Tidningen Studentliv har gjort en sammanställning som presenterar de typiska studenterna. Kategorierna är civilingenjören, lärarstudenten, humanisten, ekonomen, sjuksköterskan, samhällsvetaren, naturvetaren och juristen. Jag som läser journalistik antar att jag hamnar bland humanisterna. Beskrivningen av den typiska humaniorastudenten låter såhär:
"Tuva är 30 år och läser litteraturvetenskap på Göteborgs universitet. Hon studerar för sin egen skull. Bland humaniorastudenterna är det åtta av tio som gör det, medan det bara är sex av tio bland lärarstudenterna som gör det. Tuvas utbildning medför inte särskilt mycket grupparbeten, det är vanligare på tekniska utbildningar och på lärarutbildningar. Tuva har bara sju undervisningstimmar i veckan, åtta av tio humaniorastudenter har max tio timmar i veckan. Därför har hon gott om tid att arbeta extra..."
Uppgifterna kommer från Högskoleverket och SCB och jag betvivlar inte att det finns säkert statistik som styrker påståendena. Men hur ser det ut i verkligheten för en humaniorastudent som jag själv?
- Vi har minst ett, oftast fler, grupparbeten för varje delkurs. Det är alltså en stor del av utbildningen.
- Antal undervisningstimmar skiftar mellan 6 och 12, men att det skulle ge mycket tid över till att arbeta extra är inte sant. De timmar jag inte tillbringar i skolan behövs för att hinna ta sig igenom den ofta omfattande litteraturen. Den tid jag måste avsätta för att läsa kompenserar gott och väl för det låga antalet undervisningstimmar.
Den tillhörande illustrationen visar en rödhårig kvinna med svarta tjocka glasögonbågar, bohemiska kläder och Madame Bovary i handen. Presentationen ger bilden av att humaniorastudenterna är tjejer, flummiga, pluggar för länge och utan några konkreta syften med sina studier. Jag känner inte att jag passar in i den bilden, oavsett vad statistiken säger. Och vi är ganska många humanister som läser journalistik. Så vad uppnår Studentliv med att förmedla stereotypa och fördomsfulla bilder av studenter? Ingenting annat än att befästa just de fördomar och generaliseringar vi borde arbeta för att motverka.
Vidare kan man ju fråga sig vad det inledande påståendet står för; vem studerar för någon annans skull än sin egen?
1 comment:
Hej, eftersom det är jag som skrivit artikeln i fråga blev jag väldigt orolig att jag lyckats skriva "hon studerar för sin egen skull". Som väl var stod det inte så utan "hon studerar för sin personliga utvecklings och allmänbildnings skull", till skillnad från att studera för att öka sina jobbchanser eller för att utbildningen krävs för att få jobba som det man vill.
Eftersom det ofta görs generaliseringar kring studentgrupper tyckte vi att det fanns en poäng i att göra generaliseringar som för en gångs skull byggde på fakta. Vi räknar med att läsarna förstår att det inte finns några fakta som är giltiga för precis 100 procent av exempelvis humaniorastudenterna.
Vänliga hälsningar Ylva R
Post a Comment