Aggressiv vardagshjälte

För ungeäfr tre månader sedan så lyckades jag tappa mobilen i toaletten. Fråga mig inte hur. Och nej jag satt inte på toaletten och ja jag stoppade ner handen och plockade upp den. Blev ganska ledsen, blev ju av med en massa nummer och en massa pengar (var ju tvungen att köpa ny). Sen dess har jag lyckats hålla hårt i den sprillans nya och stänger numera toalettlocket så fort jag kliver in i badrummet. Allting frid och fröjd. Tills för häromdagen.

Står på T-centralens tunnelbaneperrong, väntar på Ropstentåget, pumpar öronen fulla med The Knife för att slippa rusningstrafikbullret. Ställer mig lite vid sidan av dörrarna till vagnen som öppnas, passar på att skriva ett sms, men så plötsligt så stöter en av de avstigande resenärerna till mig, och vad händer? Jo, mobilen glider ur händerna på mig. Och var hamnar den? Inte i vagnen, inte på perrongen - mittemellan såklart. På spåret. Ser hur min fortfarande ganska nya mobil ligger därnere och lyser, helt utom räckhåll.

Jag känner hur paniken bubblar upp inom mig och jag skriker. Jag skriker och jag håller händerna för tinningarna, stampar i golvet och jag tror att jag kanske gråter. Men så dyker det upp en man som nästan lite våldsamt tar tag i armen på mig och säger åt mig att inte stå så nära kanten, det är farligt (vad är det som är så farligt, tåget står ju redan där?) Jag vill inte göra den ganska arga mannen ännu argare så jag backar några steg men säger med ångest och panik i rösten - men min telefon ligger där nere!! Han säger argt och kort att han ska hämta den.

Tåget åker (som jag skulle ha åkt med) och den aggressiva mannen hoppar ner på spåret, plockar upp telefonen, kravlar sig tillbaka upp på perrongen och ger telefonen till mig. Jag tackar honom så mycket jag bara kan, men han tycks inte vilja bli tackad. Och plötsligt är han borta. Jag går längs med perrongen, med mobilen krampaktigt i handen. Förstår inte riktigt vad det var som just hade hänt.

Såhär i efterhand så är jag såklart glad att jag fick tillbaka min telefon, har absout inte råd med någon ny. Men jag kan inte sluta tänka på att mannen som räddade min kära telefon var så förbaskat arg. Som jag ser det så finns det fyra anledningar till hans ilska:

1. Han blev helt enkelt arg och upprörd över att jag stod alldeles för nära kanten. Han kanske kände någon som råkade riktigt illa ut på en tunnelbaneperrong en gång.
2. Han tycker att jag överreagerar, det är trots allt bara en telefon.
3. Han är arg på något helt annat men tar ut det på mig. Han känner sig tvungen att hjälpa mig, men orkar inte vara trevlig.
4. Han låter arg men egentligen är han nedlåtande, han ser helt enkelt ner på mig för att jag är mer materialist än vad det här jordklotet har råd att försörja.

Jag kan inte bestämma mig för vilket alternativ som är mest troligt, för egentligen så var det väldigt konstigt att han var så ilsken. Men måste jag gissa så tror jag på en kombination av alternativ ett och tre. Killen har en dålig dag och så kommer jag och väcker gamla traumatiska minnen till liv. Klart han blir förbannad.