Längtan

Tar tuben hem från hammarbyhöjden. Det är lördag och klockan närmar sig 01.30. Det är fullt av folk på medborgarplatsen, de flesta verkar onyktra. Polisen spanar med misstänksam blick. Men trots den uppenbart dekadenta stämningen är alla så fantastiskt chica. Små söta jackor, snygga boots, välsminkade leenden. Det enda jag kan tänka är att jag aldrig kommer att passa in. Jag kommer aldrig kunna känna mig som en del av allt det där. Det kanske inte är i Stockholm det händer trots allt?

Bilden är från Ile St Louis i Paris. Där kunde man vara den enda som bar hatt men ändå känna att man passade in. J, när ska vi åka tillbaka?

Samarbetet

Flyr de kalla vindarna in på det där fiket jag gått förbi så många gånger. Det finns ett ledigt hörn för mig, radion och boken. Köper rättvisemärkt, ekologiskt kaffe (kan det bli mer pk?) och slår mig ner. Snart är lokalen fylld till bredden av småfrusna Bondens marknad-besökare. Jag ler mot mannen som torkar av bordet bredvid mitt. Han ler tillbaka. Tänker att jag vill sitta här hela eftermiddagen men att jag inte borde ta upp plats om jag inte ska köpa ännu mer kaffe. Plockar ihop och reser mig. Tittar upp på väggen vid utgången.
Har ingen aning om vad det är. Men oj så fint. Hit ska jag gå fler gånger. Och då kanske jag vågar säga till mannen som log att kaffet var himla gott och att jag trivs i deras hörn.

Fredag mitt i backen

Det är fredag och det är okej att lämna redaktionen 16.30. Strosar upp för Götgatsbacken (numera känns det ovant att inte flåsa fram bland gångtrafikanterna på den stabila gula faran)

Andas höstluft. Lyssnar på Studio Ett. Rör mig i takt med mottagningen till radion i mobilen. Fläckvis brusar det till. Solen skiner. Fan vad bra man kan må.

oktoberdrömmar

Det blev till slut lite för kallt att cykla varje dag så nu har jag köpt ett busskort. Känns ovant att ställa sig i busskuren och spana efter att något rött ska skymta borta i rondellen nere vid Filmhuset. Framför Radiohuest i höstlikt eftermiddagsljus. Tänk om man får chansen att bli en del av det där en dag. Det där som finns innanför den jättelika grå 60-talsfasaden.

Mogen nog att bära hjälm

Åren efter 20 räknas dagligen i nyvunna vuxenpoäng. Plockade hem en hel hög i våras när jag gick och köpte bostadsrätt. Och lagom till min 23-årsdag nästa vecka tog jag mig i kragen häromdagen och gick till cykelaffären och köpte en hjälm. Det borde jag ha gjort för länge sen, framför allt tycker mamma och pappa det. Men det har tagit emot. Det är egentligen väldigt mycket mer korkat och fånigt och barnsligt att inte bära hjälm - när man kastar sig fram i storstadstrafiken varje dag. Men det spelar ingen roll, cykelhjälmen har en permanent töntstämpel. Mest för att det är fult.

Men i onsdags gav jag upp det där. Fick en känsla av att jag nog kommer att krocka nästa vecka om jag inte köper en hjälm nu. Så jag köpte en svart, klotrund hjälm för 400 kronor. Och det känns riktigt bra, inte det minsta töntigt. Vilket såklart ger mig massor av vuxenpoäng.

(sen hör det till saken att alla supercoola superduktiga journalister på Studio Ett har hjälm när de hojjar till jobbet. Då vill man ju inte vara sämre.. Och mamma och pappa blev glada, såklart. )

Praktikant

Har avverkat två veckor på fantastiska Studio Etts redaktion.
Har imponerats av hur intellektuell och engagerad redaktionen är, hur trevliga alla är, hur fantastiskt kompetenta de är. Och igår gjorde jag min egen lilla debut i form av reportage och enkät. Kändes bra att bli av med premiären. Och ovant att höra programledaren säga "Reporter Åsa Secher".

Idag gjorde jag endags-mini-rep om ökenräven Rommel. Det har varit en bra praktikantvecka. Om en timme ska jag träffa mina praktikant-klasskamrater och dricka öl. Och prata om praktiken. Det är mycket praktiken nu. Men det är bra.

Jag har döpt den här bloggen till Jag vill också vara med för att det är precis så det känns i alldeles för många sammanhang.

Jag spenderade hela sommaren i Paris och det var fantastiskt. När jag kom hem var det första jag lade märkte till hur hippa alla stockholmare är. Rätt jeans, rätt sneakers, rätt väska, rätt solbrillor, rätt jacka, rätt musik i öronen, rätt barhäng på torsdagskvällarna, rätt magasin i fickan. Å ena sidan är det positivt att stockholmarna är så måna om hur de ser ut och hur de uppfattas av andra. Det gör ju bland annat att det finns en massa vackra stockholmare att titta på. Å andra sidan får det mig att känna mig lika utanför som i gymnasiet när alla andra bodde på söder och visste vilka the killers var medan jag tog bussen ut till nacka med beatles i öronen. Och det slutar alltid med att jag tänker att jag ju också vill vara med. Vara med i den där hippa klubben som alla andra tycks tillhöra.

