En tisdag mitt i veckan

Intrigerna tätnar på Karlavägen 104, sprickan mellan H08JP och plan 5 växer så sakta. Samtidigt börjar telefonerna att ringa om praktikplatserna som alla väntat på, vi får för första gången träna vår kreativitet (ett år för sent?), träden blommar ljusrosa i Kungsträdgården och vindarna är ljumma om kvällen. Idag bokade jag och J biljetter till Paris. Nu ska det verkligen bli av. Och ikväll smög vi in i det där huset som jag snart kan kalla mitt, kikade ut genom vädringsbalkongen, testade ringklockan, åkte hiss och beundrade den vackra järngrinden.

Det härjar en svininfluensa ute i den stora världen. Den tycks inte nå så långt som innaför mitt pannben. Inte nu när det börjar falla på plats. Alla de där planerna.

Att våga lite mer

Åkte till Paris med fantastiska J över påsk. Dansade hela nätterna, strosade hela dagarna. Vi struntade i alla planer och vi struntade i alla måsten. Vi drack kaffe, åt crèpe, tog foton på körsbärsblommorna. Nu ska vi åka tillbaka, i sommar. Då ska vi inte heller ha någon plan, annat än att se till att vi får vara kvar lite längre, så att vi kan träna lite mer på franskan, äta ännu lite fler crèpe, dricka lite mer kaffe. Inga Eiffeltorn, inget Louvren, bara jag och J tillsammans i Paris. Parce-que l'important ce n'est pas la chûte, c'est l'attérissage.

Den där boken

J läste en bok som hon tyckte att jag skulle läsa, så då gjorde jag det. Sen köpte jag biljetter till pjäsen baserad på den där boken. Så igår var vi och såg den. Den där pjäsen som är baserad på den där boken. Och det var helt fantastiskt. Jag önskar att fler läste boken och såg pjäsen. Framför allt fler av det manliga könet. För de tenderar att rynka lite på näsan åt den där boken så fort de ser titeln. Bitterfittan lockar mest feminister. Tyvärr.

Där ska jag bo

Bortskämd - check
Har haft tur - check
Fått rätt föräldrar - check

Och tack vare ovanstående ska jag om en månad flytta in här:

Stoppa valfriheten (säger Doktor Kosmos)

Pappa åkte till Afrika och fick perspektiv på saker.

Det finns för många valmöjligheter. För mycket att välja på för oss som tillhör den bortskämda, vita medelklassen. För många gymnasieprogram, för många kurser på universitetet, för många enrumslägenheter till salu, för många praktikplatser, för många träningspass på friskis och svettis, för många t-shirtar med snygga tryck, för många chipssorter, för många radiokanaler, för många tv-kanaler, för många soffor och fåtöljer på blocket. I-landsproblemet skulle vara färre om vi begränsade valfriheten.

Alltför ofta blir jag äcklad av situationerna jag hamnar i på grund av den fantastiska valmöjligheten. Jag blir äcklad av att jag kan välja mellan en alldeles för dyr lägenhet i Hornstull och en ganska dyr lägenhet på Katarina bangata.

Och just den hysteriska lägenhetscirkusen som pågår i mitt liv övertygar mig än mer om att det är dags att åka till Afrika och få perspektiv på livet. Och jag erkänner villigt att det är ännu en valmöjlighet jag har, att åka ner till Afrika och ta ner mig själv på jorden, för att jag är bortskämd, vit, medelklass från Sverige. Men det spelar ingen roll. Skulle jag åka dit 100 procent för någon annans skull, för de afrikanska barnens skull, så skulle jag likväl inte kunna bota aids eller bygga några skolor eller mätta alla magar. Men det är dags att få perspektiv på livet nu.

Första numret

Så blev det klart till slut. Årets första nummer av Femte statsmakten, som också är mitt första nummer som chefredaktör. Känns overkligt, men bra.

Långt kvar

Den här reklamaffischen pryder just nu tunnelbanan i Stockholm. Jag tänker att de vill provocera. Att de är ironiska. Sen tänker jag att man borde kunna provocera och ironisera utan att nedvärdera och objektifiera kvinnor?

