Maffiametoder

För ett par dagar sedan pratades det väldigt mycket om en salladsbar i Göteborg som nu är till salu. Jag tror att alla vet vilken jag menar.

Och jag vill bara säga följande:

Är det frivilligt att gå med i facket? JA

Finns det någon lag som säger att alla arbetsgivare måste skriva på kollektivavtal? NEJ

När Sofia i Göteborg känner att hon och hennes familj utsätts för så stora påtryckningar att hon beslutar sig för att sälja, kan man då säga att det är frivilligt att skriva på kollektivavtal? NEJ

Facket borde lära sig att bråka med folk i sin egen storlek! Och jag köper inte argumentet att facket måste ställa upp även för de anställda i mindre företag och att den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på att alla skriver på bla bla bla. Ingen av Sofias tre anställda är med i facket eller är intresserade av att bli så låt dem vara! Sofias anställda vill inte, alltså säger Sofia nej, å sina anställdas vägnar. Sen när är det något dåligt?

Facket borde hacka på de arbetsgivare som ger sina anställda sämre villkor än avtalet och de företag där det finns fackliga medlemmar som stödjer påtryckningar för avtal.

Har man inte rätt och säga nej kan det inte längre kallas frivilligt.

Sortera mera!

Aldrig har artiklarna varit så många och uppmärksamheten så stor kring klimathotet. Det ena rönet efter det andra avslöjar hur vi slösar med resurser som vi inte har, hur vi "lever över våra tillgångar". Jag har haft en papperskasse ståendes i mitt kök ganska länge, däri har jag lagt pantflaskor men också sånt som jag tycker att jag borde förmå mig sortera, exempelvis konserver. Häromdagen bestämde jag mig för att börja sopsortera på riktigt. Skrev en stor lapp på kassen så att jag inte skulle glömma vad som skulle dit och vad som är ok att slänga i soporna. Mängden soppåsar som jag slänger har redan minskat, och det känns jättebra.

Men så läser jag Wolodarskis artikel i DN om det smutsiga Stockholm. Han konstaterar att Stockholms gator är precis lika nedskräpade nu som innan maktskiftet i stadshuset. Och efter att ha argumenterat för att de som lämnar vid sopstationerna ändå gör det med sin stadsjeep, och i slutändan smutsar ner luften mer än de hjälper jorden med sin sortering, kommer Peter fram till att det vore bättre om alla slängde sina sopor i sopnedkastet i fortsättningen. Jag tror och hoppas verkligen att han är ironisk när han skriver " ...en betydande försämring av livskvaliteten att behöva bära på sopor i onödan" (DN 13 feb). Och när han säger i onödan syftar han på att miljövinsterna med sopsorteringen är så knappa att det knappast kan kallas miljövänligt att sortera.

Hur kan man i tider av överhängande klimathot, och dessutom i en av sveriges största dagstidningar, uppmana folk att sluta sopsortera för att slippa skräpet kring behållarna??!
Det går över mitt förstånd. Hur kan det någonsin vara dåligt att återvinna istället för att slänga?

Snart kommer vi att ha pratat klart om det stora hotet och börja inse att vi måste göra något, VI, du och jag, måste anstränga oss för att det ska hända något. Sortera sopor är ett sätt. Ta bussen istället för bilen ett annat. Alla kan bidra med något.

Och btw så är både min och pojkvännens sopstationer väldigt rena så jag kan inte riktigt relatera till att alla stationer skulle vara ett nedsmutsningsproblem...

Håll varandra i händerna nu barn...

