Drömmar om storhet

Jag kan inte säga vilken världens bästa film är, men när det gäller förebilder så kan jag tveklöst säga att han heter Bengt Ohlsson. Jag vill kunna skriva precis så. Han själv tycker att han håller sig på en så pass hög nivå att hans sämsta är mångas bästa. Hur kaxigt man än tycker att det låter så tror jag att han har rätt. Han är verkligen överjävligt skicklig. Läste en gång att han tror att alla kan skriva en riktigt bra krönika i sitt liv, konsten är att kunna kläcka ur sig krönikor varannan vecka som håller lika hög klass. Jag tror, av någon dum anledning, att jag skulle klara av det. Om jag bara fick öva lite... Men så läste jag Bengans senaste mästerverk i DN på stan och sjönk ihop till en liten pöl på golvet. Jag kommer aldrig att kunna skriva så träffsäkert om så banala saker som att det är kul att googla folk man inte känner på internet.

Men så kommer jag tillbaka till det där med att göra sin egen grej. Jag kommer aldrig att kunna skriva som Bengt Ohlsson men jag kanske en dag kommer att kunna skriva lika bra, lika intressant och lika välformulerat fast med åsa-touch liksom.

Vi pratade om konstnärstemprament i skolan och att man kanske måste ha det för att kunna skapa riktiga storkverk. Bergman har tydligen gott om den varan tack vare (pga?) sin traumatiska uppväxt. Jag tvivlar på att jag har den där riktiga Bergman-glöden inom mig, men det är å andra sidan kanske lite mycket begärt. Jag tycker en himla massa. Och jag blir ganska lätt upprörd. Och visst har jag traumatiska minnen från barndomen. Så måste man verkligen vara ett halvgalet nervvrak för att kunna skapa stor konst? Kommer jag att kunna skriva lika kaxigt som Bengan om jag bara hittar min stil?