Imorgon är det internationella kvinnodagen. Ibland blir det så uppenbart varför den dagen fortfarande behövs.

Favorit i repris

P beskriver det så bra, hysterin som bröt ut idag.

Själv får jag flashbacks. För drygt två år sedan såg min blogg ut så här:



Och så här såg tv-tablån ut idag:



Kort sagt: för mycket medieutrymme åt något så irrelevant som en förlovning vi alla visste skulle äga rum vilken vecka som helst. Kom igen nu Sverige, kom in i matchen.

För att lika barn inte alltid leker bäst

Likabehandling och breddad rekrytering kallar de det på plan fem. I kalendern heter det infobesök på Hässelby gymnasium.

Solen skiner i Hässelby strand. Promenaden till skolan tar ungefär fem minuter. Halkar runt byggnaden med kompanjon C i hälarna i jakt på en ingång. Hittar till slut fram till expeditionen. Ingen Anders Nilsson i sikte.

Till slut - ett klassrum med elever. Elever som pluggar media. Elever som vi vill ska rikta blicken mot Karlaplan och JMK. Men tajmingen kunde varit bättre. Fredag eftermiddag, sista lektionen och på måndag är det sportlov. Intresset för oss och JMK var måttligt. Men så en hand, en fråga, nyfikenhet, undran, intresse. En elev. Och plötsligt känns det mödan värt - de många mailkonversationerna fram och tillbaka, den stressiga eftermiddagen, den kurrande magen, den långa tunnelbaneresan ut till ändstationen, halkandet i solskenet.

Streetsmart my ass

Tydligen en kille som hänger lite löst på jobbet. Han är för arrogant. Ser för trött ut i kassan. Gör inte alltid på stört som han blir tillsagd. Blev förvånad när jag hörde det. Kommer väldigt bra överens med honom. Vi har kul ihop och jag har aldrig tänkt på att han skulle sköta sitt jobb sämre än någon annan.

När jag jobbade på Mcdonalds fanns en kille som var rätt slapp. Dök ofta upp bakis, gjorde sällan som han blev tillsagd, trotsade både den ena och den andra. Gjorde lite som han ville kort sagt. Alltför ofta gick det ut över oss andra som slet häcken av oss. Jag lackade. Och när jag blir förbannad så skräder jag inte orden. Han slutade. Men inte på grund av mig eller på grund av att han dök upp bakis. Han bytte restaurang helt enkelt.

Under en rast satt vi och pratade i lunchrummet. Han berättade att han hoppat av gymnasiet i ettan. Han behövde inte gymnasiet - han var streetsmart.

Sen jag berättade den historien för min pappa har han återkommit till det där med streetsmarthet. Jag tänker mig att det är någon slags social kompetens som gör att man kan driva omkring utan att slå i några vassa kanter. Man kommer ganska lindrigt undan. Jag tror att min pappa mer tänker sig streetsmartheten som en slags självständighet. Om man tycker att man klarar sig bättre utan franskaglosor och svenskuppsatser ska man låta bli. Gå sin egen väg. Tänka själv och inte låta sig styras av normer och krav.

Han som hänger löst. Han tänker själv. Han gör inte alltid på stört som han blir tillsagd. Det gör jag. Och därför är det jag som kryper längs med väggen inne i den kalla mjölkkylen, ställer filmjölken i prydliga rader, känner hur ryggen värker och fingrarna fryser.

Man kan läsa in genus i det mesta, så även i det här. Killen på Mcdonalds och han som hänger löst - de är streetsmarta. Jag tror inte att det är en slump att vi inte har samma kön, de och jag. Jag tror inte heller att det är en slump att det är jag som är förloraren. Den duktiga flickan.

...några andra grabbar som också är streetsmarta är pirate bay-killarna. De går sin egen väg. Och kommer förmodligen att gå vinnande ur striden.

"En annan duktig flicka"

En gång i månaden anordnar publicistklubben debatt i kulturhuset. Medlemmar får ta med sig vänner. I måndags var jag vän till J i klassen.

PK:s ordförande Ulrika Knutsson intervjuade Eva Franchell som skrivit boken "Väninnan" om Anna Lindh. Knutsson tabbade sig både en och tre gånger. Lite synd, för Franchell var ett fantastiskt intervjuobjekt. Klara, raka, ärliga svar.