En intagen på en psykanstalt har rymt, igen. Under en promenad lyckades han springa ifrån sina vårdare. Mannen är dömd för våldsbrott mot sin familj, som i förebyggande syfte har förts i säkerhet. Han anses inte vara en fara för samhället. Det här rapporterade nyheterna ikväll. Och det känns igen, det är inte första gången en psykpatient rymmer. Men vänta nu, backa bandet, sprang han ifrån sin vårdare?! Det kan inte vara sant! En psykiskt sjuk man begår ett våldsbrott och döms till vård, där får han gå på promenad och lyckas rymma som ett dagisbarn från sina kompisar! Ok att psykvården har visat sig ha många brister, men riktigt så enkelt får det väl inte vara att rymma? Kom igen, att dömas till vård är visserligen inte detsamma som att dömas till fängelse men det är likväl en frihetsberövande dom, de kan väl håll i dem i alla fall?

Tjejkväll framför TV: n, eller?

På onsdag lanserar TV3 sin nya stora satsning som de har döpt till "Girlylicious", girly plus dilicious liksom. Och vad ska dessa onsdagskvällar bestå av då? Jo, först en ny rom-kom serie om en relationscoach spelad av blondinen Anne Heche, därefter en helt ny säsong av amerikanska Top Model med Tyra Banks i spetsen och sist men inte minst talkshowen "Lustgården" som ska ta reda på vad svenska tjejer egentligen tycker och tänker om sex. En hel kväll med kärlek, skönhet och sex - precis vad alla tjejer har längtat efter! Eller...? Nej, jag skulle inte tro det.

Och med risk för att låta som en rabiat feminist så vill jag klargöra en sak: långt ifrån alla tjejer har kärlek, skönhet och sex som främsta intressen. Det är inte så konstigt att världen ser ut som den gör när snedvridna skönhetsideal, sexhysteri och verklighetsdistanserade rom-koms är vad unga tjejer förväntas vilja förkovra sig i framför dumburken en hel kväll i veckan.

Vad hände med att "vända trenden", klubba ihjäl könsstereotyperna och sluta hjärntvätta unga tjejer och killar med förutbestämda kommersiella ideal? Varför är det ingen som reagerar? Var tog alla feminister vägen?!?

En vilseledande debatt om ordning

Ordningsbetyg. Ordet skriker 50-talsfascism och känns urbota gammalmodigt. Men jag arbetar deltid som lärarvikarie så jag vet vad som försiggår bakom klassrummets stängda dörrar. Och jag kan tala om för alla som tror något annat att debattan kring det klubbade förslaget är så snedvriden som den kan bli. Att flumma runt med vackra ord som "individuella handlingsplaner" kommer inte att bringa ordning i Europas stökigaste skolor. Och att förmedla elevernas syn på saken genom att intervjua ungdomar från Stockholms elitskolor är inte riktigt givande i sammanhanget. Dessa elever tycker inte att åtgärden behövs, eleverna sköter sig ändå. Åk ut i förorten så ändrar de snart uppfattning, tyvärr. Och om de nu är så duktiga, vad skulle ordningsbetygen göra för skada?

Jag var ute på vikarieuppdrag idag. Jag kom dit med inställningen att bidra med något, att försöka ge de här eleverna en givande dag trots frånvarande ordinarie lärare. Men det gick inte så bra. Och visst, jag är inte lärare till yrket och har säkerligen pedagogiska brister, men jag har vikarierat ganska mycket. De här eleverna gick inte att få ordning på. De lyssnade inte på mig för fem öre trots alla mina försök med löften om lek i slutet på lektionen osv. Och att prata om att "kränka elevernas integritet", som Mats Pertoft gör i DN 17 jan, det är bara dumt. Låt mig säga så här Mats, we are way passed that. Den svenska skolan har alldeles för länge fokuserat på elevernas rättigheter, integritet, medbestämmande och så vidare. Den svenska skolan har spårat ur och de borgerlige gick till val på att bringa ordning i kaoset. Så låt dem göra det.

