En helt vanlig dag

Vaknar vid 7-tiden. Av värmen. Av den förbannade tuppen. Eller om det är söndag - av gudstjänsten som sätter igång i huset bredvid vid halv åtta.

Hasar ut i köket. Plockar fram den kylskåpsfuktiga baguetten, happy cow-osten, grapefruktjuicen. Allt ätbart måste förvaras i kylen för att minimera risken för myrinvasion. De små, små, röda, elaka myrorna som bits letar sin in i huset ändå, men det är värre med myror i maten än myror på golvet. Ibland kryper det ut myror ur min dator, mellan tangenterna. Ibland undrar jag om det kanske myllrar av myror där under som långsamt äter upp innanmätet av min dator, utan att jag märker någonting.

I vardagsrummet sätter jag på de trötta fläktarna i taket och den högljudda golvfläkten bredvid bordet. Vid åttatiden lämnar mina huskamrater Osu för att åka till jobbet. Icy från Kina, Lucas från Tyskland och Billy från Uganda åker alla till sina praktikplatser. Kvar i huset är jag, Claude, Maxwell och ibland Nanama. Claude är en medeleålders fransos. Han har flyttat hit till Ghana för att starta upp en hemsida för utlänningar i Accra. Men egentligen drömmer han om att öppna en bar. Maxwell är ghanan och den som sköter om huset åt den mystiska landladyn som aldrig syns till. Maxwell diskar, skurar golven, tvättar kläder i stora baljor på innergården och fixar med tv:n när ingen annan lyckas få igång den. Han saknar en framtand och ibland har jag lite svårt att förstå hans engelska. De senaste veckorna har han sovit på golvet i vardagsrummet, eller i hallen utanför. Han råkade tydligen dubbelboka något av rummen vilket resulterade i att han gjorde sig själv sänglös.

Nanama är ghanan och hyr ett rum av Maxwell medan de renoverar hennes hus. Hon ser inte en dag ut äldre än 25 men påstår att hon är 36. Hon äger en liten butik som heter The Pink Box. Jag har aldrig varit där. Nana säger ofta "It's small as a showbox, but we've got everything". När hon inte är i sin butik planerar hon för nästa företag hon ska starta, The Pink Box Sandwiches, som ska förse alla expats med västerländska lunchmackor.

Ibland går jag till internetcaféet tvärs över gatan på förmiddagen för att kolla mailen. Ibland nöjer jag mig med att gå till Supermarket Koala för att handla något dyrt, importerat från väst. Eller en Fanice, vaniljglass på påse.

Mitt på dagen är det alldeles för varmt för att vara utomhus, om man inte har tagit sig ner till stranden dar det i alla fall blaser. På eftermiddagen är det bättre. Vid femtiden är det precis lagom, men redan vid sex blir det mörkt ute. På några minuter är det kolsvart och då kommer myggen. De forbannade myggen som bjuder pa bade myggbett och malaria.

Utanfor Supermarket Koala ligger den sa kallade nattmarknaden. Nar morkret har lagt sig doftar det nygrillat från gatuköken. För knappt tio kronor kan du få en tallrik med chicken and rice. Osu har kallats för Ghanas New York; stadsdelen som aldrig sover. Men även om det alltid finns en taxibil att vinka in längs med Oxford street, eller mat att köpa i varje gatuhörn, så sover även Osu. Vid midnatt har lugnet lagt sig över den lilla marknaden. Och i alla stånd och bås, på bänkar och på marken, ligger människor och sover. Marknaden är inte bara deras arbetsplats. Det är deras hem. Här tvättar de sina kläder i färgglada plastbaljor. Lagar sin middag i samma gryta de lagar maten de säljer. Jag tänker på den långa vintern vi haft i Sverige, på alla hemlösa som frusit till isbitar på Stockholms gator. För första gången sedan jag kom till Ghana kan jag uppskatta värmen. De som inte har tak över huvudet slipper i alla fall att frysa.

Obruni

"Viting" ropar de efter mig på gatorna här i Accra. Jag har inte riktigt bemästrat ordet för "svarting" så jag är tyst i stället för att ropa tillbaka.
It's nice to be nice, säger ghananerna till mig när jag inte orkar hälsa och vara trevlig.

