Favorit i repris

P beskriver det så bra, hysterin som bröt ut idag.

Själv får jag flashbacks. För drygt två år sedan såg min blogg ut så här:



Och så här såg tv-tablån ut idag:



Kort sagt: för mycket medieutrymme åt något så irrelevant som en förlovning vi alla visste skulle äga rum vilken vecka som helst. Kom igen nu Sverige, kom in i matchen.

För att lika barn inte alltid leker bäst

Likabehandling och breddad rekrytering kallar de det på plan fem. I kalendern heter det infobesök på Hässelby gymnasium.

Solen skiner i Hässelby strand. Promenaden till skolan tar ungefär fem minuter. Halkar runt byggnaden med kompanjon C i hälarna i jakt på en ingång. Hittar till slut fram till expeditionen. Ingen Anders Nilsson i sikte.

Till slut - ett klassrum med elever. Elever som pluggar media. Elever som vi vill ska rikta blicken mot Karlaplan och JMK. Men tajmingen kunde varit bättre. Fredag eftermiddag, sista lektionen och på måndag är det sportlov. Intresset för oss och JMK var måttligt. Men så en hand, en fråga, nyfikenhet, undran, intresse. En elev. Och plötsligt känns det mödan värt - de många mailkonversationerna fram och tillbaka, den stressiga eftermiddagen, den kurrande magen, den långa tunnelbaneresan ut till ändstationen, halkandet i solskenet.

Streetsmart my ass

Tydligen en kille som hänger lite löst på jobbet. Han är för arrogant. Ser för trött ut i kassan. Gör inte alltid på stört som han blir tillsagd. Blev förvånad när jag hörde det. Kommer väldigt bra överens med honom. Vi har kul ihop och jag har aldrig tänkt på att han skulle sköta sitt jobb sämre än någon annan.

När jag jobbade på Mcdonalds fanns en kille som var rätt slapp. Dök ofta upp bakis, gjorde sällan som han blev tillsagd, trotsade både den ena och den andra. Gjorde lite som han ville kort sagt. Alltför ofta gick det ut över oss andra som slet häcken av oss. Jag lackade. Och när jag blir förbannad så skräder jag inte orden. Han slutade. Men inte på grund av mig eller på grund av att han dök upp bakis. Han bytte restaurang helt enkelt.

Under en rast satt vi och pratade i lunchrummet. Han berättade att han hoppat av gymnasiet i ettan. Han behövde inte gymnasiet - han var streetsmart.

Sen jag berättade den historien för min pappa har han återkommit till det där med streetsmarthet. Jag tänker mig att det är någon slags social kompetens som gör att man kan driva omkring utan att slå i några vassa kanter. Man kommer ganska lindrigt undan. Jag tror att min pappa mer tänker sig streetsmartheten som en slags självständighet. Om man tycker att man klarar sig bättre utan franskaglosor och svenskuppsatser ska man låta bli. Gå sin egen väg. Tänka själv och inte låta sig styras av normer och krav.

Han som hänger löst. Han tänker själv. Han gör inte alltid på stört som han blir tillsagd. Det gör jag. Och därför är det jag som kryper längs med väggen inne i den kalla mjölkkylen, ställer filmjölken i prydliga rader, känner hur ryggen värker och fingrarna fryser.

Man kan läsa in genus i det mesta, så även i det här. Killen på Mcdonalds och han som hänger löst - de är streetsmarta. Jag tror inte att det är en slump att vi inte har samma kön, de och jag. Jag tror inte heller att det är en slump att det är jag som är förloraren. Den duktiga flickan.

...några andra grabbar som också är streetsmarta är pirate bay-killarna. De går sin egen väg. Och kommer förmodligen att gå vinnande ur striden.

"En annan duktig flicka"

En gång i månaden anordnar publicistklubben debatt i kulturhuset. Medlemmar får ta med sig vänner. I måndags var jag vän till J i klassen.