Jag förnekar inte att en stökig elev inte är stökig av en specifik anledning. Jag förnekar inte problem som trassliga hemförhållanden eller läs- och skrivsvårigheter. Man ska inte blunda för problemen och gömma sig bakom regler och papper. Men tro mig, den svenska skolan är i akut behov av drastiska åtgärder. Och att komma med floskler om "mer personal" som ska "se elevernas behov" är inte någon drastisk åtgärd.
"Det som ska värderas i skolan är kunskaper, man ska inte värdera ungas sätt att fungera" säger Eva-Lis Preisz. Nej, men man måste kunna sätta gränser för vad som är ett ok uppförande och vad som inte är det. Och här räcker det inte med en lärare som säger "Så där säger man inte!". Det krävs mer tydlighet och framförallt konsekvenser itsället för tomma ord lätta att skaka av sig. Bara det faktum att Ungt Vals undersökning visar att över hälften av tillfrågade elever i åldrarna 15-22 är positiva men lärarförbundet negativt tyder på att eleverna är de som befinner sig i för stökiga klassrum och att lärarförbundet inte vet vad de pratar om.

I en stökig skola, och tro mig det finns hundratals exempel bara i Stockholm, så behöver man ge läraren möjlighet att ta tillbaka makten. Som min fransklärare sa till mig i högstadiet när vi propsade på att man inte fick ha fler än två prov i veckan: "Eleverna har inte bara rättigheter utan även skyldigheter". En högstadieelev i en stökig skola i Stockholm kan komma försent, störa sina klasskamrater lektion efter lektion, aldrig ha med sig rätt grejer och skolka lite när han/hon känner för det, utan att förlora så mycket på det. De kanske får ett ig, men flera av dessa elever är redan inställda på IV-programmet och kommer i alla fall inte att ta sig samman förrän de är myndiga (om ens då) och kan söka komvux, så varför inte tala om för dessa elever att det straffar sig att förstöra för sina kamrater? Debatten fokuserar på elevens integritet och att man "märker" stökiga elever, men vad hände med alla skötsamma elever som aldrig någonsin får cred för att de är skötsamma? Och vad hände med att deras utbilding blir lidande för ett fåtal stökiga elever? De klarar sig ändå eller hur brukar det låta? Ja, det kanske de gör, men om en elev som förstör inte ens straffas så kan väl åtminstone de duktiga eleverna få sitt välförtjänta erkännande att det lönar sig att komma i tid.

Jag bråkade ganska mycket med min mamma när jag var runt 14. Mina kompisar förstod aldrig riktigt varför min mamma misstrodde mig och anklagade mig för en massa saker, de visste att jag var den mest skötsamma (präktiga om man så vill) eleven man kunde hitta. Jag gick ut med full pott i betyg och började inte dricka förrän jag fyllde 18 (med ett litet undantag för en mörk natt i en busskur). Jag försökte gång på gång tala om för mamma att jag inte ljög om vad jag gjorde på helgerna, att hon kunde lita på mig, men misstankarna försvann aldrig och jag började känna att det inte lönade sig att vara ärlig. Jag skulle kunna ljugit och inte förlorat så mycket på det.

Detsamma gäller skötsamma elever, det ska löna sig att vara punktlig, ha med sig rätt grejer och räcka upp handen istället för att skrika rakt ut. Och precis som att sexköpslagen inte utrotar prostitutionen så kanske inte ordningsbetyg får de högljudda eleverna att sänka rösterna, men det blir ett principiellt och moraliskt ställningstagande: att förstöra i undervisningen är inte ok.

När kan ett nej bli ett ja?

Persson ska lägga ner och flytta till landet där han trivs som bäst. Det beslutet tog han inte en dag för tidigt. Men vem ska efterträda? Enligt distriktens nomineringar blir det Carin Jämtin eller Margot Wallström, men vänta lite, har de inte redan sagt nej båda två? Jodå. Men man brukar ju säga att en gång är ingen gång så man har fråga främst Wallström igen och igen och igen... men aldrig fått något annat svar än NEJ. Hon vill inte. Så låt henne slippa. Jag förstår att man kan hoppas på ett nja efter ett första nej för att sedan få ett ja, men tre-fyra nej kan inte betyda något annat än just nej.