Its nice to be nice, men ibland är kulturkrocken ett faktum. Taxichauffören som griper tag i min arm förstår inte att jag känner mig påhoppad. Sliter min arm ur hans grepp och går därifrån. Inte så nice.

Annat har jag vant mig vid. Skumpiga, fallfärdiga trotros, att elen försvinner var och varannan dag, att bilarna sällan stannar vid övergångsställen och verkar tycka att fem centimeter är en bra marginal till de gående längs med vägkanten. Jag försöker lära mig att knäppa med fingret när jag hälsar, torka svetten som en ghanan med den lilla rosa frotténäsduken jag har köpt.

När jag lutar huvudet mot det öppna fönstret i den nergångna minibussen och känner kvällsluften blåsa genom håret, de många dofterna från gatuköken och låter mig översköljas av det numera välbekanta ljudet av biltutor och mates som ropar ut sina destinationer med nasala stämmor, då känns Ghana som den bästa platsen man kan vara på. Här kan man njuta av känslan hur det är att verkligen leva i nuet.

Välkommen till tropikerna

Det har gått en vecka och tre dagar sedan jag satte fötterna på ghanansk mark och klev rakt in i en värmechock. Luften är tung och fuktig. Temperaturen är densamma ute som inne och de många fläktarna tycks bara vispa runt den konstanta värmen. Jag försöker vänja mig vid klibbiga armar, en våt nacke och en droppande nästipp. Tvättar mina tygnäsdukar i ljummet vatten men smutsen och svetten har för länge sedan trängt djupt in i tyget och vatten gör knappast någon skillnad.

Vaknar av att svetten rinner längs med ryggen. Tittar upp i taket. Mycket riktigt, fläkten har slutat snurra. Det kan bara betyda att elen har försvunnit igen. Den gör det ibland. Än så länge rinner det vatten ur kranen, men man ska inte ta någonting för givet.

Knappt nio timmar nästan rakt söderut från Sverige är det mycket som är annorlunda. Småsaker, som att det ofta saknas en röd och en blå sida på reglaget i duschen, man ska vara glad att det kommer vatten överhuvudtaget. Eller att det saknas trottoarer längs med den stora gatan i centrala Osu, de många gående får akta sig bäst de kan i vägkanten. Större saker, som att de allra flesta i södra Ghana är troende kristna och varje söndag går till kyrkan i sina finaste kläder för att sjunga oavbrutet i flera timmar. Eller att åldern på de många gatuförsäljarna uppskattningsvis inte sällan kryper ner under tio. Är du tillräckligt gammal för att bära en plastbunke fylld med saker på ditt huvud är du tillräckligt gammal för att sälja. Sälja genom nedvevade fönsterrutor bland bilarna som står i kö, bland passagerarna i de många minibussarna som väntar på att fyllas upp för att kunna ge sig av. Allt du kan tänkas vilja köpa kan du köpa från en bunke på någons huvud. Glass i stora, kylda träskåp, torkad fisk, torkad frukt, skalad färsk frukt, kokade ägg, kakor, rakhyvlar, läsk, parfym, leksaker, kläder, vatten på påse och så vidare. Det mesta ar valdigt billigt, nagra kronor racker till ganska mycket. Ibland undrar jag hur mycket de maste sälja på en dag for att klara sig. Hur manga timmar de maste snirkla sig fram mellan bilarna i varmen for att kunna ga hem med en ok dagskassa.

När man inte ägnar sig åt att artigt forsoka avvisa de överväldigande många gatuförsäljarna så är det lätt att skaffa sig vänner i Accra. I alla fall med den ghananska definitionen av vänskap; vet du den andres namn kan du kalla honom eller henne för din vän. För några dagar sedan promenerade jag som så ofta från mataffären till internetcaféet när en främmande kille ropade efter mig. Jag hade ingen lust att stanna och prata så jag låtsades inte om det. Men han fortsatte att ropa och då vände jag mig om som för att låtsas att jag inte förstått att det var mig han ropade på. Då kom han springandes och frågade varför jag inte svarat den första gången. Jag bad om ursäkt, skakade hans hand och frågade hur det var med honom. Nu pratar vi varje dag när jag passerar, han betraktar mig som sin vän. Ibland är det trevligt, ibland tar jag en omväg för att slippa gå förbi hans lilla stånd, det är inte alla dagar man orkar vara friendly.

