Stockholms filmfestival 2009

Happy End. Franskt men inte särskilt bra. Domedagsdrama där folk dog på konstiga sätt.


Whip It. Lättsmält amerikanskt. Drew Barrymores regidebut. Ellen Page är alltid fantastisk. Bra medicin mot föregående film men inget mästerverk.


Go get some Rosemary kan ha varit en bra film. Jag lyckades bara se halva. Skakig kamera + varannan sekund oskärpa = åsa fick säga hejdå till middagen på Sagabiografens toalett.


Nollywood Babylon. Dokumentär om den nigerianska filmindustrin. Kan ha varit en av festivalens bästa filmer. Tyvärr blev det avbrott fem gånger under visningen. Vore fint om biografmaskinisten kunde stanna kvar i maskinrummet en hel film någon gång.


Hipsters. Rysk musikal i 50-talsanda. Klockrent.


Ordinary people. Provocerande aj-i-magen-film om massavrättningarna i Serbien.


I Killed My Mother. Antingen så är den genial eller så är det bara en bortskämd snorunge som har fått hybris. Kan inte bestämma mig. Kanadensisk franska kan man i alla fall bestämma sig för är fruktansvärt fult.


9. Fint. Mycket fint.


A piece of our life. Japansk fucking åmål stod det i programmet. Det stämde ganska bra. Lite mer neurotisk kanske? Men man längtar ju till Tokyo.


Precious. Överskattad?


P-star rising. Amerikanskt som bara den. Men bra dokumentär om en kaxig liten tjej.


Fish tank. Festivalens i särklass bästa. Åsa <3 brittiskt.


Air doll. Knasigt japanskt. Men ändå fantastiskt vacker symbolik. Alla är tomma inuti liksom.

Jag prickade in bättre filmer förra året. Men det var ändå en fin festival. Länge leve verklighetsflykten.

På en tvärgata nära dig

Kan själv

Byggde en bokhylla igår tillsammans med p. Man borde ägna mer tid åt att göra praktiska, handgripliga, kreativa saker. Som att snickra bokhyllor. Tillfredsställelsen när man är klar är så påtaglig.

Nu har jag målat den vit och fyllt den med saker. Är väldigt nöjd med resultatet.

Min lesbiska skogshuggarskjorta

Jag fick en rutig bomullskjorta i födelsedagspresent för ett tag sen. Tyckte om den med en gång. Nu har jag använt den en del och fått kommentarer som jag inte alls hade väntat mig; "varför har du flanellskjorta på dig?" eller "varför har du en lesbisk skogshuggarskjorta?" eller bara "vad är grejen med din skjorta?".

En av ovanstående kommentarer gör att vi börjar prata om huruvida jag är en skjorttjej eller inte. Och vi kommer ganska snart fram till att ja, det kanske jag är. När jag tänker efter kan jag räkna till inte mindre än sex skjortor i min garderob, varav tre är rutiga. Men säger mängden skjortor i min garderob något om hur jag är som person? Eller till och med vilken sexuell läggning jag har?
"Jag tycker om mina skjortor", säger jag till killen som just ifrågasatt min fina rutiga skjorta.

Och så tänker jag för mig själv att jag måste ägna resten av mitt liv åt att krossa könsstereotyper och fördomsfulla klichéer.

Det är ju kul när det går bra för folk

...brukar jag säga. Men med överjävliga prestationskrav på sig själv och det konstanta behovet av att jämföra sig så vet det sjutton om det är så himla kul när det går bra för folk. Det vill säga för de andra. De där man inte känner men som fullkomligt strålar av framgång i alla hippa magasin och på alla väloljade bloggar.

Satt och bläddrade i Cinema. På var och varannan sida kan man läsa faktarutor om människor som det har gått väldigt bra för. Chefredaktör här och programledare där. Självklart i ultrachic outfit. Så har det alltid varit - men inte har väl de där fantastiska människorna varit födda 1985, 1984 eller 1986? Inte har de väl varit jämngamla med mig?