Margot Wallström trivs i Bryssel, jag klandrar henne inte. Jag har varit där, jag förstår att hon som engagerad EU-förespråkare vill arbeta mitt i smeten med hela Europa som arbetsplats. Har man orken, tron på EU-samarbetet och att en förändring är möjlig så är det i Bryssel man bör vara för att åstadkomma något. Och även om jag är ett stort fan av Wallström så vill väl sossarna ha en motiverad partiledare som inte föredrar Bryssel framför Stockholm?

Margot har sagt nej, ta henne på allvar, sluta trakassera och leta upp en ny kandidat.

Att dela lika

Tittade på dokument utifrån igår, det handlade om Rysslands oligarker, hur de under lång tid har köpt politiker och styrt hela den ryska staten (ända till Putin kom till makten...) De är inte särskilt många, runt 8 tror jag, som sitter på landets pengar. En av dem, inte ens 40 år fyllda, är värd den ohyggliga summan 15 miljarder DOLLAR! Tänk vad han skulle kunna göra! Han skulle kunna avhjälpa all världens svält, han skulle kunna bygga så många skolor att alla barn i hela världen fick tillgång till utbildning. Han skulle kunna investera i förnyelsebara energikällor. Han skulle kunna se till att alla i den tredje världen får den sjukvård de behöver. Men vad gör han? Han sitter på sina pengar, köper ett företag eller två, köper en politiker eller två.

Inte så konstigt att världen ser ut som den gör när de som verkligen har makten att göra något är de mest egoistiska av oss alla.

(bilden visar tre av de beryktade oligarkerna, ganska fula eller hur?)

En svensk i rymden, shit (?)

Ok, en svensk ska upp i rymden. Men kom igen! Det är hysterisk mediabevakning, HYSTERISK! Hur mycket kostar det att skicka ett par gubbar upp i rymden? Miljoner, miljoner, miljoner... lägg pengarna på något vettigare (miljön? svälten? krigen? aids? )!

Bad burger

"Å, nej nu har stackars lilla tova fått diarré för att hon fick i sig gluten på McDonald's trots att hon är allergisk! Hon har drabbats hårt, HÅRT! Vi måste ringa nyheterna! " '

Nummer ett: om det har blivit fel mer än en gång, gå inte dit! Lär er laga mat hemma istället för att göda en fyraåring med fett.

Nummer två: hur många hamburgare tror ni att det produceras i ett McDonaldskök varje dag? Tusentals. Hur många blir rätt? Nästan allihop.

Nummer tre: har man någon gång ätit en glutenfri hamburgare så känner man igen brödet som skiljer sig betydligt från de vanliga bröden. Det är större, hårdare, ljusare i färgen och har ett annat mönster. Har man en dotter som är allergisk och känslig så bör man vara lite uppmärksam kan man tycka.

Visst, beställer man en glutenfri hamburgare så ska den såklart vara glutenfri, men hur ofta blir det fel på en vanlig restaurang? Ofta. Men bara för att det handlar om McDonald's s måste man ringa media, göra reportage och kräva pengar för sveda och värk (som en annan drabbad glutenallergiker har gjort).

Jag är trött på att folk tror att man kan kasta hur mycket skit som helst på McDonald's BARA för att det är just McDonald's. Det är ett företag som existerar och går med vinst som vilket annat företag som helst enbart för att det finns en efterfrågan. Det är många som tycker om de där onyttiga hamburgarna. Många. Men likväl är det många, lika många, som tycker att de har rätt att skylla allt på EN enda snabbmatskedja.

När ska media fokusera på det som verkligen är nyheter och det som verkligen är viktigt? Och när ska alla småbarnsföräldrar förstå att de inte kan skylle på ett företag som de själva försörjer? Jag blir äcklad av människor som lilla Tovas mamma. Äcklad.