Eva Franchell var vän med Anna Lindh och Anna Lindh var vän med Margot Wallström, som Knutsson obehindrat refererar till som "en annan duktig flicka". Hoppar till i stolen. Har vi inte kommit längre? Hur mycket krävs det för att stämpeln ska suddas ut, för att de framgångsrika bara ska refereras till som smarta, självständiga, drivna kvinnor, utan epitetet duktig?

Det finns en uppenbar anledning till att jag reagerar, till att jag tar det personligt. Vilket säkert lyser igenom. Jag var den duktiga flickan per definition.

Jag hade en förhållandevis smärtfri uppväxt. Blev inte mobbad, kom hyfsat överens med mina föräldrar, hade fantastiska vänner. Och jag blev aldrig underkänd. Faktum är att jag fick alltid mvg. Och inget under hela min uppväxt har gett mig så mycket ångest. Jag ville inte vara den duktiga flickan. Hon som alltid spikade proven. Duktiga flickan syndromet dödar självkänslan. Duktiga flickan syndromet dödar drivet som ökar självständigheten och självförtroendet. Den duktiga flickan håller käften, är söt och får alla rätt. Den duktiga flickan är alltid lilla gumman i andras ögon. Jag vill inte vara lilla gumman i någons ögon. Få saker är mer nedvärderande.

Och Margot Wallström och Anna Lindh är två kvinnor som förtjänar betydligt mer respekt än så.

Från L till Å

För några veckor sen valdes jag till chefredaktör för JMK:s studenttidning Femte statsmakten Den förra chefredaktören håller numera mest till i TV-huset på andra sidan vägen. Men det händer att hon springer över gatan för att säga hej till oss som fortfarande trängs i de gulmålade lokalerna på plan 4. Häromdagen kom hon förbi över lunch och vi passade på att ta lite bilder på oss två tillsammans, för att så att säga illustrera övergången. Mycket flams och skratt blev det i kylan, men framför allt var det mycket kärlek i luften. L har gjort ett helt fantastiskt jobb som chefredaktör. Jag kan bara hoppas att jag kommer att göra henne stolt, och vara glad över att ha fått förtroendet att ta över.

Söndag morgon

På soffan ligger J och C och andas tungt. Det blev en sen och alkoholhaltig alla hjärtans. Trots den till en början värdelösa planeringen.
I kassan på Ica bjöds kunderna på geléhjärtan. Men det var mest jag som åt, så idag ska geléhjärtankalorierna tränas bort. Bakfyllan svettas ut. Ensamångesten spolas förbi.


... och på isarna mellan Uppsala och Stockhom ska pappa fara fram med långa skär. Hoppas han orkar de åtta milen.

Stockholm

Kan tyckas onödigt med kamera i mobilen. Men det finns tillfällen då man aldrig annars skulle tagit kort, om det inte vore för linsen i mobilen (som alltid är med). Som när man i förbifarten upptäcker ett fantastiskt litet klistermärke på lyktstolpen utanför Ica. Eller att Hammarbybacken skymtar mellan de nybyggda husen i Hammarby Sjöstad. Eller när träden beskärs i morgonljuset. Eller hur vacker himlen är från fönstret på Erstagatan 1c.

Mode på mitt sätt

Det går väldigt bra för modebloggarna. Bäst av alla kanske till och med. Så jag ska göra ett undantag och publicera ett moderelaterat inlägg på den här annars väldigt modebefriade bloggen.

Det här är de T-shirts jag önskar att jag hade råd att köpa:

När Folket Försöker

Oattraktiv argbigga?

Julen var förhållandevis bråkfri hemma hos familjen Secher i år. Förutom de två tillfällen då jag och mamma blev osams om det där med jämställdhet. Den eviga jämställdheten. Det första grälet handlade om mig och att jag kanske borde tona ner min feministiska framtoning.

Det är tydligen inte så attraktivt med tjejer som öppet propagerar att de är feminister. Avskräckande. Kanske avtändande till och med. Enligt min mamma i alla fall. För vilken kille vill ha en argbigga?