Just den här augustikvällen pågår Block Party på skånegatan här på söder. Jag har uppgraderat mig och köpt en dyr lägenhet mitt i den där hippa smeten, så jag bor alldeles runt hörnet från det här fantastiska arrangemanget. Det sket sig lite med sällskapet för kvällen så jag gick ner själv en sväng för att kolla läget. Och där är de. Alla de där coola stockholmarna. Trots att jag har köpt en dyr fin lägenhet mitt i den hippa smeten, köpt de där hippa shortsen, ett par lagom udda sneakers och en lagom clean jacka, så känner jag mig mer utanför än någonsin.

När jag var i Paris längtade jag efter de varma sommarkvällarna i stockholm när man kan sitta i park tillsammans med en massa andra stockholmare och njuta av att det inte regnar och vara oense om det är trädgården eller debaser som ska förgylla natten. Nu sitter jag ett halvt kvarter från en fantastisk kvartersfest fullproppad med de där stockholmarna jag hela sommaren längtade att få dela park med och jag kan inte annat än längta tillbaka till Paris där det inte spelade någon roll om jag hade oversized mjukiströja eller ny svart snygg t-shirt på mig. Jag fick vara med ändå.

Men det här har man ju hört förut. Gräset är ju alltid grönare. Jag bara önskar att det ibland kunde kännas som grönast alldeles precis där jag står.

Paris

Spenderar sommaren i Paris. Ett infall i påskas när jag och J promenerade längs med bd st michel - tänk om vi skulle åka hit i sommar? vara här hela sommaren? söka jobb? prata franska? ja. Nu är vi här. I Bologne närmare bestämt. Det är varmt, varmare än i Stockholm och fransmännen pratar snabbare och slarvigare än någonsin. Vi söker inte särskilt många jobb, vi strosar mest. Dricker kaffe, äter baguette med vitlöksost, tittar på Dexter. Tänker att det kanske lossnar snart, men förstår inte riktigt hur det ska gå till.

Det lilla

Mamma brukar påminna mig och min syster om hur viktigt det är att göra sig oberoende. Framför allt som kvinna [läs: oberoende av män som tjänar mer pengar]

Hon har såklart helt rätt. Jag ska inte göra mig beroende av en man (inte en kvinna heller för den delen) som betalar min hyra eller min elräkning eller mina frukostmackor eller mitt kaffe. Men jag tror att jag redan har försäkrat mig om det, i januari är jag färdigutbildad och om det inte går helt åt pipan så borde jag kunna få ett hyfsat jobb.

Men nu när jag har försäkrat mig om att även i framtiden kunna betala hyran själv så känns den här oberoendeprylen ännu viktigare när det kommer till de små, enkla, vardagliga sakerna. För det är de små sakerna som får mig att känna mig självständig.

Som att kunna öppna min egen öl med en gaffel eller en snudosa. Eller laga min egen punktering. Eller snickra ihop mina egna ikeamöbler och borra upp min egen kökslampa. Och byta mina elproppar. Bära mina egna tunga kartonger. Laga min egen skrivare.

Det är bara småsaker. Och egentligen ska man inte vara så rädd för att be om hjälp ibland. Men det gör ganska mycket för självkänslan att inte behöva be närmsta person med y-kromosom om hjälp. Jag kan själv, som det heter.

Göran Lambertz

JMK Alumin ställde till med årsmöte, samkväm och talarkväll allt i ett. Vi var en tapper skara och det ska erkännas att jag närvarade smått ovilligt - men de jobb FS-skribenterna ratar får chefen sopa upp och vispa ihop. Femte statsmakten kan ju inte strunta i att självaste Göran Lambertz skulle komma på besök. Tog både ett och tre halvtaskiga foton, men attans bananer vilken sympatisk man! Känns som att nitlotten jag drog plötsligt blev en högvinst.

EU - vem fan bryr sig? Vol 2.0

Det flaggades för Europa i lördags. Blått och gult, som den svenska flaggan.

Det har utlysts en europeisk tävling för unga journalister. Affischen har suttit uppe i flera månader. Snart är det deadline för tävlingsbidragen. Men ändå har jag inte lyckats knåpa ihop något bidrag.

Snart är det val till EU-parlamentet. Jag tänker att jag ska rösta på Gudrun Schyman, trots att jag egentligen vill ha Gudrun här hemma i Sverige, där vi behöver henne mer än någonsin.

Vi ska publicera flera artiklar om EU-parlamentsvalet i Femte statsmaktens sista nummer. Jag har inte läst utkasten.

Sista året i gymnasiet skrev jag ett projektarbete på 50 sidor som jag döpte till "EU - vem fan bryr sig?" Jag intervjuade Margot Wallströms närmaste assistent. Margot själv fick jag bara brev av.

