En helt vanlig dag

Vaknar vid 7-tiden. Av värmen. Av den förbannade tuppen. Eller om det är söndag - av gudstjänsten som sätter igång i huset bredvid vid halv åtta.

Hasar ut i köket. Plockar fram den kylskåpsfuktiga baguetten, happy cow-osten, grapefruktjuicen. Allt ätbart måste förvaras i kylen för att minimera risken för myrinvasion. De små, små, röda, elaka myrorna som bits letar sin in i huset ändå, men det är värre med myror i maten än myror på golvet. Ibland kryper det ut myror ur min dator, mellan tangenterna. Ibland undrar jag om det kanske myllrar av myror där under som långsamt äter upp innanmätet av min dator, utan att jag märker någonting.

I vardagsrummet sätter jag på de trötta fläktarna i taket och den högljudda golvfläkten bredvid bordet. Vid åttatiden lämnar mina huskamrater Osu för att åka till jobbet. Icy från Kina, Lucas från Tyskland och Billy från Uganda åker alla till sina praktikplatser. Kvar i huset är jag, Claude, Maxwell och ibland Nanama. Claude är en medeleålders fransos. Han har flyttat hit till Ghana för att starta upp en hemsida för utlänningar i Accra. Men egentligen drömmer han om att öppna en bar. Maxwell är ghanan och den som sköter om huset åt den mystiska landladyn som aldrig syns till. Maxwell diskar, skurar golven, tvättar kläder i stora baljor på innergården och fixar med tv:n när ingen annan lyckas få igång den. Han saknar en framtand och ibland har jag lite svårt att förstå hans engelska. De senaste veckorna har han sovit på golvet i vardagsrummet, eller i hallen utanför. Han råkade tydligen dubbelboka något av rummen vilket resulterade i att han gjorde sig själv sänglös.

Nanama är ghanan och hyr ett rum av Maxwell medan de renoverar hennes hus. Hon ser inte en dag ut äldre än 25 men påstår att hon är 36. Hon äger en liten butik som heter The Pink Box. Jag har aldrig varit där. Nana säger ofta "It's small as a showbox, but we've got everything". När hon inte är i sin butik planerar hon för nästa företag hon ska starta, The Pink Box Sandwiches, som ska förse alla expats med västerländska lunchmackor.

Ibland går jag till internetcaféet tvärs över gatan på förmiddagen för att kolla mailen. Ibland nöjer jag mig med att gå till Supermarket Koala för att handla något dyrt, importerat från väst. Eller en Fanice, vaniljglass på påse.

Mitt på dagen är det alldeles för varmt för att vara utomhus, om man inte har tagit sig ner till stranden dar det i alla fall blaser. På eftermiddagen är det bättre. Vid femtiden är det precis lagom, men redan vid sex blir det mörkt ute. På några minuter är det kolsvart och då kommer myggen. De forbannade myggen som bjuder pa bade myggbett och malaria.

Utanfor Supermarket Koala ligger den sa kallade nattmarknaden. Nar morkret har lagt sig doftar det nygrillat från gatuköken. För knappt tio kronor kan du få en tallrik med chicken and rice. Osu har kallats för Ghanas New York; stadsdelen som aldrig sover. Men även om det alltid finns en taxibil att vinka in längs med Oxford street, eller mat att köpa i varje gatuhörn, så sover även Osu. Vid midnatt har lugnet lagt sig över den lilla marknaden. Och i alla stånd och bås, på bänkar och på marken, ligger människor och sover. Marknaden är inte bara deras arbetsplats. Det är deras hem. Här tvättar de sina kläder i färgglada plastbaljor. Lagar sin middag i samma gryta de lagar maten de säljer. Jag tänker på den långa vintern vi haft i Sverige, på alla hemlösa som frusit till isbitar på Stockholms gator. För första gången sedan jag kom till Ghana kan jag uppskatta värmen. De som inte har tak över huvudet slipper i alla fall att frysa.

Obruni

"Viting" ropar de efter mig på gatorna här i Accra. Jag har inte riktigt bemästrat ordet för "svarting" så jag är tyst i stället för att ropa tillbaka.
It's nice to be nice, säger ghananerna till mig när jag inte orkar hälsa och vara trevlig.