PK:s ordförande Ulrika Knutsson intervjuade Eva Franchell som skrivit boken "Väninnan" om Anna Lindh. Knutsson tabbade sig både en och tre gånger. Lite synd, för Franchell var ett fantastiskt intervjuobjekt. Klara, raka, ärliga svar.

Eva Franchell var vän med Anna Lindh och Anna Lindh var vän med Margot Wallström, som Knutsson obehindrat refererar till som "en annan duktig flicka". Hoppar till i stolen. Har vi inte kommit längre? Hur mycket krävs det för att stämpeln ska suddas ut, för att de framgångsrika bara ska refereras till som smarta, självständiga, drivna kvinnor, utan epitetet duktig?

Det finns en uppenbar anledning till att jag reagerar, till att jag tar det personligt. Vilket säkert lyser igenom. Jag var den duktiga flickan per definition.

Jag hade en förhållandevis smärtfri uppväxt. Blev inte mobbad, kom hyfsat överens med mina föräldrar, hade fantastiska vänner. Och jag blev aldrig underkänd. Faktum är att jag fick alltid mvg. Och inget under hela min uppväxt har gett mig så mycket ångest. Jag ville inte vara den duktiga flickan. Hon som alltid spikade proven. Duktiga flickan syndromet dödar självkänslan. Duktiga flickan syndromet dödar drivet som ökar självständigheten och självförtroendet. Den duktiga flickan håller käften, är söt och får alla rätt. Den duktiga flickan är alltid lilla gumman i andras ögon. Jag vill inte vara lilla gumman i någons ögon. Få saker är mer nedvärderande.

Och Margot Wallström och Anna Lindh är två kvinnor som förtjänar betydligt mer respekt än så.

Från L till Å

För några veckor sen valdes jag till chefredaktör för JMK:s studenttidning Femte statsmakten Den förra chefredaktören håller numera mest till i TV-huset på andra sidan vägen. Men det händer att hon springer över gatan för att säga hej till oss som fortfarande trängs i de gulmålade lokalerna på plan 4. Häromdagen kom hon förbi över lunch och vi passade på att ta lite bilder på oss två tillsammans, för att så att säga illustrera övergången. Mycket flams och skratt blev det i kylan, men framför allt var det mycket kärlek i luften. L har gjort ett helt fantastiskt jobb som chefredaktör. Jag kan bara hoppas att jag kommer att göra henne stolt, och vara glad över att ha fått förtroendet att ta över.

Söndag morgon

På soffan ligger J och C och andas tungt. Det blev en sen och alkoholhaltig alla hjärtans. Trots den till en början värdelösa planeringen.
I kassan på Ica bjöds kunderna på geléhjärtan. Men det var mest jag som åt, så idag ska geléhjärtankalorierna tränas bort. Bakfyllan svettas ut. Ensamångesten spolas förbi.


... och på isarna mellan Uppsala och Stockhom ska pappa fara fram med långa skär. Hoppas han orkar de åtta milen.

Stockholm

Kan tyckas onödigt med kamera i mobilen. Men det finns tillfällen då man aldrig annars skulle tagit kort, om det inte vore för linsen i mobilen (som alltid är med). Som när man i förbifarten upptäcker ett fantastiskt litet klistermärke på lyktstolpen utanför Ica. Eller att Hammarbybacken skymtar mellan de nybyggda husen i Hammarby Sjöstad. Eller när träden beskärs i morgonljuset. Eller hur vacker himlen är från fönstret på Erstagatan 1c.

Mode på mitt sätt

Det går väldigt bra för modebloggarna. Bäst av alla kanske till och med. Så jag ska göra ett undantag och publicera ett moderelaterat inlägg på den här annars väldigt modebefriade bloggen.

Det här är de T-shirts jag önskar att jag hade råd att köpa:

När Folket Försöker

Oattraktiv argbigga?