På tre komma två sekunder hinner jag komma på tio saker jag borde hunnit med, trettiotre saker jag borde ha åstadkommit och uppnått. När jag kommer hem försöker jag tänka att jag också lyckats-uppnått-åstadkommit. Men allt jag känner att jag uppnått känns så fnuttigt i jämförelse med de där faktarutorna. Och det är en psykisk megabedrift att inte jämföra sig. Så hur ska jag lyckas klara mig undan den totala livsångesten när de där fantastiskt lyckade människorna inte är äldre 23?
Jag som så gärna ville fortsätta att trösta mig med jag-är-ung-jag-har-inte-hunnit-bli-fantastiskt-framgångsrik-än i nåt år eller två till?

Sen tänker jag att P nog skulle föreslå lite KBT mot där. Det där med att jämföra sig och aldrig vara nöjd. Han kanske har rätt. Hur mycket kan det kosta med några timmars mental träning i att vara nöjd? Eller det kanske är billigare att åka till något väl valt asiatiska land och bli buddhist, de känns ju som ett gäng rätt nöjda människor.

not: fotot är från Tokyo.

Insufficient (funds)

Jag har en ovana att riva på mina fingrar. River bort små hudbitar längs med nageln. När jag är nervös och spänd så river jag mer än vanligt. Idag blev min tumme så röd och öm att jag var tvungen att sätta på ett plåster.

Pratar med P i telefon som tröstar. Det är ok att inte göra jättebra ifrån sig jämt. Jorden går inte under. Det är ok att misslyckas. Men så väller det upp inom mig, den obehagliga känslan av otillräcklghet. Jag försöker, men jag räcker inte riktigt till.

Tänker att det är något slags syndrom. Att vara ung högpresterande tjej med för höga krav på sig själv.

P säger att jag ska ta tjuren vid hornen. Att inte gömma mig för det där som känns jobbigt. Antar att han har rätt. Imorgon ska jag ta tjuren vid hornen. Stänga in den förbannade otillräckligheten i garderoben. Och när jag blir stor ska jag skriva en bok om det där monstret.

Längtan

Tar tuben hem från hammarbyhöjden. Det är lördag och klockan närmar sig 01.30. Det är fullt av folk på medborgarplatsen, de flesta verkar onyktra. Polisen spanar med misstänksam blick. Men trots den uppenbart dekadenta stämningen är alla så fantastiskt chica. Små söta jackor, snygga boots, välsminkade leenden. Det enda jag kan tänka är att jag aldrig kommer att passa in. Jag kommer aldrig kunna känna mig som en del av allt det där. Det kanske inte är i Stockholm det händer trots allt?

Bilden är från Ile St Louis i Paris. Där kunde man vara den enda som bar hatt men ändå känna att man passade in. J, när ska vi åka tillbaka?

Samarbetet

Flyr de kalla vindarna in på det där fiket jag gått förbi så många gånger. Det finns ett ledigt hörn för mig, radion och boken. Köper rättvisemärkt, ekologiskt kaffe (kan det bli mer pk?) och slår mig ner. Snart är lokalen fylld till bredden av småfrusna Bondens marknad-besökare. Jag ler mot mannen som torkar av bordet bredvid mitt. Han ler tillbaka. Tänker att jag vill sitta här hela eftermiddagen men att jag inte borde ta upp plats om jag inte ska köpa ännu mer kaffe. Plockar ihop och reser mig. Tittar upp på väggen vid utgången.
Har ingen aning om vad det är. Men oj så fint. Hit ska jag gå fler gånger. Och då kanske jag vågar säga till mannen som log att kaffet var himla gott och att jag trivs i deras hörn.

Fredag mitt i backen

Det är fredag och det är okej att lämna redaktionen 16.30. Strosar upp för Götgatsbacken (numera känns det ovant att inte flåsa fram bland gångtrafikanterna på den stabila gula faran)

Andas höstluft. Lyssnar på Studio Ett. Rör mig i takt med mottagningen till radion i mobilen. Fläckvis brusar det till. Solen skiner. Fan vad bra man kan må.

oktoberdrömmar

Det blev till slut lite för kallt att cykla varje dag så nu har jag köpt ett busskort. Känns ovant att ställa sig i busskuren och spana efter att något rött ska skymta borta i rondellen nere vid Filmhuset. Framför Radiohuest i höstlikt eftermiddagsljus. Tänk om man får chansen att bli en del av det där en dag. Det där som finns innanför den jättelika grå 60-talsfasaden.

