Oattraktiv argbigga?

Julen var förhållandevis bråkfri hemma hos familjen Secher i år. Förutom de två tillfällen då jag och mamma blev osams om det där med jämställdhet. Den eviga jämställdheten. Det första grälet handlade om mig och att jag kanske borde tona ner min feministiska framtoning.

Det är tydligen inte så attraktivt med tjejer som öppet propagerar att de är feminister. Avskräckande. Kanske avtändande till och med. Enligt min mamma i alla fall. För vilken kille vill ha en argbigga?

Först blev jag arg. Sen blev jag ledsen. Men mest av allt så undrar jag vad hon vill att jag ska göra? Jag undrar hur hon menar att jag ska vara? Hon tycker att jag ska göra avkall på mina principer och mina övertygelser - hon som uppfostrat mig till att skaffa mig en utbildning för att inte gå i kvinnofällan - hon som under hela min uppväxt pratat om hur viktigt det är att som kvinna kunna stå på egna ben. Nu ber hon mig ge vika för könsidealen. Lägga mig platt och låta mig köras över av stereotypa könsroller där tjejer är snälla, söta, tysta och inte har några dumma idéer för sig om att man inte ska göra någon skillnad på kvinnor och män. Jag tänker aldrig acceptera att någon förväntar sig att jag ska vara bra på att laga mat och tycka att det är kul att städa bara för att jag kvinna. Vad jag tycker om, vad jag är bra på och vilka ambitioner jag har är inte på något sätt kopplat till mitt kön.

Det andra bråket handlade om huruvida det är bra eller dåligt att skaffa barn i tidig ålder. Mamma hävdar bestämt att en man som inte har en skrikande unge hemma har betydligt större chans att få det där eftertraktade jobbet än en ung småbarnsmamma. Hon har säkert rätt. Tyvärr. Men det handlar inte om att det är så det ser ut. Det handlar om att hon accepterar det. Hur ska vi kunna komma vidare om vi bestämmer oss för att acceptera det som är uppenbart fel?

Som Susan faludi säger: det handlar inte om att få in några kvinnliga pjäser på brädet, det handlar om att rita om hela spelplanen. När kvinnor ges tillträde idag så är det fortfarande på patriarkala villkor. Lite mer frihet, lite mer tillgång, men med undermenigen "Vi accepterar er i den här världen, så länge ni accepterar den här världen som den är" (Faludi).

Jag tänker aldrig acceptera världen som den är så länge den förväntar sig att jag i första hand ska vara kvinna och i andra hand mig själv.

Pink Power

Hon kom som en stormvind en eftermiddag i oktober. Amelia Adamo. Direkt från tåget med en knallrosa väska och mappie-glasögon runt halsen. Hon skulle prata om hur man kommer nära sina läsare. Hon slängde sig med uttryck som me-to-me, bag-in-box-bulle och quickfix. Jag blev lite orolig att småstadsredaktionen på NT skulle avfärda Adamo som kaxig stockholmska. Men det gick hem. Rynka-på-näsan minerna uteblev och vi förstod allihop att det inte spelar någon roll hur mycket hon anglifierar - hon vet vad hon pratar om.

Det spelar ingen roll hur mycket mappie (mogen attraktiv, pionjär, person) hon är för man förstår snabbt att Amelia Adamo är väldigt mycket mer än bara snygga omslag. Hon är intresserad av att höra vad människor har att berätta, hon är som hon själv säger "omgiven av stories". Hon läser, hon lyssnar och engagerar sig. Både en och tre gånger frågar hon NT-redaktionen "Har ni hört om henne?", "Har ni läst den boken?" Men publiken sitter tyst.

Klockan tickade på och hon hade svårt att hinna med allt hon tänkt ta upp. Men hon avslutade med att berätta varför kvinnor ofta slutar arbeta redan vid 62: Deras makar är 65 och har redan hunnit gå i pension, och de ringer 70 gånger om dagen för att de inte vet hur man kokar ägg. Det orkar inte de arbetande kvinnorna med. Men så skrattar Amelia och säger att det såklart är en grov kvällstidningsgeneralisering. Jag är inte lika säker. Men låt gå. Amelia fick fler poäng än jag räknat med.

