Innan jag åkte till Ghana funderade jag ganska mycket på om jag verkligen skulle lyckas vända på det förbannade perspektivet, eller om det bara var en naiv illusion.
Väl hemkommen kommer jag på mig själv med att ha rusat rakt in i den stressade stockholmskarusellen på bara en vecka. Jag kan höra mig själv sitta och klaga på att jag inte kommer igång med min uppsats, och känna avsky för min självupptagenhet.
Men så händer något, en vän till familjen förlorar sin pappa, bara några år efter att han har förlorat sin mammma. Nu har han ingen familj kvar. Min egen familj är utspridd, både geografiskt och mentalt, men de finns där.
Ibland blir man påmind om att man inte behöver åka till Afrika för att få perspektiv på livet och förstå hur bra man har det.
1 comment:
Kan bara instämma !
Post a Comment