Aggressiv vardagshjälte

För ungeäfr tre månader sedan så lyckades jag tappa mobilen i toaletten. Fråga mig inte hur. Och nej jag satt inte på toaletten och ja jag stoppade ner handen och plockade upp den. Blev ganska ledsen, blev ju av med en massa nummer och en massa pengar (var ju tvungen att köpa ny). Sen dess har jag lyckats hålla hårt i den sprillans nya och stänger numera toalettlocket så fort jag kliver in i badrummet. Allting frid och fröjd. Tills för häromdagen.

Står på T-centralens tunnelbaneperrong, väntar på Ropstentåget, pumpar öronen fulla med The Knife för att slippa rusningstrafikbullret. Ställer mig lite vid sidan av dörrarna till vagnen som öppnas, passar på att skriva ett sms, men så plötsligt så stöter en av de avstigande resenärerna till mig, och vad händer? Jo, mobilen glider ur händerna på mig. Och var hamnar den? Inte i vagnen, inte på perrongen - mittemellan såklart. På spåret. Ser hur min fortfarande ganska nya mobil ligger därnere och lyser, helt utom räckhåll.

Jag känner hur paniken bubblar upp inom mig och jag skriker. Jag skriker och jag håller händerna för tinningarna, stampar i golvet och jag tror att jag kanske gråter. Men så dyker det upp en man som nästan lite våldsamt tar tag i armen på mig och säger åt mig att inte stå så nära kanten, det är farligt (vad är det som är så farligt, tåget står ju redan där?) Jag vill inte göra den ganska arga mannen ännu argare så jag backar några steg men säger med ångest och panik i rösten - men min telefon ligger där nere!! Han säger argt och kort att han ska hämta den.

Tåget åker (som jag skulle ha åkt med) och den aggressiva mannen hoppar ner på spåret, plockar upp telefonen, kravlar sig tillbaka upp på perrongen och ger telefonen till mig. Jag tackar honom så mycket jag bara kan, men han tycks inte vilja bli tackad. Och plötsligt är han borta. Jag går längs med perrongen, med mobilen krampaktigt i handen. Förstår inte riktigt vad det var som just hade hänt.

Såhär i efterhand så är jag såklart glad att jag fick tillbaka min telefon, har absout inte råd med någon ny. Men jag kan inte sluta tänka på att mannen som räddade min kära telefon var så förbaskat arg. Som jag ser det så finns det fyra anledningar till hans ilska:

1. Han blev helt enkelt arg och upprörd över att jag stod alldeles för nära kanten. Han kanske kände någon som råkade riktigt illa ut på en tunnelbaneperrong en gång.
2. Han tycker att jag överreagerar, det är trots allt bara en telefon.
3. Han är arg på något helt annat men tar ut det på mig. Han känner sig tvungen att hjälpa mig, men orkar inte vara trevlig.
4. Han låter arg men egentligen är han nedlåtande, han ser helt enkelt ner på mig för att jag är mer materialist än vad det här jordklotet har råd att försörja.

Jag kan inte bestämma mig för vilket alternativ som är mest troligt, för egentligen så var det väldigt konstigt att han var så ilsken. Men måste jag gissa så tror jag på en kombination av alternativ ett och tre. Killen har en dålig dag och så kommer jag och väcker gamla traumatiska minnen till liv. Klart han blir förbannad.

Drömmar om storhet

Jag kan inte säga vilken världens bästa film är, men när det gäller förebilder så kan jag tveklöst säga att han heter Bengt Ohlsson. Jag vill kunna skriva precis så. Han själv tycker att han håller sig på en så pass hög nivå att hans sämsta är mångas bästa. Hur kaxigt man än tycker att det låter så tror jag att han har rätt. Han är verkligen överjävligt skicklig. Läste en gång att han tror att alla kan skriva en riktigt bra krönika i sitt liv, konsten är att kunna kläcka ur sig krönikor varannan vecka som håller lika hög klass. Jag tror, av någon dum anledning, att jag skulle klara av det. Om jag bara fick öva lite... Men så läste jag Bengans senaste mästerverk i DN på stan och sjönk ihop till en liten pöl på golvet. Jag kommer aldrig att kunna skriva så träffsäkert om så banala saker som att det är kul att googla folk man inte känner på internet.