Mogen nog att bära hjälm

Åren efter 20 räknas dagligen i nyvunna vuxenpoäng. Plockade hem en hel hög i våras när jag gick och köpte bostadsrätt. Och lagom till min 23-årsdag nästa vecka tog jag mig i kragen häromdagen och gick till cykelaffären och köpte en hjälm. Det borde jag ha gjort för länge sen, framför allt tycker mamma och pappa det. Men det har tagit emot. Det är egentligen väldigt mycket mer korkat och fånigt och barnsligt att inte bära hjälm - när man kastar sig fram i storstadstrafiken varje dag. Men det spelar ingen roll, cykelhjälmen har en permanent töntstämpel. Mest för att det är fult.

Men i onsdags gav jag upp det där. Fick en känsla av att jag nog kommer att krocka nästa vecka om jag inte köper en hjälm nu. Så jag köpte en svart, klotrund hjälm för 400 kronor. Och det känns riktigt bra, inte det minsta töntigt. Vilket såklart ger mig massor av vuxenpoäng.

(sen hör det till saken att alla supercoola superduktiga journalister på Studio Ett har hjälm när de hojjar till jobbet. Då vill man ju inte vara sämre.. Och mamma och pappa blev glada, såklart. )

Praktikant

Har avverkat två veckor på fantastiska Studio Etts redaktion.
Har imponerats av hur intellektuell och engagerad redaktionen är, hur trevliga alla är, hur fantastiskt kompetenta de är. Och igår gjorde jag min egen lilla debut i form av reportage och enkät. Kändes bra att bli av med premiären. Och ovant att höra programledaren säga "Reporter Åsa Secher".

Idag gjorde jag endags-mini-rep om ökenräven Rommel. Det har varit en bra praktikantvecka. Om en timme ska jag träffa mina praktikant-klasskamrater och dricka öl. Och prata om praktiken. Det är mycket praktiken nu. Men det är bra.

Jag har döpt den här bloggen till Jag vill också vara med för att det är precis så det känns i alldeles för många sammanhang.

Jag spenderade hela sommaren i Paris och det var fantastiskt. När jag kom hem var det första jag lade märkte till hur hippa alla stockholmare är. Rätt jeans, rätt sneakers, rätt väska, rätt solbrillor, rätt jacka, rätt musik i öronen, rätt barhäng på torsdagskvällarna, rätt magasin i fickan. Å ena sidan är det positivt att stockholmarna är så måna om hur de ser ut och hur de uppfattas av andra. Det gör ju bland annat att det finns en massa vackra stockholmare att titta på. Å andra sidan får det mig att känna mig lika utanför som i gymnasiet när alla andra bodde på söder och visste vilka the killers var medan jag tog bussen ut till nacka med beatles i öronen. Och det slutar alltid med att jag tänker att jag ju också vill vara med. Vara med i den där hippa klubben som alla andra tycks tillhöra.

Just den här augustikvällen pågår Block Party på skånegatan här på söder. Jag har uppgraderat mig och köpt en dyr lägenhet mitt i den där hippa smeten, så jag bor alldeles runt hörnet från det här fantastiska arrangemanget. Det sket sig lite med sällskapet för kvällen så jag gick ner själv en sväng för att kolla läget. Och där är de. Alla de där coola stockholmarna. Trots att jag har köpt en dyr fin lägenhet mitt i den hippa smeten, köpt de där hippa shortsen, ett par lagom udda sneakers och en lagom clean jacka, så känner jag mig mer utanför än någonsin.

När jag var i Paris längtade jag efter de varma sommarkvällarna i stockholm när man kan sitta i park tillsammans med en massa andra stockholmare och njuta av att det inte regnar och vara oense om det är trädgården eller debaser som ska förgylla natten. Nu sitter jag ett halvt kvarter från en fantastisk kvartersfest fullproppad med de där stockholmarna jag hela sommaren längtade att få dela park med och jag kan inte annat än längta tillbaka till Paris där det inte spelade någon roll om jag hade oversized mjukiströja eller ny svart snygg t-shirt på mig. Jag fick vara med ändå.