Julen var förhållandevis bråkfri hemma hos familjen Secher i år. Förutom de två tillfällen då jag och mamma blev osams om det där med jämställdhet. Den eviga jämställdheten. Det första grälet handlade om mig och att jag kanske borde tona ner min feministiska framtoning.

Det är tydligen inte så attraktivt med tjejer som öppet propagerar att de är feminister. Avskräckande. Kanske avtändande till och med. Enligt min mamma i alla fall. För vilken kille vill ha en argbigga?

Först blev jag arg. Sen blev jag ledsen. Men mest av allt så undrar jag vad hon vill att jag ska göra? Jag undrar hur hon menar att jag ska vara? Hon tycker att jag ska göra avkall på mina principer och mina övertygelser - hon som uppfostrat mig till att skaffa mig en utbildning för att inte gå i kvinnofällan - hon som under hela min uppväxt pratat om hur viktigt det är att som kvinna kunna stå på egna ben. Nu ber hon mig ge vika för könsidealen. Lägga mig platt och låta mig köras över av stereotypa könsroller där tjejer är snälla, söta, tysta och inte har några dumma idéer för sig om att man inte ska göra någon skillnad på kvinnor och män. Jag tänker aldrig acceptera att någon förväntar sig att jag ska vara bra på att laga mat och tycka att det är kul att städa bara för att jag kvinna. Vad jag tycker om, vad jag är bra på och vilka ambitioner jag har är inte på något sätt kopplat till mitt kön.

Det andra bråket handlade om huruvida det är bra eller dåligt att skaffa barn i tidig ålder. Mamma hävdar bestämt att en man som inte har en skrikande unge hemma har betydligt större chans att få det där eftertraktade jobbet än en ung småbarnsmamma. Hon har säkert rätt. Tyvärr. Men det handlar inte om att det är så det ser ut. Det handlar om att hon accepterar det. Hur ska vi kunna komma vidare om vi bestämmer oss för att acceptera det som är uppenbart fel?

Som Susan faludi säger: det handlar inte om att få in några kvinnliga pjäser på brädet, det handlar om att rita om hela spelplanen. När kvinnor ges tillträde idag så är det fortfarande på patriarkala villkor. Lite mer frihet, lite mer tillgång, men med undermenigen "Vi accepterar er i den här världen, så länge ni accepterar den här världen som den är" (Faludi).

Jag tänker aldrig acceptera världen som den är så länge den förväntar sig att jag i första hand ska vara kvinna och i andra hand mig själv.

Pink Power

Hon kom som en stormvind en eftermiddag i oktober. Amelia Adamo. Direkt från tåget med en knallrosa väska och mappie-glasögon runt halsen. Hon skulle prata om hur man kommer nära sina läsare. Hon slängde sig med uttryck som me-to-me, bag-in-box-bulle och quickfix. Jag blev lite orolig att småstadsredaktionen på NT skulle avfärda Adamo som kaxig stockholmska. Men det gick hem. Rynka-på-näsan minerna uteblev och vi förstod allihop att det inte spelar någon roll hur mycket hon anglifierar - hon vet vad hon pratar om.

Det spelar ingen roll hur mycket mappie (mogen attraktiv, pionjär, person) hon är för man förstår snabbt att Amelia Adamo är väldigt mycket mer än bara snygga omslag. Hon är intresserad av att höra vad människor har att berätta, hon är som hon själv säger "omgiven av stories". Hon läser, hon lyssnar och engagerar sig. Både en och tre gånger frågar hon NT-redaktionen "Har ni hört om henne?", "Har ni läst den boken?" Men publiken sitter tyst.

Klockan tickade på och hon hade svårt att hinna med allt hon tänkt ta upp. Men hon avslutade med att berätta varför kvinnor ofta slutar arbeta redan vid 62: Deras makar är 65 och har redan hunnit gå i pension, och de ringer 70 gånger om dagen för att de inte vet hur man kokar ägg. Det orkar inte de arbetande kvinnorna med. Men så skrattar Amelia och säger att det såklart är en grov kvällstidningsgeneralisering. Jag är inte lika säker. Men låt gå. Amelia fick fler poäng än jag räknat med.