Norrköpings Tidningar

Första artikeln blev ett helt uppslag i papperstidningen. Åsa är nöjd och hoppas på fler lyckade uppdrag.

Paus

Jag brukar åka buss 76 till skolan. Förra veckan var det kö där det inte brukar vara kö, alldeles utanför Berwaldhallen. Orsaken var inte trafikarbeten eller dåliga bilförare. Det var det här.





Och det gjorde mig alldeles lugn. Det såg så fridfullt ut. Någon som saktar ner.

Det där med jämställdhet

Vi skulle diskutera jämställdhet idag. Först glömdes det bort, sen debatterades det i ungefär 7 minuter. Jämställdhetsdiskussionen står inskriven i någon slags plan för universitetet. Den inbegriper frågor om kön, etnicitet och klass. Det förstnämnda brukar diskuteras mest och det sistnämnda brukar trilla mellan stolarna.

Det uppstod diskussion. Jag tycker att vi ofta konstaterar att journalistkåren är vit och medelklass, att den är homogen och att det är ett problem vi bör beakta och jobba med. Och det behövs göras mer, det behövs diskuteras mer, lyftas fram och fokuseras på. Jag säger inget annat. Men vi måste också försöka förstå varför det inte diskuteras lika flitigt, för det är inte för att det är mindre viktigt. Jag ser två anledningar.

Vi ska inte rangordna vilken typ av jämställdhet som är viktigast. Frågan om jämställdhet mellan könen är inte färdigdebatterad. Den är inte redo att läggas till handlingarna. Och det kommer den förmodligen aldrig att vara. Vi tror att vi lever i världens mest jämställda land. När vi tror det så mycket att vi övertygat oss själva så kommer vi inte längre vara ett av världens mest jämställda länder.

Den andra anledningen är att vi glömmer bort att vi alltid agerar utifrån vårt eget perspektiv och ingen annans. Man engagerar sig alltid mest i de frågor som antingen berör den egna vardagen, eller de frågor som man kan relatera till bäst. Jag är tjej och jag upplever att frågan om jämställdhet mellan könen är långt ifrån färdigdebatterad. Jag upplever dagligen att mitt kön påverkar min tillvaro. Att fördomarna finns där. Att vi inte har kommit så långt som vi tror. Medan det finns andra som lättare relaterar till frågor om klass. Hur det påverkar hur vi agerar och resonerar. Vi pratar ofta om att det inte existerar någon objektiv journalistik. Vi får inte glömma att det inte heller existerar några objektiva människor.

Den första

Efter mycket om och men lyckades jag få min kommunartikel publicerad i Nacka Värmdö-Posten. Om ett tag trillar det in några slantar på kontot för besväret. Och det är alltid välkommet.
Samtidigt är jag kluven. Det är mycket ångest i det här yrket. Otroligt mycket ångest. Mer än jag någonsin kunde föreställa mig.

Tuff trio

Det där med feminism har alltid varit viktigt men på senare har det varit ett mer återkommande inslag än vanligt i mitt liv. Jag har plötsligt för många tjejkompisar med pojkvänner som inte har alla hästar inne. För många tjejkompisar med pojkvänner som inte lagar mat, som lämnar snusprillor på nattduksbordet, som sätter spelreglerna för den där tvåsamheten som ska vara det mest jämlika förhållandet du har. Jag spenderar alldeles för mycket tid åt att lyssna på tjejkompisar som berättar om den ena incidenten efter den andra där pojkvännen gått segrande ur striden trots ofattbart dålig argumentation. Jag har för många exempel i min närhet på hur viktigt det är att feministen i en aldrig somnar, aldrig gömmer sig för djupt i bakhuvudet. Och till den dagen jag själv befinner mig i någon slags tvåsamhet och alla värderingar sätts på prov har jag en egen strategi för att hålla den rosa varningsflaggan vid liv. Jag ska rösta på Gudrun, läsa Beauvoir och Faludi och aldrig mer känna mig dum i mina japanska, högklackade skor.

