Pink Power

Hon kom som en stormvind en eftermiddag i oktober. Amelia Adamo. Direkt från tåget med en knallrosa väska och mappie-glasögon runt halsen. Hon skulle prata om hur man kommer nära sina läsare. Hon slängde sig med uttryck som me-to-me, bag-in-box-bulle och quickfix. Jag blev lite orolig att småstadsredaktionen på NT skulle avfärda Adamo som kaxig stockholmska. Men det gick hem. Rynka-på-näsan minerna uteblev och vi förstod allihop att det inte spelar någon roll hur mycket hon anglifierar - hon vet vad hon pratar om.

Det spelar ingen roll hur mycket mappie (mogen attraktiv, pionjär, person) hon är för man förstår snabbt att Amelia Adamo är väldigt mycket mer än bara snygga omslag. Hon är intresserad av att höra vad människor har att berätta, hon är som hon själv säger "omgiven av stories". Hon läser, hon lyssnar och engagerar sig. Både en och tre gånger frågar hon NT-redaktionen "Har ni hört om henne?", "Har ni läst den boken?" Men publiken sitter tyst.

Klockan tickade på och hon hade svårt att hinna med allt hon tänkt ta upp. Men hon avslutade med att berätta varför kvinnor ofta slutar arbeta redan vid 62: Deras makar är 65 och har redan hunnit gå i pension, och de ringer 70 gånger om dagen för att de inte vet hur man kokar ägg. Det orkar inte de arbetande kvinnorna med. Men så skrattar Amelia och säger att det såklart är en grov kvällstidningsgeneralisering. Jag är inte lika säker. Men låt gå. Amelia fick fler poäng än jag räknat med.

Norrköpings Tidningar

Första artikeln blev ett helt uppslag i papperstidningen. Åsa är nöjd och hoppas på fler lyckade uppdrag.

Paus

Jag brukar åka buss 76 till skolan. Förra veckan var det kö där det inte brukar vara kö, alldeles utanför Berwaldhallen. Orsaken var inte trafikarbeten eller dåliga bilförare. Det var det här.





Och det gjorde mig alldeles lugn. Det såg så fridfullt ut. Någon som saktar ner.

Det där med jämställdhet

Vi skulle diskutera jämställdhet idag. Först glömdes det bort, sen debatterades det i ungefär 7 minuter. Jämställdhetsdiskussionen står inskriven i någon slags plan för universitetet. Den inbegriper frågor om kön, etnicitet och klass. Det förstnämnda brukar diskuteras mest och det sistnämnda brukar trilla mellan stolarna.

Det uppstod diskussion. Jag tycker att vi ofta konstaterar att journalistkåren är vit och medelklass, att den är homogen och att det är ett problem vi bör beakta och jobba med. Och det behövs göras mer, det behövs diskuteras mer, lyftas fram och fokuseras på. Jag säger inget annat. Men vi måste också försöka förstå varför det inte diskuteras lika flitigt, för det är inte för att det är mindre viktigt. Jag ser två anledningar.

Vi ska inte rangordna vilken typ av jämställdhet som är viktigast. Frågan om jämställdhet mellan könen är inte färdigdebatterad. Den är inte redo att läggas till handlingarna. Och det kommer den förmodligen aldrig att vara. Vi tror att vi lever i världens mest jämställda land. När vi tror det så mycket att vi övertygat oss själva så kommer vi inte längre vara ett av världens mest jämställda länder.

Den andra anledningen är att vi glömmer bort att vi alltid agerar utifrån vårt eget perspektiv och ingen annans. Man engagerar sig alltid mest i de frågor som antingen berör den egna vardagen, eller de frågor som man kan relatera till bäst. Jag är tjej och jag upplever att frågan om jämställdhet mellan könen är långt ifrån färdigdebatterad. Jag upplever dagligen att mitt kön påverkar min tillvaro. Att fördomarna finns där. Att vi inte har kommit så långt som vi tror. Medan det finns andra som lättare relaterar till frågor om klass. Hur det påverkar hur vi agerar och resonerar. Vi pratar ofta om att det inte existerar någon objektiv journalistik. Vi får inte glömma att det inte heller existerar några objektiva människor.

Den första

Efter mycket om och men lyckades jag få min kommunartikel publicerad i Nacka Värmdö-Posten. Om ett tag trillar det in några slantar på kontot för besväret. Och det är alltid välkommet.
Samtidigt är jag kluven. Det är mycket ångest i det här yrket. Otroligt mycket ångest. Mer än jag någonsin kunde föreställa mig.