Men det här har man ju hört förut. Gräset är ju alltid grönare. Jag bara önskar att det ibland kunde kännas som grönast alldeles precis där jag står.

Paris

Spenderar sommaren i Paris. Ett infall i påskas när jag och J promenerade längs med bd st michel - tänk om vi skulle åka hit i sommar? vara här hela sommaren? söka jobb? prata franska? ja. Nu är vi här. I Bologne närmare bestämt. Det är varmt, varmare än i Stockholm och fransmännen pratar snabbare och slarvigare än någonsin. Vi söker inte särskilt många jobb, vi strosar mest. Dricker kaffe, äter baguette med vitlöksost, tittar på Dexter. Tänker att det kanske lossnar snart, men förstår inte riktigt hur det ska gå till.

Det lilla

Mamma brukar påminna mig och min syster om hur viktigt det är att göra sig oberoende. Framför allt som kvinna [läs: oberoende av män som tjänar mer pengar]

Hon har såklart helt rätt. Jag ska inte göra mig beroende av en man (inte en kvinna heller för den delen) som betalar min hyra eller min elräkning eller mina frukostmackor eller mitt kaffe. Men jag tror att jag redan har försäkrat mig om det, i januari är jag färdigutbildad och om det inte går helt åt pipan så borde jag kunna få ett hyfsat jobb.

Men nu när jag har försäkrat mig om att även i framtiden kunna betala hyran själv så känns den här oberoendeprylen ännu viktigare när det kommer till de små, enkla, vardagliga sakerna. För det är de små sakerna som får mig att känna mig självständig.

Som att kunna öppna min egen öl med en gaffel eller en snudosa. Eller laga min egen punktering. Eller snickra ihop mina egna ikeamöbler och borra upp min egen kökslampa. Och byta mina elproppar. Bära mina egna tunga kartonger. Laga min egen skrivare.

Det är bara småsaker. Och egentligen ska man inte vara så rädd för att be om hjälp ibland. Men det gör ganska mycket för självkänslan att inte behöva be närmsta person med y-kromosom om hjälp. Jag kan själv, som det heter.

Göran Lambertz

JMK Alumin ställde till med årsmöte, samkväm och talarkväll allt i ett. Vi var en tapper skara och det ska erkännas att jag närvarade smått ovilligt - men de jobb FS-skribenterna ratar får chefen sopa upp och vispa ihop. Femte statsmakten kan ju inte strunta i att självaste Göran Lambertz skulle komma på besök. Tog både ett och tre halvtaskiga foton, men attans bananer vilken sympatisk man! Känns som att nitlotten jag drog plötsligt blev en högvinst.

EU - vem fan bryr sig? Vol 2.0

Det flaggades för Europa i lördags. Blått och gult, som den svenska flaggan.

Det har utlysts en europeisk tävling för unga journalister. Affischen har suttit uppe i flera månader. Snart är det deadline för tävlingsbidragen. Men ändå har jag inte lyckats knåpa ihop något bidrag.

Snart är det val till EU-parlamentet. Jag tänker att jag ska rösta på Gudrun Schyman, trots att jag egentligen vill ha Gudrun här hemma i Sverige, där vi behöver henne mer än någonsin.

Vi ska publicera flera artiklar om EU-parlamentsvalet i Femte statsmaktens sista nummer. Jag har inte läst utkasten.

Sista året i gymnasiet skrev jag ett projektarbete på 50 sidor som jag döpte till "EU - vem fan bryr sig?" Jag intervjuade Margot Wallströms närmaste assistent. Margot själv fick jag bara brev av.