Kognitiva journaliststudier eller Learning by doing

Vi kastas rakt in i det. Utan några särskilt specifika instruktioner. Jag känner mig fruktansvärt oerfaren, bortkommen och liten. Plötsligt ska man bara kasta sig ut. Låt det bära eller brista. Så jag ringde. Och ringde. Först blev jag utskälld, sen blev jag utfrågad, sen blev jag behandlad väldigt nedlåtande, men det blev en artikel. Riktigt alla ord är inte mina, men längst ner står det Åsa Secher. Ingenting annat.

Nästa dag var det bara att börja om. Jag ringde till riksdagen. RIngde till regeringen. Begärde ut remissyttranden. Pratade med den ena sekreteraren efter den andra. Jag vet inte om jag gör det här rätt? Ganska ofta så tvivlar jag på om jag gör det här rätt. Men fan, man behöver inte lära som man lever men man ska leva som man lär - learning by doing, åsa. Learning by doing. Nästa gång kanske jag ställer rätt frågor.

Första dagen

Vän C uttryckte besvikelse över att jag bloggat så lite på senare. Hon ville läsa om den första dagen, första dagen på Den Fina Utbildningen. Jag ska ge henne det inlägget. Fast egentligen går det inte att beskriva med ett par ord i ett inlägg hur rätt det känns, hur hemma jag känner mig, hur förväntansfull jag är och hur länge jag har väntat på det här.

Första dagen känns redan som länge sen. Ganska många bekanta ansikten, ett par nya. Och så den där speciella känslan av att sitta i ett rum fullt med människor som man har något visst gemensamt med. Alla hade öppnat ett brev och fått läsa samma ord: vi kan glädja dig med att Du är antagen. Ingen ville säga det men nog kände vi oss utvalda.

Sedan dess har jag skrivit en nyhetsartikel om Quick response, intervjuat Lennart Ekdal, lärt mig att lägga bevisbördan på intervjupersonen och ringt runt till redaktioner runtom i landet i jakt på en praktikplats. Jag har knappt hunnit fundera på hur lyckligt lottad jag är som får ägna dagarna åt det där som jag tycker är allra roligast. Men häromdagen blev jag påmind av kloka vän M. När vi sitter i soffan på Lidingö påpekar hon hur bra vi har det. Hur glada vi ska vara för att vi får sitta i en soffa, skratta åt det ena rubrikförslaget löjligare än det andra och kunna kan kalla det för att plugga.
"Elak, elakare, Ekdal" skrattades bort och röstades ner. Nästa vecka blir det andra rubriker att skratta åt.

Big Echo in my heart

Har spenderat tio dagar i Tokyo med min bästa vän. Aldrig förr har jag blivit så fascinerad och imponerad av ett folk och en kultur, så förälskad i ett land. För vem blir inte kär i en stad där man inte får promenera och röka för att man ska ta hänsyn till sina medmänniskor på de trånga gatorna? Jag tror att jag ska bli japan när jag blir stor och flytta till Tokyo.

Det är nu det börjar

Det dröjde väldigt länge, som ville de verkligen hålla mig på halster, men så låg det där på hallmattan, kuvertet med universitetsstämpel på. Slängde väska och nycklar på golvet, klampade in med skorna och satte mig vid köksbordet. Med darrande fingrar och tårfyllda ögon öppnade jag kuvertet och läste de magiska orden:

"... och jag kan glädja Dig med att Du är antagen"

Det är nu det börjar. Nu är det på riktigt. Fy fan vad jag är lycklig.

No more vol. 2.0

Det var någon som stal bakhjulet på min cykel. Nej, de stal inte cykeln. Bara bakhjulet. Och ja, den var låst.
Och ja, det krävde säkert ett visst mått av ansträngning då både kedja och växel skulle kopplas loss och lås knipsas upp. Cykeln lämnades prydligt lutad mot en vägg cirka 20 meter från där cykeln varit parkerad.

Jag kan se tre förklaringar till varför någon skulle göra något sådant:

1. Det mest troliga är att någon behövde just precis ett sådant hjul och bestämde sig för att min cykel som var parkerad på Folkungatan var ett lämpligt offer.

2. Det gjordes ett småskaligt försök till någon form av samhällelig protest (den motsatta versionen av släppa ut luft ur stadsjeepar) fråga mig inte vad det skulle protesteras emot, men jag har sett ett fall till, en mountainbike utan framhjul.