Jag tänker mig att jag tycker att Europa är viktigt. Att EU är viktigt. Att det är viktigt att tänka bortanför landgränsen. Men likväl lyckas jag inte frambringa energi till allt det där. Dumt.

framåt tack

"Välkommen ut ur vassen" står det på den gigantiska reklamaffischen som stirrar på mig där jag står på tunnelbaneperrongen. Ännu en fantastiskt smal modell väcker viktångestmonstret inom mig till liv. Varför kan inte idealen utvecklas i takt med allt annat? Varför blir det aldrig sjukt ohippt att vara pinnsmal? Då kanske vi skulle må lite bättre, vi som har ett viktångestmonster inom oss.

Äntligen

Det tog ett tag innan poletten trillade ner, innan jag förstod att det är radio jag ska jobba med, men bättre sent än aldrig.

Till hösten blir det Studio Ett i P1 för hela slanten.
Det känns:kulspännandeläskigtoverkligtutmanandehäftigt

och

väldigt väldigt bra

En tisdag mitt i veckan

Intrigerna tätnar på Karlavägen 104, sprickan mellan H08JP och plan 5 växer så sakta. Samtidigt börjar telefonerna att ringa om praktikplatserna som alla väntat på, vi får för första gången träna vår kreativitet (ett år för sent?), träden blommar ljusrosa i Kungsträdgården och vindarna är ljumma om kvällen. Idag bokade jag och J biljetter till Paris. Nu ska det verkligen bli av. Och ikväll smög vi in i det där huset som jag snart kan kalla mitt, kikade ut genom vädringsbalkongen, testade ringklockan, åkte hiss och beundrade den vackra järngrinden.

Det härjar en svininfluensa ute i den stora världen. Den tycks inte nå så långt som innaför mitt pannben. Inte nu när det börjar falla på plats. Alla de där planerna.

Att våga lite mer

Åkte till Paris med fantastiska J över påsk. Dansade hela nätterna, strosade hela dagarna. Vi struntade i alla planer och vi struntade i alla måsten. Vi drack kaffe, åt crèpe, tog foton på körsbärsblommorna. Nu ska vi åka tillbaka, i sommar. Då ska vi inte heller ha någon plan, annat än att se till att vi får vara kvar lite längre, så att vi kan träna lite mer på franskan, äta ännu lite fler crèpe, dricka lite mer kaffe. Inga Eiffeltorn, inget Louvren, bara jag och J tillsammans i Paris. Parce-que l'important ce n'est pas la chûte, c'est l'attérissage.

Den där boken

J läste en bok som hon tyckte att jag skulle läsa, så då gjorde jag det. Sen köpte jag biljetter till pjäsen baserad på den där boken. Så igår var vi och såg den. Den där pjäsen som är baserad på den där boken. Och det var helt fantastiskt. Jag önskar att fler läste boken och såg pjäsen. Framför allt fler av det manliga könet. För de tenderar att rynka lite på näsan åt den där boken så fort de ser titeln. Bitterfittan lockar mest feminister. Tyvärr.

Där ska jag bo

Bortskämd - check
Har haft tur - check
Fått rätt föräldrar - check

Och tack vare ovanstående ska jag om en månad flytta in här:

Stoppa valfriheten (säger Doktor Kosmos)

Pappa åkte till Afrika och fick perspektiv på saker.

Det finns för många valmöjligheter. För mycket att välja på för oss som tillhör den bortskämda, vita medelklassen. För många gymnasieprogram, för många kurser på universitetet, för många enrumslägenheter till salu, för många praktikplatser, för många träningspass på friskis och svettis, för många t-shirtar med snygga tryck, för många chipssorter, för många radiokanaler, för många tv-kanaler, för många soffor och fåtöljer på blocket. I-landsproblemet skulle vara färre om vi begränsade valfriheten.

Alltför ofta blir jag äcklad av situationerna jag hamnar i på grund av den fantastiska valmöjligheten. Jag blir äcklad av att jag kan välja mellan en alldeles för dyr lägenhet i Hornstull och en ganska dyr lägenhet på Katarina bangata.

Och just den hysteriska lägenhetscirkusen som pågår i mitt liv övertygar mig än mer om att det är dags att åka till Afrika och få perspektiv på livet. Och jag erkänner villigt att det är ännu en valmöjlighet jag har, att åka ner till Afrika och ta ner mig själv på jorden, för att jag är bortskämd, vit, medelklass från Sverige. Men det spelar ingen roll. Skulle jag åka dit 100 procent för någon annans skull, för de afrikanska barnens skull, så skulle jag likväl inte kunna bota aids eller bygga några skolor eller mätta alla magar. Men det är dags att få perspektiv på livet nu.

Första numret

Så blev det klart till slut. Årets första nummer av Femte statsmakten, som också är mitt första nummer som chefredaktör. Känns overkligt, men bra.

Långt kvar

Den här reklamaffischen pryder just nu tunnelbanan i Stockholm. Jag tänker att de vill provocera. Att de är ironiska. Sen tänker jag att man borde kunna provocera och ironisera utan att nedvärdera och objektifiera kvinnor?

Imorgon är det internationella kvinnodagen. Ibland blir det så uppenbart varför den dagen fortfarande behövs.