Jag tänker mig att jag tycker att Europa är viktigt. Att EU är viktigt. Att det är viktigt att tänka bortanför landgränsen. Men likväl lyckas jag inte frambringa energi till allt det där. Dumt.

framåt tack

"Välkommen ut ur vassen" står det på den gigantiska reklamaffischen som stirrar på mig där jag står på tunnelbaneperrongen. Ännu en fantastiskt smal modell väcker viktångestmonstret inom mig till liv. Varför kan inte idealen utvecklas i takt med allt annat? Varför blir det aldrig sjukt ohippt att vara pinnsmal? Då kanske vi skulle må lite bättre, vi som har ett viktångestmonster inom oss.

Äntligen

Det tog ett tag innan poletten trillade ner, innan jag förstod att det är radio jag ska jobba med, men bättre sent än aldrig.

Till hösten blir det Studio Ett i P1 för hela slanten.
Det känns:kulspännandeläskigtoverkligtutmanandehäftigt

och

väldigt väldigt bra

En tisdag mitt i veckan

Intrigerna tätnar på Karlavägen 104, sprickan mellan H08JP och plan 5 växer så sakta. Samtidigt börjar telefonerna att ringa om praktikplatserna som alla väntat på, vi får för första gången träna vår kreativitet (ett år för sent?), träden blommar ljusrosa i Kungsträdgården och vindarna är ljumma om kvällen. Idag bokade jag och J biljetter till Paris. Nu ska det verkligen bli av. Och ikväll smög vi in i det där huset som jag snart kan kalla mitt, kikade ut genom vädringsbalkongen, testade ringklockan, åkte hiss och beundrade den vackra järngrinden.

Det härjar en svininfluensa ute i den stora världen. Den tycks inte nå så långt som innaför mitt pannben. Inte nu när det börjar falla på plats. Alla de där planerna.

Att våga lite mer

Åkte till Paris med fantastiska J över påsk. Dansade hela nätterna, strosade hela dagarna. Vi struntade i alla planer och vi struntade i alla måsten. Vi drack kaffe, åt crèpe, tog foton på körsbärsblommorna. Nu ska vi åka tillbaka, i sommar. Då ska vi inte heller ha någon plan, annat än att se till att vi får vara kvar lite längre, så att vi kan träna lite mer på franskan, äta ännu lite fler crèpe, dricka lite mer kaffe. Inga Eiffeltorn, inget Louvren, bara jag och J tillsammans i Paris. Parce-que l'important ce n'est pas la chûte, c'est l'attérissage.

Den där boken

J läste en bok som hon tyckte att jag skulle läsa, så då gjorde jag det. Sen köpte jag biljetter till pjäsen baserad på den där boken. Så igår var vi och såg den. Den där pjäsen som är baserad på den där boken. Och det var helt fantastiskt. Jag önskar att fler läste boken och såg pjäsen. Framför allt fler av det manliga könet. För de tenderar att rynka lite på näsan åt den där boken så fort de ser titeln. Bitterfittan lockar mest feminister. Tyvärr.

Där ska jag bo

Bortskämd - check
Har haft tur - check
Fått rätt föräldrar - check

Och tack vare ovanstående ska jag om en månad flytta in här:

Stoppa valfriheten (säger Doktor Kosmos)

Pappa åkte till Afrika och fick perspektiv på saker.

Det finns för många valmöjligheter. För mycket att välja på för oss som tillhör den bortskämda, vita medelklassen. För många gymnasieprogram, för många kurser på universitetet, för många enrumslägenheter till salu, för många praktikplatser, för många träningspass på friskis och svettis, för många t-shirtar med snygga tryck, för många chipssorter, för många radiokanaler, för många tv-kanaler, för många soffor och fåtöljer på blocket. I-landsproblemet skulle vara färre om vi begränsade valfriheten.

Alltför ofta blir jag äcklad av situationerna jag hamnar i på grund av den fantastiska valmöjligheten. Jag blir äcklad av att jag kan välja mellan en alldeles för dyr lägenhet i Hornstull och en ganska dyr lägenhet på Katarina bangata.

Och just den hysteriska lägenhetscirkusen som pågår i mitt liv övertygar mig än mer om att det är dags att åka till Afrika och få perspektiv på livet. Och jag erkänner villigt att det är ännu en valmöjlighet jag har, att åka ner till Afrika och ta ner mig själv på jorden, för att jag är bortskämd, vit, medelklass från Sverige. Men det spelar ingen roll. Skulle jag åka dit 100 procent för någon annans skull, för de afrikanska barnens skull, så skulle jag likväl inte kunna bota aids eller bygga några skolor eller mätta alla magar. Men det är dags att få perspektiv på livet nu.