3. Det var en installation som syftade till att reta upp mig så mkt att jag skulle göra något drastiskt som konstnären sedan skulle dokumentera. Typ få ett verbalt raseriutbrott alternativt börja slåss.

Overseas

"We didn'r start the war, but we take responsibility for the consequences from it"

Södertälje tar emot fler flyktingar från Irak än USA och Canada tillsammans. Så en kommunpolitiker från Södertälje får åka till kongressen i Washington och på sin knackiga svengelska berätta det för amerikanerna. Vad ska man säga?

NIMBY-syndromet

Ja, det heter tydligen så, när man skyller ifrån sig eller bara helt enkelt inte vill ta ansvar. Not In My Back Yard, eller "inte på mitt bord" som vi säger på svenska. Verkar vara ett syndrom som en hel del tagit fasta på, särskilt när det kommer till klimatfrågan. Och så Kina såklart.

No more

Blev bestulen på min en vecka gamla iPod igår. När jag slutat tänka på pengarna, och insett att musiken finns kvar på datorn, så blir jag arg. Riktigt förbannad. Vad är det för ruttna människor som gör så? Och så tänker jag på gårdagen. Hur någon gick omkring med min iPod, kanske lyssnade på min musik, tittade på mina bilder. Mina högst privata bilder från mammas och pappas bröllop, från Hoffmaestro-konserten.

Den spännande upplösningen

... jag kunde inte hålla fingrarna i styr, så jag mailade Folke och frågade hur det stod till med det provocerande klistermärket. Fick efter bara en liten stund följande mycket tillfredsställande svar:

"Hej.
Tack. Jag tycker också väldigt mycket om folke, men han gör (tyvärr?) som han vill. Och citatet med fläskkorven var nog hans sätt att visa alla pratarna där ute hur fånig debatten är. Kanske ville han visa hur långt man kan gå, om man nu som "konstnär" verkligen vill provocera. Kanske tycker han bara att det är löjligt primitivt att människor blir så upprörda att de är beredda att ta till vapen på grund av att nån dissar deras helgedom. Kanske tycker han att religion tillhör en tid när vi fortfarande var rädda för det okända, och att religiösa ledare är det sista vi behöver. Kanske gillar han bara inte Islam. Man kan aldrig riktigt veta med Folke, han är väldigt medveten om att han är en vuxen människa, och därför gör han lite som han vill mest hela tiden, och bryr sig sällan om att förklara eller ursäkta sig. Ibland blir det hänsynslöst och kanske till och med plumpt, en del gånger blir det många runda ord, och ibland uppmanar han urskiljningslöst alla att ta droger. Men det är sån han är och det är därför jag gillar honom, för att han inte tar hänsyn till vad som passar sig, utan pratar från hjärtat, och ibland från kuken. Det är väldigt befriande i en tid av 45-minuters indokrinerings-debatter på tv.
Folke har dessutom blivit ett begrepp som smittat av sig på de mest skilda kulturutryck i den här stan, Folke-namnet har goodwill och sätts på allt från klubbar till radioprogram. Det är garanterat ingen slump att det händer just nu. Dessutom finns det ett par copycats som gör Folke-stickers. Några snälla, och några riktigt jävla dryga. Nån original-garanti är alltså omöjlig att erbjuda.
Frågan är också om du tyckte att Folke höll hög kvalite bara så länge du höll med honom och visste att det kom från en säker källa.

Det ska tydligen finnas några ex kvar av "Folke Letar Efter Gud" på longboard-butiken på kocksgatan. Jag är osäker på vad den heter nu, de har nya ägare, men den ligger i en källare bakom en plåtdörr bredvid tatuerings-studion.
Och som sagt: Är du inte längre intresserad av boken nu när du vet att det är samma folke som säger så där om muhammeds morsa, som satt upp dig plus två på listan?

En bra sak är ju i alla fall att det är vår nu.
Hej svejs."

Nu kan jag tycka om Folke för att han är som jag vill vara, hänsynslöst och ärligt likgiltig inför vad andra tycker.

Åsas krossade världsbild?