Men så kommer jag tillbaka till det där med att göra sin egen grej. Jag kommer aldrig att kunna skriva som Bengt Ohlsson men jag kanske en dag kommer att kunna skriva lika bra, lika intressant och lika välformulerat fast med åsa-touch liksom.

Vi pratade om konstnärstemprament i skolan och att man kanske måste ha det för att kunna skapa riktiga storkverk. Bergman har tydligen gott om den varan tack vare (pga?) sin traumatiska uppväxt. Jag tvivlar på att jag har den där riktiga Bergman-glöden inom mig, men det är å andra sidan kanske lite mycket begärt. Jag tycker en himla massa. Och jag blir ganska lätt upprörd. Och visst har jag traumatiska minnen från barndomen. Så måste man verkligen vara ett halvgalet nervvrak för att kunna skapa stor konst? Kommer jag att kunna skriva lika kaxigt som Bengan om jag bara hittar min stil?

Mer mirekelpiller åt folket!

Apoteket lanserar ett nytt bantingspiller idag. Som alla andra bantarpiller så ska det få dig att rasa i vikt på ett kick, vilket låter helt fantastiskt! Men så satte jag på radion, och där säger de: 1) Pillret gör att man inte blir lika hungrig (bra grej!) 2) Negativa bieffekter är bland annat depp-tendenser och yrsel.. 3) Man går upp i vikt igen så fort man slutar.

Ja, det var väl inte så oväntat. Men trots att jag vet att det enda som fungerar är att äta nyttigt, varierat och regelbundet samt träna en massa så blir jag alltid lite hoppfull när löpsedeln skriker ut med stora svarta bokstäver: superpillret som får dig att rasa i vikt!

Jag vill äta ett piller, gå ner i vikt, hålla den vikten och vara sådär snygg och smal som jag tycker att jag bör vara. Jag orkar inte äta nyttigt och jag orkar inte träna. Och apoteket känns ju pålitligt, så sluta krossa mina drömmar om att det faktiskt går att banta utan att anstränga sig.

Det säger bara klick

Min föreläsare säger att Ingmar Bergmans alla filmer bygger på samma tematik och den skulle vara grundad på kontakten mellan människor, eller oftast avsaknaden av densamma.

Bo Wideberg har vid något tillfälle sagt att Ingmar Bergman gör vertikala filmer som handlar om människans förhållande till gud men att det där med gud är överspelat och att man därför bör göra horisontella filmer som handlar om människors förhållande till människor. Jag tror att Bo Wideberg har fel gällande Bergmans filmer (och här ska det erkännas att jag tyvärr bara har sett en enda Bergman film) för om det är som Jan Holmberg säger, att alla Bergmans filmer bygger på samma tematik, så är hans filmer i allra högsta grad horisontella. Nyckelordet är förstås kommunikation. Bergmans karaktärer har en tendens att lida av kommunikationsproblem och finns det något bättre sätt att sätta fingret på den felande länken än att skylla på kommunikationen?

När jag slänger på luren i örat på min mamma så gör jag det självklart inte för att jag tycker illa om henne eller för att jag vill vara taskig, jag gör det för att vi inte lyckas kommunicera med varandra. Jag önskar att vi kunde det men ganska ofta så skriker vi bara i varsin ände av luren och lyssnar knappt på vad den andre säger.

Bergman envisas med att göra filmer om människor som på det ena eller andra sättet inte lyckas kommunicera med sin omgivning (nattvardsgästerna, persona osv) och det gör han förmodligen för att betona att hur mycket vi än misslyckas så är förhållandet till andra människor det enda vi har att hålla fast vid. Vi tyr oss till varandra för att vi känner att vi måste och behöver, inte för att det brukar gå så bra.