Dagen efter kvinnodagen

Det har varit mycket på senare. Många sena kvällar när det har snurrat i huvudet "hur sjutton ska jag hinna?"

Tisdag morgon. På hallgolvet ligger DN och väntar. Framsidan pryds av en stor bild på en ung tjej och rubriken "stressa eller slappa - högt pris oavsett val". Det är en puff för Insidans nya serie om prestationsprinsessor och glidarkillar. Tjejer har länge konkurrerat ut killarna vad gäller höga betyg, men nu växer klyftan. Tjejerna dominerar inte bara i gymnasiet utan även på högre utbildningar och konsekvensen blir att killarna "riskerar att hamna efter i karriären". Konsekvensen för tjejerna blir konstant magont och huvudvärk.

Det är såklart fruktansvärt trist att unga tjejers prestationsångest får dem att må konstant dåligt. Att hälsan är priset för en hög målsättning. Men undertonen i artikeln skrämmer mig ännu mer. Mig veterligen är det fortfarande killarna som dominerar bland toppjobben i de stora företagen, på posterna i de viktigaste styrelserna, som har de högsta lönerna. Se bara på DN:s förstasida igår, på internationella kvinnodagen: landets kommunstyrelseordföranden är i 7 av 10 fall män.Rubriken är "Manlig makt".

Dagens artikel visar att tjejerna knappar in, på det enda sätt de vet - genom att plugga sig till framgång - och då är det ett hot mot killarna som "riskerar att hamna efter i karriären"? Nu generaliserar jag, men är inte problemet att killar alltför länge har levt i föreställningen att det går utmärkt att glida igenom grundskolan och gymnasiet och inte lägga i krutet förrän på universitetet för att få toppjobbet? Varför är det bara tjejer som ska tampas med verkligheten - att vi lever i ett samhälle där det är stenhård konkurrens om åtråvärda positioner?

Det är ett problem att unga tjejer mår dåligt - tro mig, jag vet precis hur det känns - men det är också oroväckande att unga tjejers framgång betraktas som ett hot mot de slappa killarnas karriärmöjligheter. Men det är kanske inte så förvånande - vi lever ju trots allt i ett patriarkat; det absolut mest skrämmande skulle ju vara om kvinnorna fick dela makten med männen.

Det löser sig?

Ringde runt en del idag inför resan till Ghana. Att ha någonstans att bo kan till exempel vara bra. Pratade först med Auntie C, hon hade svårt att säga om hon hade rum så långt fram i tiden, bättre om jag ringer 27 mars. Lite tajt att inte ha fixat boende en vecka före avresa tyckte jag och ringde ett annat nummer jag blivit tipsad om. Maxwell hade ett rum till mig, med toalett. Försökte fråga hur stort rummet är men fick "it's a nice house" till svar. Försökte be om någon slags bekräftelse på min bokning men fick "you have my number" till svar. Förmodligen kommer jag att åka till Ghana utan att vara helt säker på var jag ska bo, men jag tror att jag måste tänka att det löser sig på något sätt. Jag tror att det är en del av upplevelsen att tänka lite mer så, och hur illa kan det gå? Jag har ju Maxwells nummer.

It's all happening

Det är en befriande känsla när något man pratat om väldigt länge faktiskt inträffar. I april åker jag till Ghana för att genomföra fältstudier till min c-uppsats i journalistik. Känns läskigt, spännande, häftigt och jävligt bra.

Ett geni som heter Bengt

Det är lättare att inte ta så hårt på motgångarna om de fantastiska prestationerna inte förväntas komma från mig. Det geniala är i stället ett väsen som bor under min säng och som också måste dra sitt strå till stacken. Jag döper honom till Bengt. Jag tänker mig att han ser ut ungefär som mjukdjursgrisen Arne som inte bor under sängen utan ovanpå sängen. Fast Bengt är större och lite transparent. Jag tänkte börja med att ge Bengt känslan av otillräcklighet inslaget i ett rosa hårt paket. Han kan behålla den. Och göra vad han vill med den. I julklapp kanske han får prestationsångesten eller kroppsuppfattningen, i mjuka paket. Jag har inte bestämt mig än.

