Tuff trio

Det där med feminism har alltid varit viktigt men på senare har det varit ett mer återkommande inslag än vanligt i mitt liv. Jag har plötsligt för många tjejkompisar med pojkvänner som inte har alla hästar inne. För många tjejkompisar med pojkvänner som inte lagar mat, som lämnar snusprillor på nattduksbordet, som sätter spelreglerna för den där tvåsamheten som ska vara det mest jämlika förhållandet du har. Jag spenderar alldeles för mycket tid åt att lyssna på tjejkompisar som berättar om den ena incidenten efter den andra där pojkvännen gått segrande ur striden trots ofattbart dålig argumentation. Jag har för många exempel i min närhet på hur viktigt det är att feministen i en aldrig somnar, aldrig gömmer sig för djupt i bakhuvudet. Och till den dagen jag själv befinner mig i någon slags tvåsamhet och alla värderingar sätts på prov har jag en egen strategi för att hålla den rosa varningsflaggan vid liv. Jag ska rösta på Gudrun, läsa Beauvoir och Faludi och aldrig mer känna mig dum i mina japanska, högklackade skor.

Kognitiva journaliststudier eller Learning by doing

Vi kastas rakt in i det. Utan några särskilt specifika instruktioner. Jag känner mig fruktansvärt oerfaren, bortkommen och liten. Plötsligt ska man bara kasta sig ut. Låt det bära eller brista. Så jag ringde. Och ringde. Först blev jag utskälld, sen blev jag utfrågad, sen blev jag behandlad väldigt nedlåtande, men det blev en artikel. Riktigt alla ord är inte mina, men längst ner står det Åsa Secher. Ingenting annat.

Nästa dag var det bara att börja om. Jag ringde till riksdagen. RIngde till regeringen. Begärde ut remissyttranden. Pratade med den ena sekreteraren efter den andra. Jag vet inte om jag gör det här rätt? Ganska ofta så tvivlar jag på om jag gör det här rätt. Men fan, man behöver inte lära som man lever men man ska leva som man lär - learning by doing, åsa. Learning by doing. Nästa gång kanske jag ställer rätt frågor.

Första dagen

Vän C uttryckte besvikelse över att jag bloggat så lite på senare. Hon ville läsa om den första dagen, första dagen på Den Fina Utbildningen. Jag ska ge henne det inlägget. Fast egentligen går det inte att beskriva med ett par ord i ett inlägg hur rätt det känns, hur hemma jag känner mig, hur förväntansfull jag är och hur länge jag har väntat på det här.

Första dagen känns redan som länge sen. Ganska många bekanta ansikten, ett par nya. Och så den där speciella känslan av att sitta i ett rum fullt med människor som man har något visst gemensamt med. Alla hade öppnat ett brev och fått läsa samma ord: vi kan glädja dig med att Du är antagen. Ingen ville säga det men nog kände vi oss utvalda.

Sedan dess har jag skrivit en nyhetsartikel om Quick response, intervjuat Lennart Ekdal, lärt mig att lägga bevisbördan på intervjupersonen och ringt runt till redaktioner runtom i landet i jakt på en praktikplats. Jag har knappt hunnit fundera på hur lyckligt lottad jag är som får ägna dagarna åt det där som jag tycker är allra roligast. Men häromdagen blev jag påmind av kloka vän M. När vi sitter i soffan på Lidingö påpekar hon hur bra vi har det. Hur glada vi ska vara för att vi får sitta i en soffa, skratta åt det ena rubrikförslaget löjligare än det andra och kunna kan kalla det för att plugga.
"Elak, elakare, Ekdal" skrattades bort och röstades ner. Nästa vecka blir det andra rubriker att skratta åt.