Sen ett par år tillbaka brukar jag, närhelst jag får chansen, rycka loss en viss typ av streetart-klistermärken. De är vita, rektangulära och består av en mening som antingen är rolig, korkad eller bara finurlig. Jag har samlat på mig ett par stycken som jag klistrat in i en röd anteckningsbok. I dag skulle jag ta ut pengar på väg till Louie Louie. På bankomatens utsida sitter ett klistermärke av nämnda sort. Men texten är varken rolig, korkad (eller jo, kanske lite korkad) eller finurlig. Den är bara fel, så fel att jag inte ens vill återge den här med rädsla för att bli anklagad för hets mot folkgrupp. Jag funderar en stund, tänker att killen/tjejen som producerar mina älskade klistermärken kanske har fått en knäpp, blivit galen? Eller så är det någon slags provokativ samhällskritik skapad med en rejäl dosa ironi? Eller, vilket känns mest troligt men också mest sorgligt; det är någon annan som har rippat idén med de små rektangulära lapparna och använt konceptet för att sprida omogna, provocerande, hatiska och vulgära budskap.

Jag tror att jag måste försöka förtränga att jag läst det där klistermärket på bankomaten. Jag tror att jag måste rota fram min röda anteckningsbok när jag kommer hem, titta lite på alla de klistermärken jag hunnit samla på mig och låtsas att alla vita klistermärken egentligen är precis så roliga, korkade och finurliga som de är i min röda bok.

Nybliven blodgivare

Jag berättade för min pappa att jag tänkte börja ge blod, det tyckte han var en ganska dålig idé med tanke på att jag ofta är ganska trött. Blev förvånad över att han som läkare aldrig gett blod, han om någon borde veta hur viktigt det är att blodbankerna inte står tomma.

Så igår lämnade jag mina första deciliter blod på Södertappen, och det var länge sen jag kände mig så uppskattad! Sköterskorna på Södertappen ska ha en eloge för sitt aldrig sinande engagemang.

Hade slarvat lite med lunchen under dagen, vilket resulterade i att jag tre gånger om försökte sätta mig upp på britsen men misslyckades på grund av yrsel. Efter att ha blivit försedd med druvsocker och ett vått omslag på pannan så kunde jag till slut resa mig upp.

Lämnade blodcentralen med en lila t-shirt och ett leende på läpparna. Att ge blod är en väldigt liten uppoffring för en väldigt god sak, så jag uppmanar alla att pallra sig iväg till närmaste blodcentral och registrera sig, om inte annat för att få en dos uppskattning och gratis fika.

Today is the day

För nästan 300 personer kommer tiden att stå stilla i fem minuter idag. Kom till centralstationen klockan 18, stanna upp, tänk efter, frys i fem minuter med oss.

snart smäller det

dag kvar

...

...

... dagar kvar

...

... dagar kvar

Nedräkningen har börjat....

... om






... dagar kommer tiden att stanna för 100-tals människor i fem minuter. world freeze 1 april

WORLD FREEZE

1 april på Stockholms centralstation kommer ett hundratal människor att stanna upp och frysa sin position i fem minuter. Exakt samtidigt kommer människor i Århus, Köpenhamn, Florens, London, New York, Malmö, Minneapolis, Milano, San Fransisco, Venedig, LA och St Petersburg att göra samma sak. Kom dit och frys med oss eller beskåda en fem minuter lång paus på en av Stockholms kanske stressigaste platser.

mer info på worldfreeze eller facebook

Inte alla har en vän...

... som är så grym som min vän Carro. Titta och njut vänner, titta och njut:

Skäms!

Journalister som lyckats snå åt sig de där få åtråvärda anställningarna som alla vi på JMK vill åt borde inte ha mage att göra så här. Matilda du har så rätt!

Paper planes

Stapeln är svart och den är längre än alla de andra staplarna. Men som pappa säger, om det är tre av fem som får jobb, varför kan inte Åsa vara en av de tre? Upp med hakan Åsa! Och lite nyupptäckt M.I.A löser alla problem. Färg i sinnet, färg i sinnet

Det ser mörkt ut...

... för oss som vill bli journalister.

SL:s nya leksaker en dyr historia

dyra små apparater

637 miljoner. Så mycket har SL avsatt för att införa det nya biljettsystemet i kollektivtrafiken i Stockholm. 637 miljoner som hade kunnat bekosta en sänkning av månadskortet och fler bussar och tåg på linjer med högt tryck i rusning. Vilket hade resulterat i gladare och nöjdare resenärer. SL tycker att det är roligare att lägga 637 miljoner på blåa, fina små apparater. Åsa förstår inte hur SL tänker och varför ingen hindrar dem från att begå dumhet efter dumhet.

