SL:s nya leksaker en dyr historia

dyra små apparater

637 miljoner. Så mycket har SL avsatt för att införa det nya biljettsystemet i kollektivtrafiken i Stockholm. 637 miljoner som hade kunnat bekosta en sänkning av månadskortet och fler bussar och tåg på linjer med högt tryck i rusning. Vilket hade resulterat i gladare och nöjdare resenärer. SL tycker att det är roligare att lägga 637 miljoner på blåa, fina små apparater. Åsa förstår inte hur SL tänker och varför ingen hindrar dem från att begå dumhet efter dumhet.

Att inte kasta sten i glashus

Sålde min första Slitz på Ica häromdagen. Och det var väl inget märkvärdigt med det, en tidning som alla andra med enda skillnaden att jag själv inte skulle köpa den eller bli särskilt glad om en hypotetisk pojkvän gjorde det. Men trots det kommer jag på mig själv med att anstränga mig extra mycket för att inte låta dömande när jag anger priset och frågar om kunden vill ha kvittot. Jag liksom antar att han tror att jag ser ner på honom för att han köper Slitz, och jag förväntar mig att han ska känna tacksamhet gentemot min likgiltighet och diskretion.

Och då slår det mig att jag är precis så dömande som jag anstränger mig för att inte vara.

Lika för alla

Om en vecka ungefär ska jag förhoppningsvis väljas till likabehandlingsombud på JMK, men så imorse läste jag det här. Då blev jag upprörd, och lite nervös.

... och Maciej Zaremba är förövrigt killen hela dan'

Den typiska studenten?

Tidningen Studentliv har gjort en sammanställning som presenterar de typiska studenterna. Kategorierna är civilingenjören, lärarstudenten, humanisten, ekonomen, sjuksköterskan, samhällsvetaren, naturvetaren och juristen. Jag som läser journalistik antar att jag hamnar bland humanisterna. Beskrivningen av den typiska humaniorastudenten låter såhär:

"Tuva är 30 år och läser litteraturvetenskap på Göteborgs universitet. Hon studerar för sin egen skull. Bland humaniorastudenterna är det åtta av tio som gör det, medan det bara är sex av tio bland lärarstudenterna som gör det. Tuvas utbildning medför inte särskilt mycket grupparbeten, det är vanligare på tekniska utbildningar och på lärarutbildningar. Tuva har bara sju undervisningstimmar i veckan, åtta av tio humaniorastudenter har max tio timmar i veckan. Därför har hon gott om tid att arbeta extra..."

Uppgifterna kommer från Högskoleverket och SCB och jag betvivlar inte att det finns säkert statistik som styrker påståendena. Men hur ser det ut i verkligheten för en humaniorastudent som jag själv?

- Vi har minst ett, oftast fler, grupparbeten för varje delkurs. Det är alltså en stor del av utbildningen.
- Antal undervisningstimmar skiftar mellan 6 och 12, men att det skulle ge mycket tid över till att arbeta extra är inte sant. De timmar jag inte tillbringar i skolan behövs för att hinna ta sig igenom den ofta omfattande litteraturen. Den tid jag måste avsätta för att läsa kompenserar gott och väl för det låga antalet undervisningstimmar.

Den tillhörande illustrationen visar en rödhårig kvinna med svarta tjocka glasögonbågar, bohemiska kläder och Madame Bovary i handen. Presentationen ger bilden av att humaniorastudenterna är tjejer, flummiga, pluggar för länge och utan några konkreta syften med sina studier. Jag känner inte att jag passar in i den bilden, oavsett vad statistiken säger. Och vi är ganska många humanister som läser journalistik. Så vad uppnår Studentliv med att förmedla stereotypa och fördomsfulla bilder av studenter? Ingenting annat än att befästa just de fördomar och generaliseringar vi borde arbeta för att motverka.