Norrköpings Tidningar

Första artikeln blev ett helt uppslag i papperstidningen. Åsa är nöjd och hoppas på fler lyckade uppdrag.

Paus

Jag brukar åka buss 76 till skolan. Förra veckan var det kö där det inte brukar vara kö, alldeles utanför Berwaldhallen. Orsaken var inte trafikarbeten eller dåliga bilförare. Det var det här.





Och det gjorde mig alldeles lugn. Det såg så fridfullt ut. Någon som saktar ner.

Det där med jämställdhet

Vi skulle diskutera jämställdhet idag. Först glömdes det bort, sen debatterades det i ungefär 7 minuter. Jämställdhetsdiskussionen står inskriven i någon slags plan för universitetet. Den inbegriper frågor om kön, etnicitet och klass. Det förstnämnda brukar diskuteras mest och det sistnämnda brukar trilla mellan stolarna.

Det uppstod diskussion. Jag tycker att vi ofta konstaterar att journalistkåren är vit och medelklass, att den är homogen och att det är ett problem vi bör beakta och jobba med. Och det behövs göras mer, det behövs diskuteras mer, lyftas fram och fokuseras på. Jag säger inget annat. Men vi måste också försöka förstå varför det inte diskuteras lika flitigt, för det är inte för att det är mindre viktigt. Jag ser två anledningar.

Vi ska inte rangordna vilken typ av jämställdhet som är viktigast. Frågan om jämställdhet mellan könen är inte färdigdebatterad. Den är inte redo att läggas till handlingarna. Och det kommer den förmodligen aldrig att vara. Vi tror att vi lever i världens mest jämställda land. När vi tror det så mycket att vi övertygat oss själva så kommer vi inte längre vara ett av världens mest jämställda länder.

Den andra anledningen är att vi glömmer bort att vi alltid agerar utifrån vårt eget perspektiv och ingen annans. Man engagerar sig alltid mest i de frågor som antingen berör den egna vardagen, eller de frågor som man kan relatera till bäst. Jag är tjej och jag upplever att frågan om jämställdhet mellan könen är långt ifrån färdigdebatterad. Jag upplever dagligen att mitt kön påverkar min tillvaro. Att fördomarna finns där. Att vi inte har kommit så långt som vi tror. Medan det finns andra som lättare relaterar till frågor om klass. Hur det påverkar hur vi agerar och resonerar. Vi pratar ofta om att det inte existerar någon objektiv journalistik. Vi får inte glömma att det inte heller existerar några objektiva människor.

Den första

Efter mycket om och men lyckades jag få min kommunartikel publicerad i Nacka Värmdö-Posten. Om ett tag trillar det in några slantar på kontot för besväret. Och det är alltid välkommet.
Samtidigt är jag kluven. Det är mycket ångest i det här yrket. Otroligt mycket ångest. Mer än jag någonsin kunde föreställa mig.

Tuff trio

Det där med feminism har alltid varit viktigt men på senare har det varit ett mer återkommande inslag än vanligt i mitt liv. Jag har plötsligt för många tjejkompisar med pojkvänner som inte har alla hästar inne. För många tjejkompisar med pojkvänner som inte lagar mat, som lämnar snusprillor på nattduksbordet, som sätter spelreglerna för den där tvåsamheten som ska vara det mest jämlika förhållandet du har. Jag spenderar alldeles för mycket tid åt att lyssna på tjejkompisar som berättar om den ena incidenten efter den andra där pojkvännen gått segrande ur striden trots ofattbart dålig argumentation. Jag har för många exempel i min närhet på hur viktigt det är att feministen i en aldrig somnar, aldrig gömmer sig för djupt i bakhuvudet. Och till den dagen jag själv befinner mig i någon slags tvåsamhet och alla värderingar sätts på prov har jag en egen strategi för att hålla den rosa varningsflaggan vid liv. Jag ska rösta på Gudrun, läsa Beauvoir och Faludi och aldrig mer känna mig dum i mina japanska, högklackade skor.