Man kan gå i KBT och skaffa sig verktyg för att hantera sitt bångstyriga inre. Eller så skaffar man sig en Bengt.

Stockholms filmfestival 2009

Happy End. Franskt men inte särskilt bra. Domedagsdrama där folk dog på konstiga sätt.


Whip It. Lättsmält amerikanskt. Drew Barrymores regidebut. Ellen Page är alltid fantastisk. Bra medicin mot föregående film men inget mästerverk.


Go get some Rosemary kan ha varit en bra film. Jag lyckades bara se halva. Skakig kamera + varannan sekund oskärpa = åsa fick säga hejdå till middagen på Sagabiografens toalett.


Nollywood Babylon. Dokumentär om den nigerianska filmindustrin. Kan ha varit en av festivalens bästa filmer. Tyvärr blev det avbrott fem gånger under visningen. Vore fint om biografmaskinisten kunde stanna kvar i maskinrummet en hel film någon gång.


Hipsters. Rysk musikal i 50-talsanda. Klockrent.


Ordinary people. Provocerande aj-i-magen-film om massavrättningarna i Serbien.


I Killed My Mother. Antingen så är den genial eller så är det bara en bortskämd snorunge som har fått hybris. Kan inte bestämma mig. Kanadensisk franska kan man i alla fall bestämma sig för är fruktansvärt fult.


9. Fint. Mycket fint.


A piece of our life. Japansk fucking åmål stod det i programmet. Det stämde ganska bra. Lite mer neurotisk kanske? Men man längtar ju till Tokyo.


Precious. Överskattad?


P-star rising. Amerikanskt som bara den. Men bra dokumentär om en kaxig liten tjej.


Fish tank. Festivalens i särklass bästa. Åsa <3 brittiskt.


Air doll. Knasigt japanskt. Men ändå fantastiskt vacker symbolik. Alla är tomma inuti liksom.

Jag prickade in bättre filmer förra året. Men det var ändå en fin festival. Länge leve verklighetsflykten.

På en tvärgata nära dig

Kan själv

Byggde en bokhylla igår tillsammans med p. Man borde ägna mer tid åt att göra praktiska, handgripliga, kreativa saker. Som att snickra bokhyllor. Tillfredsställelsen när man är klar är så påtaglig.

Nu har jag målat den vit och fyllt den med saker. Är väldigt nöjd med resultatet.

Min lesbiska skogshuggarskjorta

Jag fick en rutig bomullskjorta i födelsedagspresent för ett tag sen. Tyckte om den med en gång. Nu har jag använt den en del och fått kommentarer som jag inte alls hade väntat mig; "varför har du flanellskjorta på dig?" eller "varför har du en lesbisk skogshuggarskjorta?" eller bara "vad är grejen med din skjorta?".

En av ovanstående kommentarer gör att vi börjar prata om huruvida jag är en skjorttjej eller inte. Och vi kommer ganska snart fram till att ja, det kanske jag är. När jag tänker efter kan jag räkna till inte mindre än sex skjortor i min garderob, varav tre är rutiga. Men säger mängden skjortor i min garderob något om hur jag är som person? Eller till och med vilken sexuell läggning jag har?
"Jag tycker om mina skjortor", säger jag till killen som just ifrågasatt min fina rutiga skjorta.

Och så tänker jag för mig själv att jag måste ägna resten av mitt liv åt att krossa könsstereotyper och fördomsfulla klichéer.

Det är ju kul när det går bra för folk

...brukar jag säga. Men med överjävliga prestationskrav på sig själv och det konstanta behovet av att jämföra sig så vet det sjutton om det är så himla kul när det går bra för folk. Det vill säga för de andra. De där man inte känner men som fullkomligt strålar av framgång i alla hippa magasin och på alla väloljade bloggar.

Satt och bläddrade i Cinema. På var och varannan sida kan man läsa faktarutor om människor som det har gått väldigt bra för. Chefredaktör här och programledare där. Självklart i ultrachic outfit. Så har det alltid varit - men inte har väl de där fantastiska människorna varit födda 1985, 1984 eller 1986? Inte har de väl varit jämngamla med mig?

