Sålde min första Slitz på Ica häromdagen. Och det var väl inget märkvärdigt med det, en tidning som alla andra med enda skillnaden att jag själv inte skulle köpa den eller bli särskilt glad om en hypotetisk pojkvän gjorde det. Men trots det kommer jag på mig själv med att anstränga mig extra mycket för att inte låta dömande när jag anger priset och frågar om kunden vill ha kvittot. Jag liksom antar att han tror att jag ser ner på honom för att han köper Slitz, och jag förväntar mig att han ska känna tacksamhet gentemot min likgiltighet och diskretion.
Och då slår det mig att jag är precis så dömande som jag anstränger mig för att inte vara.
No comments:
Post a Comment