Obruni

"Viting" ropar de efter mig på gatorna här i Accra. Jag har inte riktigt bemästrat ordet för "svarting" så jag är tyst i stället för att ropa tillbaka.
It's nice to be nice, säger ghananerna till mig när jag inte orkar hälsa och vara trevlig.

Its nice to be nice, men ibland är kulturkrocken ett faktum. Taxichauffören som griper tag i min arm förstår inte att jag känner mig påhoppad. Sliter min arm ur hans grepp och går därifrån. Inte så nice.

Annat har jag vant mig vid. Skumpiga, fallfärdiga trotros, att elen försvinner var och varannan dag, att bilarna sällan stannar vid övergångsställen och verkar tycka att fem centimeter är en bra marginal till de gående längs med vägkanten. Jag försöker lära mig att knäppa med fingret när jag hälsar, torka svetten som en ghanan med den lilla rosa frotténäsduken jag har köpt.

När jag lutar huvudet mot det öppna fönstret i den nergångna minibussen och känner kvällsluften blåsa genom håret, de många dofterna från gatuköken och låter mig översköljas av det numera välbekanta ljudet av biltutor och mates som ropar ut sina destinationer med nasala stämmor, då känns Ghana som den bästa platsen man kan vara på. Här kan man njuta av känslan hur det är att verkligen leva i nuet.