Det löser sig?

Ringde runt en del idag inför resan till Ghana. Att ha någonstans att bo kan till exempel vara bra. Pratade först med Auntie C, hon hade svårt att säga om hon hade rum så långt fram i tiden, bättre om jag ringer 27 mars. Lite tajt att inte ha fixat boende en vecka före avresa tyckte jag och ringde ett annat nummer jag blivit tipsad om. Maxwell hade ett rum till mig, med toalett. Försökte fråga hur stort rummet är men fick "it's a nice house" till svar. Försökte be om någon slags bekräftelse på min bokning men fick "you have my number" till svar. Förmodligen kommer jag att åka till Ghana utan att vara helt säker på var jag ska bo, men jag tror att jag måste tänka att det löser sig på något sätt. Jag tror att det är en del av upplevelsen att tänka lite mer så, och hur illa kan det gå? Jag har ju Maxwells nummer.

It's all happening

Det är en befriande känsla när något man pratat om väldigt länge faktiskt inträffar. I april åker jag till Ghana för att genomföra fältstudier till min c-uppsats i journalistik. Känns läskigt, spännande, häftigt och jävligt bra.

Ett geni som heter Bengt

Det är lättare att inte ta så hårt på motgångarna om de fantastiska prestationerna inte förväntas komma från mig. Det geniala är i stället ett väsen som bor under min säng och som också måste dra sitt strå till stacken. Jag döper honom till Bengt. Jag tänker mig att han ser ut ungefär som mjukdjursgrisen Arne som inte bor under sängen utan ovanpå sängen. Fast Bengt är större och lite transparent. Jag tänkte börja med att ge Bengt känslan av otillräcklighet inslaget i ett rosa hårt paket. Han kan behålla den. Och göra vad han vill med den. I julklapp kanske han får prestationsångesten eller kroppsuppfattningen, i mjuka paket. Jag har inte bestämt mig än.

Man kan gå i KBT och skaffa sig verktyg för att hantera sitt bångstyriga inre. Eller så skaffar man sig en Bengt.