Innan var jag nervös. Nu känns det som att det var det bästa sommarjobb jag kunde få.
Bra dagar följde efter dåliga, Nils Horner lät mig göra HF, Julian Assange svarade i telefon och lät sig intervjuas, de obekanta främlingarna i korridoren blev färre, de igenkännande nickningarna blev fler, reportagen blev längre, fler och mindre ångestfyllda än jag förväntade mig, bakjourstelefonsamtalen blev välbekanta.
Framflr allt så har den där klumpen av tvivel i maggropen kanske krympt litegrann. Och känslan av att det finns tid till att fundera, undra och ifrågasätta har vuxit. Det är ok att inte riktigt ha bestämt sig. Att inte vara riktigt säker.
