Go and come?

Det är måndag och jag har bara några dagar kvar här i Accra. Utanför fönstret fastnar gräsklipparen i något och tystnar. Nyklippt gräs luktar likadant i Ghana som i Sverige. Jag har varit här i 51 dagar nu. Jag har vant mig vid värmen. Vant mig vid ljudet av gudstjänsten som väcker mig klockan sex på söndagsmorgnarna. Vant mig vid att skaka på huvudet när taxichaufförerna höjer en frågande hand i luften genom bilrutan. Vant mig vid att det blir mörkt klockan halv sju på kvällen och att ölen serveras i 62 centiliters flaskor.

Jag kommer sakna känslan av att det aldrig blir kallt. Jag kommer sakna mina nya vänner. Jag kommer sakna prestigelösheten och framför allt, ghananernas inställning till tid. I Stockholm är jag slav under klockan, jag är underordnad min kalender och mitt väckningsalarm. I Ghana är det människorna som är herre över tiden. Bussen går inte efter en tidtabell, den går när den är full. Allt får ta den tid det tar och ingen har något emot att vänta. Tiden har bara så mycket makt över människan som vi ger den. Den inställningen önskar jag att jag kunde ta med mig hem.

Det är nyttigt att få uppleva känslan av att sticka ut. Känslan av att vara den som är lite fel. Min bleka hy klarar inte den starka solen, min mage knorrrar vid tanken på den starka maten. Jag lyckas inte få mina kläder riktigt rena när jag tvättar för hand och alla dygnets timmar svettas jag så mycket att det ser ut som att jag precis har klivit ur duschen. Ghananerna klär sig i vackra, rena, färgglada tyger. Torkar obekymrat den knappt märkbara svetten ur pannan och äter utan problem de starka grytorna direkt med högerhanden utan att spilla en droppe. Misanpassad viting vs tropikanpassad ghanan = 0-1

För att jag sticker ut så kan jag inte gömma mig. Jag kan aldrig gå obemärkt förbi. Och jag kan heller inte fly ghananernas bestämda uppfattning om vita - alla som är vita är rika och pengar är något man har en enorm respekt för i ett land där 30 % av befolkningen är väldigt fattig. Är tro-tron (bussen) nästan full och ditt kompisgäng på tre inte får plats så knuffas någon ung ghanan tanklöst ut - man gör alltid plats för vitingarna. Och för varje gång jag särbehandlas på grund av min hudfärg så knyter det sig i magen. Ghananerna borde om något känna avsky inför den vita mannens närvaro, spåren efter slavhandeln finns överallt och hela samhällsutvecklingen präglas av kontinentens mörka historia. Men det tycks man ha glömt när den vita turisten vill få plats i bussen. Pengar trumfar historien.

Och pengar vet ghananerna att vitingarna har. Varje dag försöker taxichaufförerna och gatuförsäljarna lura mig på några kronor, få mig att betala lite mer än det egentligen kostar. Jag har irriterat mig på det. Samtidigt har jag insett att jag måste försöka förstå. Den absoluta majoriteten av de vita som vistas här har långt mer pengar på fickan än gemene ghanan. Så när en fattig ghanan ser en viting måste han ta chansen. Och det kan man inte bli upprörd över. Men det faktum att antagandet om att jag har mycket pengar endast och enbart baseras på min hudfärg gör mig mörkrädd, för kan vi anta att alla med en viss hudfärg är rika så kan vi lika gärna anta att alla som bär slöja är terrorister, eller?

En stund innan eftertänksamheten hunnit sätta in så står jag lutad över en taxibil och känner hur ilskan stiger för att jag vet att taxichauffören försöker få mig att betala mer än det kostar. Det är svårt att komma hit som ung, vit, medelklass och komma på sig själv med att bli arg och irriterad på människorna som sliter dagarna i ända för att tjäna ihop till sitt levebröd. Det är svårt att inse att man tillhör den privilegierade världen och att man tar det för givet.

När jag inte blir arg på taxichaufförerna så gnäller jag för mig själv över att jag spenderar för många timmar på mitt rum framför datorn. Jag borde åka ut på landsbygden och se hur ghananerna verkligen lever. Men för vems skull? Till vilken nytta? För att må lite bättre själv? För att döva det dåliga samvetet? För att kunna berätta för dem där hemma att jag var där, att jag såg hur de kokar sin cassava över öppen eld utanför sina lerhyddor dag ut och dag in? Vad spelar det för roll när jag ändå aldrig kan komma i närheten av att förstå hur de lever. Vad de tänker på när de vaknar på morgonen.

Plötsligt står jag i mitt kök på Katarina bangata igen och diskar gårdagens mjölkglas, som om ingenting hade hänt. Stockholm är sig likt, med enda skillnaden att träden är grönare och solens strålar lite varmare. I huset bakom Glory Oil i Osu i Accra har en amerikansk tjej flyttat in i det som var mitt rum i åtta veckor.

Jag sätter på mig mina färgglada armband och spelar ghanansk musik på högsta volym i hopp om att det ska ta mig tillbaka. Men mest är jag rädd för att allt ska bli som vanligt igen. Att jag ska dras med i stokholmskarusellen som är fylld till bredden med skrämmande trendriktiga söderbor, iPhones och triviala vardagsintriger. Jag är rädd att jag ska glömma bort att det finns människor bara timmar härifrån som lever ett helt annat liv. Som inte ägnar en tanke åt vad de ska göra i helgen för att de är så upptagna med att se till så att alla i familjen får mat just idag. Jag kanske var naiv som åkte till Afrika med förhoppningen om att kunna komma hem och se på den här lilla isolerade världen med nya ögon. För när jag saknar värmen och vännerna känns det som att jag har trillat tillbaka in i verkligheten, att de senaste två månaderna bara var en liten parentes. Jag vill att de senaste åtta veckorna ska vara en annan verklighet som jag kan åka tillbaka till om jag vill. För det vill jag.