Först blev jag arg. Sen blev jag ledsen. Men mest av allt så undrar jag vad hon vill att jag ska göra? Jag undrar hur hon menar att jag ska vara? Hon tycker att jag ska göra avkall på mina principer och mina övertygelser - hon som uppfostrat mig till att skaffa mig en utbildning för att inte gå i kvinnofällan - hon som under hela min uppväxt pratat om hur viktigt det är att som kvinna kunna stå på egna ben. Nu ber hon mig ge vika för könsidealen. Lägga mig platt och låta mig köras över av stereotypa könsroller där tjejer är snälla, söta, tysta och inte har några dumma idéer för sig om att man inte ska göra någon skillnad på kvinnor och män. Jag tänker aldrig acceptera att någon förväntar sig att jag ska vara bra på att laga mat och tycka att det är kul att städa bara för att jag kvinna. Vad jag tycker om, vad jag är bra på och vilka ambitioner jag har är inte på något sätt kopplat till mitt kön.

Det andra bråket handlade om huruvida det är bra eller dåligt att skaffa barn i tidig ålder. Mamma hävdar bestämt att en man som inte har en skrikande unge hemma har betydligt större chans att få det där eftertraktade jobbet än en ung småbarnsmamma. Hon har säkert rätt. Tyvärr. Men det handlar inte om att det är så det ser ut. Det handlar om att hon accepterar det. Hur ska vi kunna komma vidare om vi bestämmer oss för att acceptera det som är uppenbart fel?

Som Susan faludi säger: det handlar inte om att få in några kvinnliga pjäser på brädet, det handlar om att rita om hela spelplanen. När kvinnor ges tillträde idag så är det fortfarande på patriarkala villkor. Lite mer frihet, lite mer tillgång, men med undermenigen "Vi accepterar er i den här världen, så länge ni accepterar den här världen som den är" (Faludi).

Jag tänker aldrig acceptera världen som den är så länge den förväntar sig att jag i första hand ska vara kvinna och i andra hand mig själv.

Pink Power

Hon kom som en stormvind en eftermiddag i oktober. Amelia Adamo. Direkt från tåget med en knallrosa väska och mappie-glasögon runt halsen. Hon skulle prata om hur man kommer nära sina läsare. Hon slängde sig med uttryck som me-to-me, bag-in-box-bulle och quickfix. Jag blev lite orolig att småstadsredaktionen på NT skulle avfärda Adamo som kaxig stockholmska. Men det gick hem. Rynka-på-näsan minerna uteblev och vi förstod allihop att det inte spelar någon roll hur mycket hon anglifierar - hon vet vad hon pratar om.

Det spelar ingen roll hur mycket mappie (mogen attraktiv, pionjär, person) hon är för man förstår snabbt att Amelia Adamo är väldigt mycket mer än bara snygga omslag. Hon är intresserad av att höra vad människor har att berätta, hon är som hon själv säger "omgiven av stories". Hon läser, hon lyssnar och engagerar sig. Både en och tre gånger frågar hon NT-redaktionen "Har ni hört om henne?", "Har ni läst den boken?" Men publiken sitter tyst.

Klockan tickade på och hon hade svårt att hinna med allt hon tänkt ta upp. Men hon avslutade med att berätta varför kvinnor ofta slutar arbeta redan vid 62: Deras makar är 65 och har redan hunnit gå i pension, och de ringer 70 gånger om dagen för att de inte vet hur man kokar ägg. Det orkar inte de arbetande kvinnorna med. Men så skrattar Amelia och säger att det såklart är en grov kvällstidningsgeneralisering. Jag är inte lika säker. Men låt gå. Amelia fick fler poäng än jag räknat med.

Norrköpings Tidningar

Första artikeln blev ett helt uppslag i papperstidningen. Åsa är nöjd och hoppas på fler lyckade uppdrag.

Paus

Jag brukar åka buss 76 till skolan. Förra veckan var det kö där det inte brukar vara kö, alldeles utanför Berwaldhallen. Orsaken var inte trafikarbeten eller dåliga bilförare. Det var det här.





Och det gjorde mig alldeles lugn. Det såg så fridfullt ut. Någon som saktar ner.