På tre komma två sekunder hinner jag komma på tio saker jag borde hunnit med, trettiotre saker jag borde ha åstadkommit och uppnått. När jag kommer hem försöker jag tänka att jag också lyckats-uppnått-åstadkommit. Men allt jag känner att jag uppnått känns så fnuttigt i jämförelse med de där faktarutorna. Och det är en psykisk megabedrift att inte jämföra sig. Så hur ska jag lyckas klara mig undan den totala livsångesten när de där fantastiskt lyckade människorna inte är äldre 23?
Jag som så gärna ville fortsätta att trösta mig med jag-är-ung-jag-har-inte-hunnit-bli-fantastiskt-framgångsrik-än i nåt år eller två till?

Sen tänker jag att P nog skulle föreslå lite KBT mot där. Det där med att jämföra sig och aldrig vara nöjd. Han kanske har rätt. Hur mycket kan det kosta med några timmars mental träning i att vara nöjd? Eller det kanske är billigare att åka till något väl valt asiatiska land och bli buddhist, de känns ju som ett gäng rätt nöjda människor.

not: fotot är från Tokyo.

Insufficient (funds)

Jag har en ovana att riva på mina fingrar. River bort små hudbitar längs med nageln. När jag är nervös och spänd så river jag mer än vanligt. Idag blev min tumme så röd och öm att jag var tvungen att sätta på ett plåster.

Pratar med P i telefon som tröstar. Det är ok att inte göra jättebra ifrån sig jämt. Jorden går inte under. Det är ok att misslyckas. Men så väller det upp inom mig, den obehagliga känslan av otillräcklghet. Jag försöker, men jag räcker inte riktigt till.

Tänker att det är något slags syndrom. Att vara ung högpresterande tjej med för höga krav på sig själv.

P säger att jag ska ta tjuren vid hornen. Att inte gömma mig för det där som känns jobbigt. Antar att han har rätt. Imorgon ska jag ta tjuren vid hornen. Stänga in den förbannade otillräckligheten i garderoben. Och när jag blir stor ska jag skriva en bok om det där monstret.

Längtan

Tar tuben hem från hammarbyhöjden. Det är lördag och klockan närmar sig 01.30. Det är fullt av folk på medborgarplatsen, de flesta verkar onyktra. Polisen spanar med misstänksam blick. Men trots den uppenbart dekadenta stämningen är alla så fantastiskt chica. Små söta jackor, snygga boots, välsminkade leenden. Det enda jag kan tänka är att jag aldrig kommer att passa in. Jag kommer aldrig kunna känna mig som en del av allt det där. Det kanske inte är i Stockholm det händer trots allt?

Bilden är från Ile St Louis i Paris. Där kunde man vara den enda som bar hatt men ändå känna att man passade in. J, när ska vi åka tillbaka?

Samarbetet

Flyr de kalla vindarna in på det där fiket jag gått förbi så många gånger. Det finns ett ledigt hörn för mig, radion och boken. Köper rättvisemärkt, ekologiskt kaffe (kan det bli mer pk?) och slår mig ner. Snart är lokalen fylld till bredden av småfrusna Bondens marknad-besökare. Jag ler mot mannen som torkar av bordet bredvid mitt. Han ler tillbaka. Tänker att jag vill sitta här hela eftermiddagen men att jag inte borde ta upp plats om jag inte ska köpa ännu mer kaffe. Plockar ihop och reser mig. Tittar upp på väggen vid utgången.
Har ingen aning om vad det är. Men oj så fint. Hit ska jag gå fler gånger. Och då kanske jag vågar säga till mannen som log att kaffet var himla gott och att jag trivs i deras hörn.

Fredag mitt i backen

Det är fredag och det är okej att lämna redaktionen 16.30. Strosar upp för Götgatsbacken (numera känns det ovant att inte flåsa fram bland gångtrafikanterna på den stabila gula faran)

Andas höstluft. Lyssnar på Studio Ett. Rör mig i takt med mottagningen till radion i mobilen. Fläckvis brusar det till. Solen skiner. Fan vad bra man kan må.

oktoberdrömmar

Det blev till slut lite för kallt att cykla varje dag så nu har jag köpt ett busskort. Känns ovant att ställa sig i busskuren och spana efter att något rött ska skymta borta i rondellen nere vid Filmhuset. Framför Radiohuest i höstlikt eftermiddagsljus. Tänk om man får chansen att bli en del av det där en dag. Det där som finns innanför den jättelika grå 60-talsfasaden.

