Det säger bara klick

Min föreläsare säger att Ingmar Bergmans alla filmer bygger på samma tematik och den skulle vara grundad på kontakten mellan människor, eller oftast avsaknaden av densamma.

Bo Wideberg har vid något tillfälle sagt att Ingmar Bergman gör vertikala filmer som handlar om människans förhållande till gud men att det där med gud är överspelat och att man därför bör göra horisontella filmer som handlar om människors förhållande till människor. Jag tror att Bo Wideberg har fel gällande Bergmans filmer (och här ska det erkännas att jag tyvärr bara har sett en enda Bergman film) för om det är som Jan Holmberg säger, att alla Bergmans filmer bygger på samma tematik, så är hans filmer i allra högsta grad horisontella. Nyckelordet är förstås kommunikation. Bergmans karaktärer har en tendens att lida av kommunikationsproblem och finns det något bättre sätt att sätta fingret på den felande länken än att skylla på kommunikationen?

När jag slänger på luren i örat på min mamma så gör jag det självklart inte för att jag tycker illa om henne eller för att jag vill vara taskig, jag gör det för att vi inte lyckas kommunicera med varandra. Jag önskar att vi kunde det men ganska ofta så skriker vi bara i varsin ände av luren och lyssnar knappt på vad den andre säger.

Bergman envisas med att göra filmer om människor som på det ena eller andra sättet inte lyckas kommunicera med sin omgivning (nattvardsgästerna, persona osv) och det gör han förmodligen för att betona att hur mycket vi än misslyckas så är förhållandet till andra människor det enda vi har att hålla fast vid. Vi tyr oss till varandra för att vi känner att vi måste och behöver, inte för att det brukar gå så bra.

Jag önskar att jag kunde kommunicera bättre med min mamma, men jag är glad att varken hon eller jag verkar ge upp. Vi tyr oss till varandra; ringer upp, slänger på, ringer upp igen och fortsätter att brottas med våra kommunikationsproblem. En vacker dag tror jag att vi kommer att nå fram. Det gäller bara att aldrig sluta hoppas.