Oparfymerad men ändå kvinna?

Hemtenterar på könsperspektivet i Dietrichs "Den blå ängeln" och fastnar i pausandet för en annons i tidningen. Birka Cruises gör reklam för ett kampanjerbjudande med texten: "Vi tycker att du ska ta med dig bästa väninnan, bikinin, lilla festblåsan och ditt goda humör och följa med oss på en romantisk kryssning med Birka Paradise [...] Nu ger vi dig dessutom råd att sätta guldkant på tillvaron. Du och bästa vänninan kryssar med för endast 198 kr för två! Det borde ge en slant över till tax-free butikens prafymer och andra läckerheter"

Sitter och läser anteckningar från föreläsningen och stannar till vid meningen "konstruktion av kön".
Låter vi samhället konstruera vårt kön? Jag är tjej men känner inte alls att tax-free parfymer kan locka mig att åka på kryssning... är jag okvinnlig då?

Kan inte låta bli att reagera på det fördomsfullt stereotypa i annonsen - varför måste det handla om bikinis, parfymer och lilla festblåsan när man ska locka kvinnliga konsumenter? Jag kan inte relatera till något av det men likväl är jag tjej. Hrm.

Skolmassaker

32 döda ungdomar. 32 ungdomar som gick till skolan i tron att det var en säker miljö. 32 ungdomar vars föräldrar aldrig kommer att bli desamma. Hittar inte orden. Kan inte ta det till mig och önskar att vapnen inte kunde hamna i fel händer.

I svenskan listades i uppslagets nederkant de senaste årens skolmassakrer i USA. Vi måste lära oss något av det här, det får inte bli en i raden av uppräknade katastrofer nästa gång det händer. Vi får inte låta offren bli till statistik. Det får inte bli en nästa gång. Någonting är fruktansvärt fel och vi måste komma på vad.

Tillbaka in i biomörkret

Var på bio igår igen, för att lätta mina sinnen så att säga. Fransk komedi (Le grand appartement, se bild) på en av stockholms mest kulturstämplade biografer - folkets bio Zita. Kunde inte bli fel tänkte jag...

Om man rangordnar störande moment i en biosalong så kommer ringande mobiltelefoner på första plats. Därefter högljutt godis-pappers-prasslande. På tredje plats hittar vi småviskande par som aldrig inser att alla andra också hör vad de säger, och på fjärde plats kommer det jag utsattes för igår - medelålders kvinnor som skrattar för högt, på fel ställen och HELA tiden.

Som jag ser det så finns det två enkla förklaringar på varför mina biobesök inte längre är så lyckade som de en gång var: antingen så har filmvetenskapen fördärvat mig och jag har blivit en läskigt kräsen biobesökare, eller så har stockholmarna plötsligt glömt bort hur man uppför sig som biopublik.