Min lesbiska skogshuggarskjorta

Jag fick en rutig bomullskjorta i födelsedagspresent för ett tag sen. Tyckte om den med en gång. Nu har jag använt den en del och fått kommentarer som jag inte alls hade väntat mig; "varför har du flanellskjorta på dig?" eller "varför har du en lesbisk skogshuggarskjorta?" eller bara "vad är grejen med din skjorta?".

En av ovanstående kommentarer gör att vi börjar prata om huruvida jag är en skjorttjej eller inte. Och vi kommer ganska snart fram till att ja, det kanske jag är. När jag tänker efter kan jag räkna till inte mindre än sex skjortor i min garderob, varav tre är rutiga. Men säger mängden skjortor i min garderob något om hur jag är som person? Eller till och med vilken sexuell läggning jag har?
"Jag tycker om mina skjortor", säger jag till killen som just ifrågasatt min fina rutiga skjorta.

Och så tänker jag för mig själv att jag måste ägna resten av mitt liv åt att krossa könsstereotyper och fördomsfulla klichéer.

Det är ju kul när det går bra för folk

...brukar jag säga. Men med överjävliga prestationskrav på sig själv och det konstanta behovet av att jämföra sig så vet det sjutton om det är så himla kul när det går bra för folk. Det vill säga för de andra. De där man inte känner men som fullkomligt strålar av framgång i alla hippa magasin och på alla väloljade bloggar.

Satt och bläddrade i Cinema. På var och varannan sida kan man läsa faktarutor om människor som det har gått väldigt bra för. Chefredaktör här och programledare där. Självklart i ultrachic outfit. Så har det alltid varit - men inte har väl de där fantastiska människorna varit födda 1985, 1984 eller 1986? Inte har de väl varit jämngamla med mig?

På tre komma två sekunder hinner jag komma på tio saker jag borde hunnit med, trettiotre saker jag borde ha åstadkommit och uppnått. När jag kommer hem försöker jag tänka att jag också lyckats-uppnått-åstadkommit. Men allt jag känner att jag uppnått känns så fnuttigt i jämförelse med de där faktarutorna. Och det är en psykisk megabedrift att inte jämföra sig. Så hur ska jag lyckas klara mig undan den totala livsångesten när de där fantastiskt lyckade människorna inte är äldre 23?
Jag som så gärna ville fortsätta att trösta mig med jag-är-ung-jag-har-inte-hunnit-bli-fantastiskt-framgångsrik-än i nåt år eller två till?

Sen tänker jag att P nog skulle föreslå lite KBT mot där. Det där med att jämföra sig och aldrig vara nöjd. Han kanske har rätt. Hur mycket kan det kosta med några timmars mental träning i att vara nöjd? Eller det kanske är billigare att åka till något väl valt asiatiska land och bli buddhist, de känns ju som ett gäng rätt nöjda människor.

not: fotot är från Tokyo.

Insufficient (funds)

Jag har en ovana att riva på mina fingrar. River bort små hudbitar längs med nageln. När jag är nervös och spänd så river jag mer än vanligt. Idag blev min tumme så röd och öm att jag var tvungen att sätta på ett plåster.

Pratar med P i telefon som tröstar. Det är ok att inte göra jättebra ifrån sig jämt. Jorden går inte under. Det är ok att misslyckas. Men så väller det upp inom mig, den obehagliga känslan av otillräcklghet. Jag försöker, men jag räcker inte riktigt till.

Tänker att det är något slags syndrom. Att vara ung högpresterande tjej med för höga krav på sig själv.

P säger att jag ska ta tjuren vid hornen. Att inte gömma mig för det där som känns jobbigt. Antar att han har rätt. Imorgon ska jag ta tjuren vid hornen. Stänga in den förbannade otillräckligheten i garderoben. Och när jag blir stor ska jag skriva en bok om det där monstret.

Längtan

Tar tuben hem från hammarbyhöjden. Det är lördag och klockan närmar sig 01.30. Det är fullt av folk på medborgarplatsen, de flesta verkar onyktra. Polisen spanar med misstänksam blick. Men trots den uppenbart dekadenta stämningen är alla så fantastiskt chica. Små söta jackor, snygga boots, välsminkade leenden. Det enda jag kan tänka är att jag aldrig kommer att passa in. Jag kommer aldrig kunna känna mig som en del av allt det där. Det kanske inte är i Stockholm det händer trots allt?

Bilden är från Ile St Louis i Paris. Där kunde man vara den enda som bar hatt men ändå känna att man passade in. J, när ska vi åka tillbaka?

Samarbetet

Flyr de kalla vindarna in på det där fiket jag gått förbi så många gånger. Det finns ett ledigt hörn för mig, radion och boken. Köper rättvisemärkt, ekologiskt kaffe (kan det bli mer pk?) och slår mig ner. Snart är lokalen fylld till bredden av småfrusna Bondens marknad-besökare. Jag ler mot mannen som torkar av bordet bredvid mitt. Han ler tillbaka. Tänker att jag vill sitta här hela eftermiddagen men att jag inte borde ta upp plats om jag inte ska köpa ännu mer kaffe. Plockar ihop och reser mig. Tittar upp på väggen vid utgången.
Har ingen aning om vad det är. Men oj så fint. Hit ska jag gå fler gånger. Och då kanske jag vågar säga till mannen som log att kaffet var himla gott och att jag trivs i deras hörn.

Fredag mitt i backen

Det är fredag och det är okej att lämna redaktionen 16.30. Strosar upp för Götgatsbacken (numera känns det ovant att inte flåsa fram bland gångtrafikanterna på den stabila gula faran)

Andas höstluft. Lyssnar på Studio Ett. Rör mig i takt med mottagningen till radion i mobilen. Fläckvis brusar det till. Solen skiner. Fan vad bra man kan må.

oktoberdrömmar

Det blev till slut lite för kallt att cykla varje dag så nu har jag köpt ett busskort. Känns ovant att ställa sig i busskuren och spana efter att något rött ska skymta borta i rondellen nere vid Filmhuset. Framför Radiohuest i höstlikt eftermiddagsljus. Tänk om man får chansen att bli en del av det där en dag. Det där som finns innanför den jättelika grå 60-talsfasaden.