Att inte kasta sten i glashus

Sålde min första Slitz på Ica häromdagen. Och det var väl inget märkvärdigt med det, en tidning som alla andra med enda skillnaden att jag själv inte skulle köpa den eller bli särskilt glad om en hypotetisk pojkvän gjorde det. Men trots det kommer jag på mig själv med att anstränga mig extra mycket för att inte låta dömande när jag anger priset och frågar om kunden vill ha kvittot. Jag liksom antar att han tror att jag ser ner på honom för att han köper Slitz, och jag förväntar mig att han ska känna tacksamhet gentemot min likgiltighet och diskretion.

Och då slår det mig att jag är precis så dömande som jag anstränger mig för att inte vara.

Lika för alla

Om en vecka ungefär ska jag förhoppningsvis väljas till likabehandlingsombud på JMK, men så imorse läste jag det här. Då blev jag upprörd, och lite nervös.

... och Maciej Zaremba är förövrigt killen hela dan'

Den typiska studenten?

Tidningen Studentliv har gjort en sammanställning som presenterar de typiska studenterna. Kategorierna är civilingenjören, lärarstudenten, humanisten, ekonomen, sjuksköterskan, samhällsvetaren, naturvetaren och juristen. Jag som läser journalistik antar att jag hamnar bland humanisterna. Beskrivningen av den typiska humaniorastudenten låter såhär:

"Tuva är 30 år och läser litteraturvetenskap på Göteborgs universitet. Hon studerar för sin egen skull. Bland humaniorastudenterna är det åtta av tio som gör det, medan det bara är sex av tio bland lärarstudenterna som gör det. Tuvas utbildning medför inte särskilt mycket grupparbeten, det är vanligare på tekniska utbildningar och på lärarutbildningar. Tuva har bara sju undervisningstimmar i veckan, åtta av tio humaniorastudenter har max tio timmar i veckan. Därför har hon gott om tid att arbeta extra..."

Uppgifterna kommer från Högskoleverket och SCB och jag betvivlar inte att det finns säkert statistik som styrker påståendena. Men hur ser det ut i verkligheten för en humaniorastudent som jag själv?

- Vi har minst ett, oftast fler, grupparbeten för varje delkurs. Det är alltså en stor del av utbildningen.
- Antal undervisningstimmar skiftar mellan 6 och 12, men att det skulle ge mycket tid över till att arbeta extra är inte sant. De timmar jag inte tillbringar i skolan behövs för att hinna ta sig igenom den ofta omfattande litteraturen. Den tid jag måste avsätta för att läsa kompenserar gott och väl för det låga antalet undervisningstimmar.

Den tillhörande illustrationen visar en rödhårig kvinna med svarta tjocka glasögonbågar, bohemiska kläder och Madame Bovary i handen. Presentationen ger bilden av att humaniorastudenterna är tjejer, flummiga, pluggar för länge och utan några konkreta syften med sina studier. Jag känner inte att jag passar in i den bilden, oavsett vad statistiken säger. Och vi är ganska många humanister som läser journalistik. Så vad uppnår Studentliv med att förmedla stereotypa och fördomsfulla bilder av studenter? Ingenting annat än att befästa just de fördomar och generaliseringar vi borde arbeta för att motverka.

Vidare kan man ju fråga sig vad det inledande påståendet står för; vem studerar för någon annans skull än sin egen?

Skäms!

Förslaget om att chockhöja hyrorna för att korta bostadsköerna är obegripligt korkat. Argumenten låter ungefär såhär:
"Om man vill flytta till Stockholm från någon annan stad i Sverige så ska det finnas lägenheter som inte kräver flera års kötid. Det ska finnas ett utbud"

Min fråga blir då: Utbud för vem då? Rika människor som utan problem kan hosta upp ett par miljoner för en bostadsrätt på Strandvägen? Är det dem hyresrätterna ska vara till för?

