Hon kom som en stormvind en eftermiddag i oktober. Amelia Adamo. Direkt från tåget med en knallrosa väska och mappie-glasögon runt halsen. Hon skulle prata om hur man kommer nära sina läsare. Hon slängde sig med uttryck som me-to-me, bag-in-box-bulle och quickfix. Jag blev lite orolig att småstadsredaktionen på NT skulle avfärda Adamo som kaxig stockholmska. Men det gick hem. Rynka-på-näsan minerna uteblev och vi förstod allihop att det inte spelar någon roll hur mycket hon anglifierar - hon vet vad hon pratar om.
Det spelar ingen roll hur mycket mappie (mogen attraktiv, pionjär, person) hon är för man förstår snabbt att Amelia Adamo är väldigt mycket mer än bara snygga omslag. Hon är intresserad av att höra vad människor har att berätta, hon är som hon själv säger "omgiven av stories". Hon läser, hon lyssnar och engagerar sig. Både en och tre gånger frågar hon NT-redaktionen "Har ni hört om henne?", "Har ni läst den boken?" Men publiken sitter tyst.
Klockan tickade på och hon hade svårt att hinna med allt hon tänkt ta upp. Men hon avslutade med att berätta varför kvinnor ofta slutar arbeta redan vid 62: Deras makar är 65 och har redan hunnit gå i pension, och de ringer 70 gånger om dagen för att de inte vet hur man kokar ägg. Det orkar inte de arbetande kvinnorna med. Men så skrattar Amelia och säger att det såklart är en grov kvällstidningsgeneralisering. Jag är inte lika säker. Men låt gå. Amelia fick fler poäng än jag räknat med.
No comments:
Post a Comment