Julen var förhållandevis bråkfri hemma hos familjen Secher i år. Förutom de två tillfällen då jag och mamma blev osams om det där med jämställdhet. Den eviga jämställdheten. Det första grälet handlade om mig och att jag kanske borde tona ner min feministiska framtoning.
Det är tydligen inte så attraktivt med tjejer som öppet propagerar att de är feminister. Avskräckande. Kanske avtändande till och med. Enligt min mamma i alla fall. För vilken kille vill ha en argbigga?
Först blev jag arg. Sen blev jag ledsen. Men mest av allt så undrar jag vad hon vill att jag ska göra? Jag undrar hur hon menar att jag ska vara? Hon tycker att jag ska göra avkall på mina principer och mina övertygelser - hon som uppfostrat mig till att skaffa mig en utbildning för att inte gå i kvinnofällan - hon som under hela min uppväxt pratat om hur viktigt det är att som kvinna kunna stå på egna ben. Nu ber hon mig ge vika för könsidealen. Lägga mig platt och låta mig köras över av stereotypa könsroller där tjejer är snälla, söta, tysta och inte har några dumma idéer för sig om att man inte ska göra någon skillnad på kvinnor och män. Jag tänker aldrig acceptera att någon förväntar sig att jag ska vara bra på att laga mat och tycka att det är kul att städa bara för att jag kvinna. Vad jag tycker om, vad jag är bra på och vilka ambitioner jag har är inte på något sätt kopplat till mitt kön.
Det andra bråket handlade om huruvida det är bra eller dåligt att skaffa barn i tidig ålder. Mamma hävdar bestämt att en man som inte har en skrikande unge hemma har betydligt större chans att få det där eftertraktade jobbet än en ung småbarnsmamma. Hon har säkert rätt. Tyvärr. Men det handlar inte om att det är så det ser ut. Det handlar om att hon accepterar det. Hur ska vi kunna komma vidare om vi bestämmer oss för att acceptera det som är uppenbart fel?
Som Susan faludi säger: det handlar inte om att få in några kvinnliga pjäser på brädet, det handlar om att rita om hela spelplanen. När kvinnor ges tillträde idag så är det fortfarande på patriarkala villkor. Lite mer frihet, lite mer tillgång, men med undermenigen "Vi accepterar er i den här världen, så länge ni accepterar den här världen som den är" (Faludi).
Jag tänker aldrig acceptera världen som den är så länge den förväntar sig att jag i första hand ska vara kvinna och i andra hand mig själv.