Vidare kan man ju fråga sig vad det inledande påståendet står för; vem studerar för någon annans skull än sin egen?

Skäms!

Förslaget om att chockhöja hyrorna för att korta bostadsköerna är obegripligt korkat. Argumenten låter ungefär såhär:
"Om man vill flytta till Stockholm från någon annan stad i Sverige så ska det finnas lägenheter som inte kräver flera års kötid. Det ska finnas ett utbud"

Min fråga blir då: Utbud för vem då? Rika människor som utan problem kan hosta upp ett par miljoner för en bostadsrätt på Strandvägen? Är det dem hyresrätterna ska vara till för?

Och var ska resten bo? Alla de som jobbar inne i stan och inte har tid att pendla två timmar varje morgon, var ska de ta vägen? Ska Stockholms innerstad bara vara till för överklassen? Fortsätter det så här är jag övertygad om att Alliansen till nästa val har tappat alla sina unga väljare. Och rätt åt dem som de beter sig.

Karibiskt på Debban

Än finns det hopp

För ett antal år sedan visade SVT en dokumentärserie som, om jag inte minns fel, hette "Skolan". Under ett par veckor fick tittarna följa en niondeklass i Göteborg som gick sin sista termin på grundskolan och kämpade med slutbetyg och gymnasieval. Serien uppmärksammade långtgående brister i den svenska skolan. Men trots att skolfrågorna sedan dess funnits med på den politiska agendan så kvarstår problemen.

Nu har SVT dragit igång ett nytt, liknande projekt som heter "Klass 9A", kanske för att göra ytterligare ett försök att visa på hur den svenska skolan faktiskt ser ut. Serien följer klass 9A på en av Sveriges sämst presterande grundskolor och utmanar klassen att innan terminens slut i stället placeras sig som en av Sveriges topp-tre presterande. För att vända trenden och röra om i kaoset lyfter man ut det ordinarie lärarteamet och ersätter det med några av landets främsta pedagoger. Kommer de nya lärarna att kunna motivera eleverna att prestera bättre?

Dramaturgin är tydlig och lite plojjig, men kanske nödvändig för att locka tittare, vad vet jag. Vad som berör mig är i stället de lärarporträtt som görs. Det här är inte vilka lärare som helst, det här är pedagoger som vågar ta nya grepp, som vågar intressera sig för sina elever, som vågar ställa krav och som med all rätt tar tillbaka makten i klassrummet. De påminner om mina högstadielärare som jag har så mycket att tacka för. De fick mig intresserad av saker jag aldrig brytt mig om, de gjorde mig angelägen om att suga ut mesta möjliga ur min grundskoleutbildning för att kunna klättra vidare, förvärva nya kunskaper och nå de mål jag satt upp för mig själv.

De lärare vi följer i serien 9A visar vad skolan bör handla om - kunskap och nyfikenhet. Jag blir alldeles varm inombords när jag ser matteläraren bryta arm med en av sina elever för att minuter senare förmå samma elev luta sig över sin mattebok och lägga pannan i djupa veck av koncentration. Det ska inte handla om pengar, det ska inte handla om att behöva ägna lektionstid åt att få elever att spotta ut ett tuggummi eller ta av en keps. Det ska handla om att motivera och intressera, och det är precis vad de här lärarna lyckas med. Och när de har lyckats med det kommer de även att lyckas ge eleverna nödvändiga kunskaper.

Tänk om alla fick samma chans som klass 9A, då skulle den svenska skolans framtid se betydligt ljusare ut. Än så länge får vi nöja oss med att de där lärarna som förändrar elevernas liv faktiskt finns där ute i vårt avlånga land, och att vi tack vare dem kan hoppas på en bättre skola för alla.

Upprörd?

Ok, jag ska fatta mig kort:

Läs först Leilas inlägg "Fakta eller fiktion del 2"
Läs sedan denna artikel publicerad på DN i dag.

Jag blir arg. Blir ni också det?