Det är ju kul när det går bra för folk

...brukar jag säga. Men med överjävliga prestationskrav på sig själv och det konstanta behovet av att jämföra sig så vet det sjutton om det är så himla kul när det går bra för folk. Det vill säga för de andra. De där man inte känner men som fullkomligt strålar av framgång i alla hippa magasin och på alla väloljade bloggar.

Satt och bläddrade i Cinema. På var och varannan sida kan man läsa faktarutor om människor som det har gått väldigt bra för. Chefredaktör här och programledare där. Självklart i ultrachic outfit. Så har det alltid varit - men inte har väl de där fantastiska människorna varit födda 1985, 1984 eller 1986? Inte har de väl varit jämngamla med mig?

På tre komma två sekunder hinner jag komma på tio saker jag borde hunnit med, trettiotre saker jag borde ha åstadkommit och uppnått. När jag kommer hem försöker jag tänka att jag också lyckats-uppnått-åstadkommit. Men allt jag känner att jag uppnått känns så fnuttigt i jämförelse med de där faktarutorna. Och det är en psykisk megabedrift att inte jämföra sig. Så hur ska jag lyckas klara mig undan den totala livsångesten när de där fantastiskt lyckade människorna inte är äldre 23?
Jag som så gärna ville fortsätta att trösta mig med jag-är-ung-jag-har-inte-hunnit-bli-fantastiskt-framgångsrik-än i nåt år eller två till?

Sen tänker jag att P nog skulle föreslå lite KBT mot där. Det där med att jämföra sig och aldrig vara nöjd. Han kanske har rätt. Hur mycket kan det kosta med några timmars mental träning i att vara nöjd? Eller det kanske är billigare att åka till något väl valt asiatiska land och bli buddhist, de känns ju som ett gäng rätt nöjda människor.

not: fotot är från Tokyo.