Och var ska resten bo? Alla de som jobbar inne i stan och inte har tid att pendla två timmar varje morgon, var ska de ta vägen? Ska Stockholms innerstad bara vara till för överklassen? Fortsätter det så här är jag övertygad om att Alliansen till nästa val har tappat alla sina unga väljare. Och rätt åt dem som de beter sig.

Karibiskt på Debban

Än finns det hopp

För ett antal år sedan visade SVT en dokumentärserie som, om jag inte minns fel, hette "Skolan". Under ett par veckor fick tittarna följa en niondeklass i Göteborg som gick sin sista termin på grundskolan och kämpade med slutbetyg och gymnasieval. Serien uppmärksammade långtgående brister i den svenska skolan. Men trots att skolfrågorna sedan dess funnits med på den politiska agendan så kvarstår problemen.

Nu har SVT dragit igång ett nytt, liknande projekt som heter "Klass 9A", kanske för att göra ytterligare ett försök att visa på hur den svenska skolan faktiskt ser ut. Serien följer klass 9A på en av Sveriges sämst presterande grundskolor och utmanar klassen att innan terminens slut i stället placeras sig som en av Sveriges topp-tre presterande. För att vända trenden och röra om i kaoset lyfter man ut det ordinarie lärarteamet och ersätter det med några av landets främsta pedagoger. Kommer de nya lärarna att kunna motivera eleverna att prestera bättre?

Dramaturgin är tydlig och lite plojjig, men kanske nödvändig för att locka tittare, vad vet jag. Vad som berör mig är i stället de lärarporträtt som görs. Det här är inte vilka lärare som helst, det här är pedagoger som vågar ta nya grepp, som vågar intressera sig för sina elever, som vågar ställa krav och som med all rätt tar tillbaka makten i klassrummet. De påminner om mina högstadielärare som jag har så mycket att tacka för. De fick mig intresserad av saker jag aldrig brytt mig om, de gjorde mig angelägen om att suga ut mesta möjliga ur min grundskoleutbildning för att kunna klättra vidare, förvärva nya kunskaper och nå de mål jag satt upp för mig själv.

De lärare vi följer i serien 9A visar vad skolan bör handla om - kunskap och nyfikenhet. Jag blir alldeles varm inombords när jag ser matteläraren bryta arm med en av sina elever för att minuter senare förmå samma elev luta sig över sin mattebok och lägga pannan i djupa veck av koncentration. Det ska inte handla om pengar, det ska inte handla om att behöva ägna lektionstid åt att få elever att spotta ut ett tuggummi eller ta av en keps. Det ska handla om att motivera och intressera, och det är precis vad de här lärarna lyckas med. Och när de har lyckats med det kommer de även att lyckas ge eleverna nödvändiga kunskaper.

Tänk om alla fick samma chans som klass 9A, då skulle den svenska skolans framtid se betydligt ljusare ut. Än så länge får vi nöja oss med att de där lärarna som förändrar elevernas liv faktiskt finns där ute i vårt avlånga land, och att vi tack vare dem kan hoppas på en bättre skola för alla.

Upprörd?

Ok, jag ska fatta mig kort:

Läs först Leilas inlägg "Fakta eller fiktion del 2"
Läs sedan denna artikel publicerad på DN i dag.

Jag blir arg. Blir ni också det?

När politikerna spårar ur

Moderaterna i Sollentuna kommun vill att lärarlönerna ska vara direkt kopplade till elevernas prestationer. Högre betyg = högre lön

Jag finner knappt ord för hur upprörd jag blir. För bara ett par veckor sedan sändes en dokumentär i SVT om lärare som utsatts för hot av föräldrar som var missnöjda med barnets betyg. Lärare har fått sina betyg ändrade av rektor, ett fullkomligt oacceptabelt övergrepp. Den svenska skolan handlar inte om kunskap längre. Nyfikenheten och lusten att lära har ersatts av en hysterisk jakt på betyg. Hur ska vi kunna rädda den svenska skolan om politikerna vill omvandla den till ett vinstdrivande företag med anställda som ska prestera fram tillräckligt bra "siffror" för att höja sin lön? Lärarnas löner borde höjas utan något krav på motprestation i form av betyg! En lärares drivkraft måste ligga i att bygga en grund för varje elev att stå på.

