Stockholms filmfestival 2009

Happy End. Franskt men inte särskilt bra. Domedagsdrama där folk dog på konstiga sätt.


Whip It. Lättsmält amerikanskt. Drew Barrymores regidebut. Ellen Page är alltid fantastisk. Bra medicin mot föregående film men inget mästerverk.


Go get some Rosemary kan ha varit en bra film. Jag lyckades bara se halva. Skakig kamera + varannan sekund oskärpa = åsa fick säga hejdå till middagen på Sagabiografens toalett.


Nollywood Babylon. Dokumentär om den nigerianska filmindustrin. Kan ha varit en av festivalens bästa filmer. Tyvärr blev det avbrott fem gånger under visningen. Vore fint om biografmaskinisten kunde stanna kvar i maskinrummet en hel film någon gång.


Hipsters. Rysk musikal i 50-talsanda. Klockrent.


Ordinary people. Provocerande aj-i-magen-film om massavrättningarna i Serbien.


I Killed My Mother. Antingen så är den genial eller så är det bara en bortskämd snorunge som har fått hybris. Kan inte bestämma mig. Kanadensisk franska kan man i alla fall bestämma sig för är fruktansvärt fult.


9. Fint. Mycket fint.


A piece of our life. Japansk fucking åmål stod det i programmet. Det stämde ganska bra. Lite mer neurotisk kanske? Men man längtar ju till Tokyo.


Precious. Överskattad?


P-star rising. Amerikanskt som bara den. Men bra dokumentär om en kaxig liten tjej.


Fish tank. Festivalens i särklass bästa. Åsa <3 brittiskt.


Air doll. Knasigt japanskt. Men ändå fantastiskt vacker symbolik. Alla är tomma inuti liksom.

Jag prickade in bättre filmer förra året. Men det var ändå en fin festival. Länge leve verklighetsflykten.