Tillbringade första månaden av sommaren tågluffandes genom östeuropa med en kompis. Kom hem till Stockholm sprängfylld av intryck; upplevelser man vill dela med sig av, människor man vill berätta om. Att acceptera vardagens återkomst var hyfsat ångestladdat. Vaknade och undrade var jag var någonstans, började leta efter min reskompis om morgnarna... Saknade människorna, frihetskänslan, den konstanta strömmen av nya intryck och så värmen såklart. Men man vänjer sig så snabbt. Tillbaka på jobbet, på ica, hemma. Och så hamnar jag på Skinnaviksberget med min reskompis, som jag numera inte tycks klara mig utan, ätandes kebab och beundrandes vår huvudstads vackra siluett. Vi hade en helt fantastisk månad och (öst)europa har så mycket att erbjuda som jag saknar här i norden. Men när man tittar ut över Stockholm en sommarnatt i juli, då finns det inte mycket att klaga på, Stockholm är en väldigt fin stad och jag är glad att jag bor just här.