Betygshetsen måste dämpas, fokus måste skifta från bokstäver på ett papper till vikten av att skaffa sig en substantiell utbildning. Det uppnår vi inte genom att belöna MVG med högre lön. För vad gör vi när betyget MVG i svenska inte alls betyder att eleven kan tillgodogöra sig litteratur, formulera sig i text, urrycka sig muntligt utan bara var ett medel för läraren att höja sin lön?

Dessutom har skolorna i kommunen inga medel att höja några löner med. Varje löneförhöjning skulle ske på bekostnad av en annan lärares lönesänkning. Är det så vi vill uppmuntra våra lärare att engagera sina elever? Politikerna som har kommit med det här förslaget vet inte vad de pysslar med. Jag uppmuntrar dem alla att se filmen "Freedom writers" och sen glömma att det här förslaget någonsin lades fram.

High on life!

Löningslördag på Sveavägen runt midnatt. Nykter på akohol, full på kaffe, päron och Fishermans friend.

Nackdelar: Grimaserna vid åsynen av den oundvikliga kön. Irritationen över alla dräggfulla människor som ramlar runt i tunnelbanan

Fördelar: Att vakna utan huvudvärk och yrsel dagen efter. Att vilja välja juice framför Coca cola på donken vid tre-snåret. Och att berikas med insikten att alkohol inte är allt. Länge leve high on life.

Länge leve Lenin?

Tunnelbanan är tapetserad med röda nävar. Tankarna går till en vidrig TV-reklam vars slogan löd "Alla har rätt till dansk design".
Den instinktiva (uppmuntrade?) associationen till kommunism känns dessutom inte helt politsikt korrekt.

Så vad var tanken med de röda nävarna?

Stockholms bästa hangout

Det är nu officiellt, Stockholms bästa hangout heter Louie Louie. Café String, som länge varit lite av en favorit, kan numera känna sig ersatt.

Fem bra anledningar att göra Louie Louie till nytt stammishak:

1. Sjukt snygg, trevlig och genomtänkt lokal. Från fåglarna på väggen till discokulan på toaletten.
2. Det saftiga morotsbrödet skulle kunna vara det godaste brödet som det någonsin gjorts smörgåsar på
3. Musiken är uppiggande men samtidigt avslappnand, peppig men samtidigt lugn.
4. Personalen är trevligare än trevligast. Fick så sent som häromdagen avnjuta gratis påtår i tekoppen. Service mina vänner, service.
5. Chokladkakan är så god att jag nästan saknar ord. Jag skulle helt enkelt kunna dö för den kakan.

Såjag uppmanar er alla att snarast ta en sväng förbi Bondegatan. Jag lär sitta i hörnet med en bok under näsan och ett leende på läpparna. Åsa har hittat hem.

http://www.myspace.com/louielouiesthlm

Vardagsglädje

Sitter och blippar i kassan på ICA, pratar lite med Anna i kassan mittemot mellan varven. En kund gör ett plötsligt inlägg i småpratet och säger:

- Jag tycker ni är jätteduktiga som orkar sitta här. Jag skulle inte stå ut, ni gör ett jättebra jobb!

Funderade en liten stund på hur hjärndödande och enformigt det faktiskt är att sitta i kassan, hur gärna jag än vill få det till att det är mer varierande än köket på McDonald's. Och vips kändes mitt blippande som en riktig insats; både meningsfullt och uppskattat. Mer uppmuntrande vardagskommentarer tack!

... blippandet går förövrigt snabbare och lättare än någonsin med de nya kassorna som har streckkodsavläsare känsligare än äggskal. Det tackar vi för!

Stockholm 2008

Observation på Södermalmstorg sen fredagseftermiddag:

Ung man iklädd mössa, solglasögon (trots väldigt grå himmel) mörka byxor och intetsägande jacka står och blåser falska toner i någon form av miniflöjt/visselpipa. Runt halsen har han en skylt där det med svart spritpenna står slarvigt skrivet: "Nybliven stekare, behöver hjälp med amex-räkningen"

tanke ett: svensexa. Killen har tvingats till detta upptåg av illasinnade vänner med ganska dålig humor
tanke två: han är en hängiven konstnär à la Pål Hollender och kallar spektaklet för en samhällskritisk installation
tanke tre: killen är galen