Arton av de nitton palestinier som dödades i gårdagens attack tillhörde samma familj. Israelerna har med en knapptryckning utplånat en hel familj. Paniken strömmar ut ur bilden som ligger uppe på DN.se. Den mannen har ingenting kvar att leva för.
Jag avskyr stundtals min naivitet, mitt fördömda hopp om att människan är en god varelse, men hur ska man annars orka stå på benen med allt fruktansvärt som händer? Det är som om människan har en destruktiv gen inom sig. Och allt snack om hur värdefullt ett människoliv är, det flyger in i ena örat och ut genom det andra. Och det kanske är svårt att känna tyngden och tro på innebörden i orden värdefullt människoliv när vi har ihjäl varandra dagligen utan att tänka. Men blir du av med din mamma, din pappa, dina syskon och din älskade så tror jag att du lägger stor vikt vid ordet människovärde, för då är de människoliv som du just förlorat värda mer än någonting annat.
Israelerna verkar ha tappat greppet, det gjorde de kanske för länge sedan. Men det är inte många som är så mycket bättre. För när arton palestinier mister livet, varav nästan hälften är barn, då utlovar Hamas hämnd. Var ska det sluta?
1 comment:
...dotter S brukade säga när hon för elfte gången välte ut mjölken på middagsbordet att "det var inte meningen" och jag har alltid tyckt att avsikten är viktigare än resultatet men då ska man förstås vara säker på att det verkligen är avsikten och inte en påhittad avsikt som det kanske handlar om när israel säger att det "inte var meningen" att träffa levande människor utan bara avskjutningsramper men det skulle kännas bra,väldigt bra, om man kunde tro att det faktiskt inte var meningen...
Post a Comment