Första numret

Så blev det klart till slut. Årets första nummer av Femte statsmakten, som också är mitt första nummer som chefredaktör. Känns overkligt, men bra.

Långt kvar

Den här reklamaffischen pryder just nu tunnelbanan i Stockholm. Jag tänker att de vill provocera. Att de är ironiska. Sen tänker jag att man borde kunna provocera och ironisera utan att nedvärdera och objektifiera kvinnor?

Imorgon är det internationella kvinnodagen. Ibland blir det så uppenbart varför den dagen fortfarande behövs.

Favorit i repris

P beskriver det så bra, hysterin som bröt ut idag.

Själv får jag flashbacks. För drygt två år sedan såg min blogg ut så här:



Och så här såg tv-tablån ut idag:



Kort sagt: för mycket medieutrymme åt något så irrelevant som en förlovning vi alla visste skulle äga rum vilken vecka som helst. Kom igen nu Sverige, kom in i matchen.

För att lika barn inte alltid leker bäst

Likabehandling och breddad rekrytering kallar de det på plan fem. I kalendern heter det infobesök på Hässelby gymnasium.

Solen skiner i Hässelby strand. Promenaden till skolan tar ungefär fem minuter. Halkar runt byggnaden med kompanjon C i hälarna i jakt på en ingång. Hittar till slut fram till expeditionen. Ingen Anders Nilsson i sikte.

Till slut - ett klassrum med elever. Elever som pluggar media. Elever som vi vill ska rikta blicken mot Karlaplan och JMK. Men tajmingen kunde varit bättre. Fredag eftermiddag, sista lektionen och på måndag är det sportlov. Intresset för oss och JMK var måttligt. Men så en hand, en fråga, nyfikenhet, undran, intresse. En elev. Och plötsligt känns det mödan värt - de många mailkonversationerna fram och tillbaka, den stressiga eftermiddagen, den kurrande magen, den långa tunnelbaneresan ut till ändstationen, halkandet i solskenet.

Streetsmart my ass

Tydligen en kille som hänger lite löst på jobbet. Han är för arrogant. Ser för trött ut i kassan. Gör inte alltid på stört som han blir tillsagd. Blev förvånad när jag hörde det. Kommer väldigt bra överens med honom. Vi har kul ihop och jag har aldrig tänkt på att han skulle sköta sitt jobb sämre än någon annan.

När jag jobbade på Mcdonalds fanns en kille som var rätt slapp. Dök ofta upp bakis, gjorde sällan som han blev tillsagd, trotsade både den ena och den andra. Gjorde lite som han ville kort sagt. Alltför ofta gick det ut över oss andra som slet häcken av oss. Jag lackade. Och när jag blir förbannad så skräder jag inte orden. Han slutade. Men inte på grund av mig eller på grund av att han dök upp bakis. Han bytte restaurang helt enkelt.

Under en rast satt vi och pratade i lunchrummet. Han berättade att han hoppat av gymnasiet i ettan. Han behövde inte gymnasiet - han var streetsmart.

Sen jag berättade den historien för min pappa har han återkommit till det där med streetsmarthet. Jag tänker mig att det är någon slags social kompetens som gör att man kan driva omkring utan att slå i några vassa kanter. Man kommer ganska lindrigt undan. Jag tror att min pappa mer tänker sig streetsmartheten som en slags självständighet. Om man tycker att man klarar sig bättre utan franskaglosor och svenskuppsatser ska man låta bli. Gå sin egen väg. Tänka själv och inte låta sig styras av normer och krav.

Han som hänger löst. Han tänker själv. Han gör inte alltid på stört som han blir tillsagd. Det gör jag. Och därför är det jag som kryper längs med väggen inne i den kalla mjölkkylen, ställer filmjölken i prydliga rader, känner hur ryggen värker och fingrarna fryser.

