Jag har döpt den här bloggen till Jag vill också vara med för att det är precis så det känns i alldeles för många sammanhang.

Jag spenderade hela sommaren i Paris och det var fantastiskt. När jag kom hem var det första jag lade märkte till hur hippa alla stockholmare är. Rätt jeans, rätt sneakers, rätt väska, rätt solbrillor, rätt jacka, rätt musik i öronen, rätt barhäng på torsdagskvällarna, rätt magasin i fickan. Å ena sidan är det positivt att stockholmarna är så måna om hur de ser ut och hur de uppfattas av andra. Det gör ju bland annat att det finns en massa vackra stockholmare att titta på. Å andra sidan får det mig att känna mig lika utanför som i gymnasiet när alla andra bodde på söder och visste vilka the killers var medan jag tog bussen ut till nacka med beatles i öronen. Och det slutar alltid med att jag tänker att jag ju också vill vara med. Vara med i den där hippa klubben som alla andra tycks tillhöra.

Just den här augustikvällen pågår Block Party på skånegatan här på söder. Jag har uppgraderat mig och köpt en dyr lägenhet mitt i den där hippa smeten, så jag bor alldeles runt hörnet från det här fantastiska arrangemanget. Det sket sig lite med sällskapet för kvällen så jag gick ner själv en sväng för att kolla läget. Och där är de. Alla de där coola stockholmarna. Trots att jag har köpt en dyr fin lägenhet mitt i den hippa smeten, köpt de där hippa shortsen, ett par lagom udda sneakers och en lagom clean jacka, så känner jag mig mer utanför än någonsin.

När jag var i Paris längtade jag efter de varma sommarkvällarna i stockholm när man kan sitta i park tillsammans med en massa andra stockholmare och njuta av att det inte regnar och vara oense om det är trädgården eller debaser som ska förgylla natten. Nu sitter jag ett halvt kvarter från en fantastisk kvartersfest fullproppad med de där stockholmarna jag hela sommaren längtade att få dela park med och jag kan inte annat än längta tillbaka till Paris där det inte spelade någon roll om jag hade oversized mjukiströja eller ny svart snygg t-shirt på mig. Jag fick vara med ändå.

Men det här har man ju hört förut. Gräset är ju alltid grönare. Jag bara önskar att det ibland kunde kännas som grönast alldeles precis där jag står.