Det har gått en vecka och tre dagar sedan jag satte fötterna på ghanansk mark och klev rakt in i en värmechock. Luften är tung och fuktig. Temperaturen är densamma ute som inne och de många fläktarna tycks bara vispa runt den konstanta värmen. Jag försöker vänja mig vid klibbiga armar, en våt nacke och en droppande nästipp. Tvättar mina tygnäsdukar i ljummet vatten men smutsen och svetten har för länge sedan trängt djupt in i tyget och vatten gör knappast någon skillnad.
Vaknar av att svetten rinner längs med ryggen. Tittar upp i taket. Mycket riktigt, fläkten har slutat snurra. Det kan bara betyda att elen har försvunnit igen. Den gör det ibland. Än så länge rinner det vatten ur kranen, men man ska inte ta någonting för givet.
Knappt nio timmar nästan rakt söderut från Sverige är det mycket som är annorlunda. Småsaker, som att det ofta saknas en röd och en blå sida på reglaget i duschen, man ska vara glad att det kommer vatten överhuvudtaget. Eller att det saknas trottoarer längs med den stora gatan i centrala Osu, de många gående får akta sig bäst de kan i vägkanten. Större saker, som att de allra flesta i södra Ghana är troende kristna och varje söndag går till kyrkan i sina finaste kläder för att sjunga oavbrutet i flera timmar. Eller att åldern på de många gatuförsäljarna uppskattningsvis inte sällan kryper ner under tio. Är du tillräckligt gammal för att bära en plastbunke fylld med saker på ditt huvud är du tillräckligt gammal för att sälja. Sälja genom nedvevade fönsterrutor bland bilarna som står i kö, bland passagerarna i de många minibussarna som väntar på att fyllas upp för att kunna ge sig av. Allt du kan tänkas vilja köpa kan du köpa från en bunke på någons huvud. Glass i stora, kylda träskåp, torkad fisk, torkad frukt, skalad färsk frukt, kokade ägg, kakor, rakhyvlar, läsk, parfym, leksaker, kläder, vatten på påse och så vidare. Det mesta ar valdigt billigt, nagra kronor racker till ganska mycket. Ibland undrar jag hur mycket de maste sälja på en dag for att klara sig. Hur manga timmar de maste snirkla sig fram mellan bilarna i varmen for att kunna ga hem med en ok dagskassa.
När man inte ägnar sig åt att artigt forsoka avvisa de överväldigande många gatuförsäljarna så är det lätt att skaffa sig vänner i Accra. I alla fall med den ghananska definitionen av vänskap; vet du den andres namn kan du kalla honom eller henne för din vän. För några dagar sedan promenerade jag som så ofta från mataffären till internetcaféet när en främmande kille ropade efter mig. Jag hade ingen lust att stanna och prata så jag låtsades inte om det. Men han fortsatte att ropa och då vände jag mig om som för att låtsas att jag inte förstått att det var mig han ropade på. Då kom han springandes och frågade varför jag inte svarat den första gången. Jag bad om ursäkt, skakade hans hand och frågade hur det var med honom. Nu pratar vi varje dag när jag passerar, han betraktar mig som sin vän. Ibland är det trevligt, ibland tar jag en omväg för att slippa gå förbi hans lilla stånd, det är inte alla dagar man orkar vara friendly.
No comments:
Post a Comment