor i kontanter till en otroligt utsatt människa som aldrig någonsing befattat sig med så stora summor, frestelsen blir för stor. Det är inte så svårt att förstå.

Men jag tycker inte om att de pratar om ökad kontroll, rättsliga åtgärder, hårdare regler... Det handlar om att hjälpa dem handskas med biståndet på rätt sätt.
Vi måste hjälpa dem att hjälpa sig själva.

Stora frågor kräver stor uppslutning

2007-09-17T23:17:00.000+02:00

Spenderade förmiddagen i DN-skrapan tillsammans med mina klasskamrater. Vi intervjuade Expressens informationschef som del i ett granskningsarbete vi gör i skolan. Det var både intressant, trevligt och inspirerande. Och det jag funderade mest på (förutom att det är DÄR, på DN-redaktionen, jag vill jobba när jag är färdig journalist) när jag åkte därifrån var vår älskade tryckfrihetsförordning. Den grundlag vi borde vara allra mest stolta över, den grundlag vi borde värna om allra mest.

Vart är vi på väg om man börjar göra inskränkningar i TF? Som min föreläsare uttryckte det, börjar man peta i TF går det bara utför efter det...

Expressens informationschef "gladdes" åt vår oro för Sveriges framtid, hon uppmuntrade oss att ta upp kampen om den lag som är nyckeln till fri, modig och politiskt oberoende journalistik.

Så för att spinna på de senaste veckornas hype kring Birros dramaserie:

Upp till kamp, länge leve tryckfrihetsförordningen!

Tredje gången gillt?

2007-09-17T23:09:00.000+02:00

Jag tror, orkar inte titta efter, att det här blir det tredje inlägget om stockholms kollektivtrafik och framför allt vad den bör kosta.

De vill höja priset på månadskortet med ytterligare 70 kronor, det kommer då att kosta 690 kr och jag tar mig friheten att avrunda till 700 kr. SJUHUNDRA KRONOR är nästan 10 % av studiemedlet, det är ungefär 10 timmars slit på mitt älskade extrajobb McDonald's, det är den sammanlagda kostnaden av min mobilräkning för två och en halv månad, det är mat för två och en halv vecka (med studentkylskåp ^^), det är tre månaders gruppträning på SSIF (Stockholms Studenters Idrottsförening). 700 kronor är alldeles för mycket för en månads tunnelbaneåkande.

När ska de fatta att det handlar om priset, det handlar alltid om priset. Sänk priset och folk köper, höj priset och folk plankar. Jag kan få så mycket bättre och mer prisvärda saker för 700 kronor än ett busskort.

Hur mycket får Kalle kosta?

2007-09-12T19:57:00.000+02:00

Han heter Kalle, han är 20 år gammal och han har en extremt ovanlig sjukdom som hittills varit obotlig. Sjukdomen gör att han får svårt med andningen, lederna stelnar och gör att han får svårt att gå och hörseln försämras gradvis. Nu har man hittat en medicin som fungerar och som godkänts, Kalle ingick i testpanelen och blev snabbt friskare. Men nu ska han inte få behandlingen för att den är FÖR DYR! Sjukhusledningen vill alltså låta en ung kille tyna bort när det finns ett sätt att förhindra det! SKANDALÖST! Och jag hoppas att media i det här läget har gjort en insats, att inslaget i nyheterna bidrar till att beslutet ändras. Vi lever för fan i ett rikt västeuropeiskt land, där ska sådant här inte få förekomma! I Afrika dör folk för att medicinen är för dyr, vilket också är en katastrof, men i Sverige ska det fan inte vara möjligt!