Its nice to be nice, men ibland är kulturkrocken ett faktum. Taxichauffören som griper tag i min arm förstår inte att jag känner mig påhoppad. Sliter min arm ur hans grepp och går därifrån. Inte så nice.

Annat har jag vant mig vid. Skumpiga, fallfärdiga trotros, att elen försvinner var och varannan dag, att bilarna sällan stannar vid övergångsställen och verkar tycka att fem centimeter är en bra marginal till de gående längs med vägkanten. Jag försöker lära mig att knäppa med fingret när jag hälsar, torka svetten som en ghanan med den lilla rosa frotténäsduken jag har köpt.

När jag lutar huvudet mot det öppna fönstret i den nergångna minibussen och känner kvällsluften blåsa genom håret, de många dofterna från gatuköken och låter mig översköljas av det numera välbekanta ljudet av biltutor och mates som ropar ut sina destinationer med nasala stämmor, då känns Ghana som den bästa platsen man kan vara på. Här kan man njuta av känslan hur det är att verkligen leva i nuet.

Välkommen till tropikerna

Det har gått en vecka och tre dagar sedan jag satte fötterna på ghanansk mark och klev rakt in i en värmechock. Luften är tung och fuktig. Temperaturen är densamma ute som inne och de många fläktarna tycks bara vispa runt den konstanta värmen. Jag försöker vänja mig vid klibbiga armar, en våt nacke och en droppande nästipp. Tvättar mina tygnäsdukar i ljummet vatten men smutsen och svetten har för länge sedan trängt djupt in i tyget och vatten gör knappast någon skillnad.

Vaknar av att svetten rinner längs med ryggen. Tittar upp i taket. Mycket riktigt, fläkten har slutat snurra. Det kan bara betyda att elen har försvunnit igen. Den gör det ibland. Än så länge rinner det vatten ur kranen, men man ska inte ta någonting för givet.

Knappt nio timmar nästan rakt söderut från Sverige är det mycket som är annorlunda. Småsaker, som att det ofta saknas en röd och en blå sida på reglaget i duschen, man ska vara glad att det kommer vatten överhuvudtaget. Eller att det saknas trottoarer längs med den stora gatan i centrala Osu, de många gående får akta sig bäst de kan i vägkanten. Större saker, som att de allra flesta i södra Ghana är troende kristna och varje söndag går till kyrkan i sina finaste kläder för att sjunga oavbrutet i flera timmar. Eller att åldern på de många gatuförsäljarna uppskattningsvis inte sällan kryper ner under tio. Är du tillräckligt gammal för att bära en plastbunke fylld med saker på ditt huvud är du tillräckligt gammal för att sälja. Sälja genom nedvevade fönsterrutor bland bilarna som står i kö, bland passagerarna i de många minibussarna som väntar på att fyllas upp för att kunna ge sig av. Allt du kan tänkas vilja köpa kan du köpa från en bunke på någons huvud. Glass i stora, kylda träskåp, torkad fisk, torkad frukt, skalad färsk frukt, kokade ägg, kakor, rakhyvlar, läsk, parfym, leksaker, kläder, vatten på påse och så vidare. Det mesta ar valdigt billigt, nagra kronor racker till ganska mycket. Ibland undrar jag hur mycket de maste sälja på en dag for att klara sig. Hur manga timmar de maste snirkla sig fram mellan bilarna i varmen for att kunna ga hem med en ok dagskassa.

När man inte ägnar sig åt att artigt forsoka avvisa de överväldigande många gatuförsäljarna så är det lätt att skaffa sig vänner i Accra. I alla fall med den ghananska definitionen av vänskap; vet du den andres namn kan du kalla honom eller henne för din vän. För några dagar sedan promenerade jag som så ofta från mataffären till internetcaféet när en främmande kille ropade efter mig. Jag hade ingen lust att stanna och prata så jag låtsades inte om det. Men han fortsatte att ropa och då vände jag mig om som för att låtsas att jag inte förstått att det var mig han ropade på. Då kom han springandes och frågade varför jag inte svarat den första gången. Jag bad om ursäkt, skakade hans hand och frågade hur det var med honom. Nu pratar vi varje dag när jag passerar, han betraktar mig som sin vän. Ibland är det trevligt, ibland tar jag en omväg för att slippa gå förbi hans lilla stånd, det är inte alla dagar man orkar vara friendly.