Jag önskar att jag kunde kommunicera bättre med min mamma, men jag är glad att varken hon eller jag verkar ge upp. Vi tyr oss till varandra; ringer upp, slänger på, ringer upp igen och fortsätter att brottas med våra kommunikationsproblem. En vacker dag tror jag att vi kommer att nå fram. Det gäller bara att aldrig sluta hoppas.

När ondskan tagit över världen

Arton av de nitton palestinier som dödades i gårdagens attack tillhörde samma familj. Israelerna har med en knapptryckning utplånat en hel familj. Paniken strömmar ut ur bilden som ligger uppe på DN.se. Den mannen har ingenting kvar att leva för.

Jag avskyr stundtals min naivitet, mitt fördömda hopp om att människan är en god varelse, men hur ska man annars orka stå på benen med allt fruktansvärt som händer? Det är som om människan har en destruktiv gen inom sig. Och allt snack om hur värdefullt ett människoliv är, det flyger in i ena örat och ut genom det andra. Och det kanske är svårt att känna tyngden och tro på innebörden i orden värdefullt människoliv när vi har ihjäl varandra dagligen utan att tänka. Men blir du av med din mamma, din pappa, dina syskon och din älskade så tror jag att du lägger stor vikt vid ordet människovärde, för då är de människoliv som du just förlorat värda mer än någonting annat.

Israelerna verkar ha tappat greppet, det gjorde de kanske för länge sedan. Men det är inte många som är så mycket bättre. För när arton palestinier mister livet, varav nästan hälften är barn, då utlovar Hamas hämnd. Var ska det sluta?

Feminist - javisst?

Trodde inte att det här med feministskriverier var min grej, men jag verkar visst ha trillat dit...

"Tjejmiddag. Nu med fullkorn" Så lyder reklamen för Estrellas nya fullkornschips, som det tydligen bara är tjejer som bör övergå till. Sen när är män befriade från chipsfettma liksom?

Och Pernilla viker ut sig för pengarna. Vad är det för j*vla fel på den här världen om det bästa sättet att tjäna pengar på som tjej är att klä av sig kläderna så att snuskgubbar runtom i landet kan dregla ner sig ännu mer?

Klä av er tjejer!

Fick ett brev från en av Stockholms nattklubbar häromdagen. De ville informera mig om sitt nya temarum, slitzrummet. Där kommer man att få träffa livs levande slitzmodeller och ha möjlighet att bli upptäckt själv(!). Mycket kan man vifta bort och ignorera men ibland är det bra om man kan plocka fram den där rebelliska fjortonåringen som tejpade protestlappar på H&Ms översexualiserade julreklam. Och det har jag gjort, så här är jag. Upprörd över att Stockholms klubbar tycks uppmana unga tjejer att klä av sig.

Men vad är det som är så hemskt med ett slitzrum? Det är väl bättre att vara ärlig och rakt på(mer hud ger ju kåtare gäster vilket säljer mer sprit, eller?) än att försöka åstadkomma samma sak (lättklädda gäster) med löjliga helgteman som "beachparty". Alla som tycker om att visa så mycket hud det går utan att visa allt kan samlas i slitzrummet och dregla över varandra. Alla andra kan hålla till i övriga rum. Visst, varför inte? Men, och med risk för att låta torr och klyshig, kan man inte gå på klubb, träffa människor och ha roligt utan att det ska göras på bekostnad av kvinnokroppen (som till varje pris ska kläs av och exploateras)?

Alla snygga tjejer står på "rätt" sida om stolpen i kassalinjen på McDonald's därför att "sex säljer". Ja, det kanske det gör. Men blir du hungrigare av att tjejen som undrar vad du vill dricka till menyn råkar se bra ut? Allt för ofta går det över styr när man försöker utnyttja det faktum att det här samhället har blivit sexfixerat.

Jag vill att unga tjejer ska kunna ta för sig, ta sig fram, ta plats, synas och få uppmärksamhet utan en djup urringning och en alldeles för kort kjol.

Ibland blir det så äckligt tydligt att den här världen styrs av män.