Vän C uttryckte besvikelse över att jag bloggat så lite på senare. Hon ville läsa om den första dagen, första dagen på Den Fina Utbildningen. Jag ska ge henne det inlägget. Fast egentligen går det inte att beskriva med ett par ord i ett inlägg hur rätt det känns, hur hemma jag känner mig, hur förväntansfull jag är och hur länge jag har väntat på det här.
Första dagen känns redan som länge sen. Ganska många bekanta ansikten, ett par nya. Och så den där speciella känslan av att sitta i ett rum fullt med människor som man har något visst gemensamt med. Alla hade öppnat ett brev och fått läsa samma ord: vi kan glädja dig med att Du är antagen. Ingen ville säga det men nog kände vi oss utvalda.
Sedan dess har jag skrivit en nyhetsartikel om Quick response, intervjuat Lennart Ekdal, lärt mig att lägga bevisbördan på intervjupersonen och ringt runt till redaktioner runtom i landet i jakt på en praktikplats. Jag har knappt hunnit fundera på hur lyckligt lottad jag är som får ägna dagarna åt det där som jag tycker är allra roligast. Men häromdagen blev jag påmind av kloka vän M. När vi sitter i soffan på Lidingö påpekar hon hur bra vi har det. Hur glada vi ska vara för att vi får sitta i en soffa, skratta åt det ena rubrikförslaget löjligare än det andra och kunna kan kalla det för att plugga.
"Elak, elakare, Ekdal" skrattades bort och röstades ner. Nästa vecka blir det andra rubriker att skratta åt.
2 comments:
jag är avundsjuk, det är inget o hycka om. men jag är så himla glad för dig att du hamnat där, och just DÄR. love!
...fick en helt knäpp ide: gör om intervjun med den där elak,elakare Ekdal - bara för att (kanske) märka att inget är som det i förståne verkar...du frågar inte lika dant och han svarar inte lika dant..
Post a Comment