Mogen nog att bära hjälm

Åren efter 20 räknas dagligen i nyvunna vuxenpoäng. Plockade hem en hel hög i våras när jag gick och köpte bostadsrätt. Och lagom till min 23-årsdag nästa vecka tog jag mig i kragen häromdagen och gick till cykelaffären och köpte en hjälm. Det borde jag ha gjort för länge sen, framför allt tycker mamma och pappa det. Men det har tagit emot. Det är egentligen väldigt mycket mer korkat och fånigt och barnsligt att inte bära hjälm - när man kastar sig fram i storstadstrafiken varje dag. Men det spelar ingen roll, cykelhjälmen har en permanent töntstämpel. Mest för att det är fult.

Men i onsdags gav jag upp det där. Fick en känsla av att jag nog kommer att krocka nästa vecka om jag inte köper en hjälm nu. Så jag köpte en svart, klotrund hjälm för 400 kronor. Och det känns riktigt bra, inte det minsta töntigt. Vilket såklart ger mig massor av vuxenpoäng.

(sen hör det till saken att alla supercoola superduktiga journalister på Studio Ett har hjälm när de hojjar till jobbet. Då vill man ju inte vara sämre.. Och mamma och pappa blev glada, såklart. )

Praktikant

Har avverkat två veckor på fantastiska Studio Etts redaktion.
Har imponerats av hur intellektuell och engagerad redaktionen är, hur trevliga alla är, hur fantastiskt kompetenta de är. Och igår gjorde jag min egen lilla debut i form av reportage och enkät. Kändes bra att bli av med premiären. Och ovant att höra programledaren säga "Reporter Åsa Secher".

Idag gjorde jag endags-mini-rep om ökenräven Rommel. Det har varit en bra praktikantvecka. Om en timme ska jag träffa mina praktikant-klasskamrater och dricka öl. Och prata om praktiken. Det är mycket praktiken nu. Men det är bra.

Jag har döpt den här bloggen till Jag vill också vara med för att det är precis så det känns i alldeles för många sammanhang.

Jag spenderade hela sommaren i Paris och det var fantastiskt. När jag kom hem var det första jag lade märkte till hur hippa alla stockholmare är. Rätt jeans, rätt sneakers, rätt väska, rätt solbrillor, rätt jacka, rätt musik i öronen, rätt barhäng på torsdagskvällarna, rätt magasin i fickan. Å ena sidan är det positivt att stockholmarna är så måna om hur de ser ut och hur de uppfattas av andra. Det gör ju bland annat att det finns en massa vackra stockholmare att titta på. Å andra sidan får det mig att känna mig lika utanför som i gymnasiet när alla andra bodde på söder och visste vilka the killers var medan jag tog bussen ut till nacka med beatles i öronen. Och det slutar alltid med att jag tänker att jag ju också vill vara med. Vara med i den där hippa klubben som alla andra tycks tillhöra.

Just den här augustikvällen pågår Block Party på skånegatan här på söder. Jag har uppgraderat mig och köpt en dyr lägenhet mitt i den där hippa smeten, så jag bor alldeles runt hörnet från det här fantastiska arrangemanget. Det sket sig lite med sällskapet för kvällen så jag gick ner själv en sväng för att kolla läget. Och där är de. Alla de där coola stockholmarna. Trots att jag har köpt en dyr fin lägenhet mitt i den hippa smeten, köpt de där hippa shortsen, ett par lagom udda sneakers och en lagom clean jacka, så känner jag mig mer utanför än någonsin.

När jag var i Paris längtade jag efter de varma sommarkvällarna i stockholm när man kan sitta i park tillsammans med en massa andra stockholmare och njuta av att det inte regnar och vara oense om det är trädgården eller debaser som ska förgylla natten. Nu sitter jag ett halvt kvarter från en fantastisk kvartersfest fullproppad med de där stockholmarna jag hela sommaren längtade att få dela park med och jag kan inte annat än längta tillbaka till Paris där det inte spelade någon roll om jag hade oversized mjukiströja eller ny svart snygg t-shirt på mig. Jag fick vara med ändå.

Men det här har man ju hört förut. Gräset är ju alltid grönare. Jag bara önskar att det ibland kunde kännas som grönast alldeles precis där jag står.