Man kan läsa in genus i det mesta, så även i det här. Killen på Mcdonalds och han som hänger löst - de är streetsmarta. Jag tror inte att det är en slump att vi inte har samma kön, de och jag. Jag tror inte heller att det är en slump att det är jag som är förloraren. Den duktiga flickan.

...några andra grabbar som också är streetsmarta är pirate bay-killarna. De går sin egen väg. Och kommer förmodligen att gå vinnande ur striden.

"En annan duktig flicka"

En gång i månaden anordnar publicistklubben debatt i kulturhuset. Medlemmar får ta med sig vänner. I måndags var jag vän till J i klassen.

PK:s ordförande Ulrika Knutsson intervjuade Eva Franchell som skrivit boken "Väninnan" om Anna Lindh. Knutsson tabbade sig både en och tre gånger. Lite synd, för Franchell var ett fantastiskt intervjuobjekt. Klara, raka, ärliga svar.

Eva Franchell var vän med Anna Lindh och Anna Lindh var vän med Margot Wallström, som Knutsson obehindrat refererar till som "en annan duktig flicka". Hoppar till i stolen. Har vi inte kommit längre? Hur mycket krävs det för att stämpeln ska suddas ut, för att de framgångsrika bara ska refereras till som smarta, självständiga, drivna kvinnor, utan epitetet duktig?

Det finns en uppenbar anledning till att jag reagerar, till att jag tar det personligt. Vilket säkert lyser igenom. Jag var den duktiga flickan per definition.

Jag hade en förhållandevis smärtfri uppväxt. Blev inte mobbad, kom hyfsat överens med mina föräldrar, hade fantastiska vänner. Och jag blev aldrig underkänd. Faktum är att jag fick alltid mvg. Och inget under hela min uppväxt har gett mig så mycket ångest. Jag ville inte vara den duktiga flickan. Hon som alltid spikade proven. Duktiga flickan syndromet dödar självkänslan. Duktiga flickan syndromet dödar drivet som ökar självständigheten och självförtroendet. Den duktiga flickan håller käften, är söt och får alla rätt. Den duktiga flickan är alltid lilla gumman i andras ögon. Jag vill inte vara lilla gumman i någons ögon. Få saker är mer nedvärderande.

Och Margot Wallström och Anna Lindh är två kvinnor som förtjänar betydligt mer respekt än så.

Från L till Å

För några veckor sen valdes jag till chefredaktör för JMK:s studenttidning Femte statsmakten Den förra chefredaktören håller numera mest till i TV-huset på andra sidan vägen. Men det händer att hon springer över gatan för att säga hej till oss som fortfarande trängs i de gulmålade lokalerna på plan 4. Häromdagen kom hon förbi över lunch och vi passade på att ta lite bilder på oss två tillsammans, för att så att säga illustrera övergången. Mycket flams och skratt blev det i kylan, men framför allt var det mycket kärlek i luften. L har gjort ett helt fantastiskt jobb som chefredaktör. Jag kan bara hoppas att jag kommer att göra henne stolt, och vara glad över att ha fått förtroendet att ta över.

Söndag morgon

På soffan ligger J och C och andas tungt. Det blev en sen och alkoholhaltig alla hjärtans. Trots den till en början värdelösa planeringen.
I kassan på Ica bjöds kunderna på geléhjärtan. Men det var mest jag som åt, så idag ska geléhjärtankalorierna tränas bort. Bakfyllan svettas ut. Ensamångesten spolas förbi.


... och på isarna mellan Uppsala och Stockhom ska pappa fara fram med långa skär. Hoppas han orkar de åtta milen.

Stockholm

Kan tyckas onödigt med kamera i mobilen. Men det finns tillfällen då man aldrig annars skulle tagit kort, om det inte vore för linsen i mobilen (som alltid är med). Som när man i förbifarten upptäcker ett fantastiskt litet klistermärke på lyktstolpen utanför Ica. Eller att Hammarbybacken skymtar mellan de nybyggda husen i Hammarby Sjöstad. Eller när träden beskärs i morgonljuset. Eller hur vacker himlen är från fönstret på Erstagatan 1c.