Kognitiva journaliststudier eller Learning by doing

Vi kastas rakt in i det. Utan några särskilt specifika instruktioner. Jag känner mig fruktansvärt oerfaren, bortkommen och liten. Plötsligt ska man bara kasta sig ut. Låt det bära eller brista. Så jag ringde. Och ringde. Först blev jag utskälld, sen blev jag utfrågad, sen blev jag behandlad väldigt nedlåtande, men det blev en artikel. Riktigt alla ord är inte mina, men längst ner står det Åsa Secher. Ingenting annat.

Nästa dag var det bara att börja om. Jag ringde till riksdagen. RIngde till regeringen. Begärde ut remissyttranden. Pratade med den ena sekreteraren efter den andra. Jag vet inte om jag gör det här rätt? Ganska ofta så tvivlar jag på om jag gör det här rätt. Men fan, man behöver inte lära som man lever men man ska leva som man lär - learning by doing, åsa. Learning by doing. Nästa gång kanske jag ställer rätt frågor.

Första dagen

Vän C uttryckte besvikelse över att jag bloggat så lite på senare. Hon ville läsa om den första dagen, första dagen på Den Fina Utbildningen. Jag ska ge henne det inlägget. Fast egentligen går det inte att beskriva med ett par ord i ett inlägg hur rätt det känns, hur hemma jag känner mig, hur förväntansfull jag är och hur länge jag har väntat på det här.

Första dagen känns redan som länge sen. Ganska många bekanta ansikten, ett par nya. Och så den där speciella känslan av att sitta i ett rum fullt med människor som man har något visst gemensamt med. Alla hade öppnat ett brev och fått läsa samma ord: vi kan glädja dig med att Du är antagen. Ingen ville säga det men nog kände vi oss utvalda.

Sedan dess har jag skrivit en nyhetsartikel om Quick response, intervjuat Lennart Ekdal, lärt mig att lägga bevisbördan på intervjupersonen och ringt runt till redaktioner runtom i landet i jakt på en praktikplats. Jag har knappt hunnit fundera på hur lyckligt lottad jag är som får ägna dagarna åt det där som jag tycker är allra roligast. Men häromdagen blev jag påmind av kloka vän M. När vi sitter i soffan på Lidingö påpekar hon hur bra vi har det. Hur glada vi ska vara för att vi får sitta i en soffa, skratta åt det ena rubrikförslaget löjligare än det andra och kunna kan kalla det för att plugga.
"Elak, elakare, Ekdal" skrattades bort och röstades ner. Nästa vecka blir det andra rubriker att skratta åt.

Big Echo in my heart

Har spenderat tio dagar i Tokyo med min bästa vän. Aldrig förr har jag blivit så fascinerad och imponerad av ett folk och en kultur, så förälskad i ett land. För vem blir inte kär i en stad där man inte får promenera och röka för att man ska ta hänsyn till sina medmänniskor på de trånga gatorna? Jag tror att jag ska bli japan när jag blir stor och flytta till Tokyo.

Det är nu det börjar

Det dröjde väldigt länge, som ville de verkligen hålla mig på halster, men så låg det där på hallmattan, kuvertet med universitetsstämpel på. Slängde väska och nycklar på golvet, klampade in med skorna och satte mig vid köksbordet. Med darrande fingrar och tårfyllda ögon öppnade jag kuvertet och läste de magiska orden:

"... och jag kan glädja Dig med att Du är antagen"

Det är nu det börjar. Nu är det på riktigt. Fy fan vad jag är lycklig.