Aggressiv vardagshjälte

För ungeäfr tre månader sedan så lyckades jag tappa mobilen i toaletten. Fråga mig inte hur. Och nej jag satt inte på toaletten och ja jag stoppade ner handen och plockade upp den. Blev ganska ledsen, blev ju av med en massa nummer och en massa pengar (var ju tvungen att köpa ny). Sen dess har jag lyckats hålla hårt i den sprillans nya och stänger numera toalettlocket så fort jag kliver in i badrummet. Allting frid och fröjd. Tills för häromdagen.

Står på T-centralens tunnelbaneperrong, väntar på Ropstentåget, pumpar öronen fulla med The Knife för att slippa rusningstrafikbullret. Ställer mig lite vid sidan av dörrarna till vagnen som öppnas, passar på att skriva ett sms, men så plötsligt så stöter en av de avstigande resenärerna till mig, och vad händer? Jo, mobilen glider ur händerna på mig. Och var hamnar den? Inte i vagnen, inte på perrongen - mittemellan såklart. På spåret. Ser hur min fortfarande ganska nya mobil ligger därnere och lyser, helt utom räckhåll.

Jag känner hur paniken bubblar upp inom mig och jag skriker. Jag skriker och jag håller händerna för tinningarna, stampar i golvet och jag tror att jag kanske gråter. Men så dyker det upp en man som nästan lite våldsamt tar tag i armen på mig och säger åt mig att inte stå så nära kanten, det är farligt (vad är det som är så farligt, tåget står ju redan där?) Jag vill inte göra den ganska arga mannen ännu argare så jag backar några steg men säger med ångest och panik i rösten - men min telefon ligger där nere!! Han säger argt och kort att han ska hämta den.

Tåget åker (som jag skulle ha åkt med) och den aggressiva mannen hoppar ner på spåret, plockar upp telefonen, kravlar sig tillbaka upp på perrongen och ger telefonen till mig. Jag tackar honom så mycket jag bara kan, men han tycks inte vilja bli tackad. Och plötsligt är han borta. Jag går längs med perrongen, med mobilen krampaktigt i handen. Förstår inte riktigt vad det var som just hade hänt.

Såhär i efterhand så är jag såklart glad att jag fick tillbaka min telefon, har absout inte råd med någon ny. Men jag kan inte sluta tänka på att mannen som räddade min kära telefon var så förbaskat arg. Som jag ser det så finns det fyra anledningar till hans ilska:

1. Han blev helt enkelt arg och upprörd över att jag stod alldeles för nära kanten. Han kanske kände någon som råkade riktigt illa ut på en tunnelbaneperrong en gång.
2. Han tycker att jag överreagerar, det är trots allt bara en telefon.
3. Han är arg på något helt annat men tar ut det på mig. Han känner sig tvungen att hjälpa mig, men orkar inte vara trevlig.
4. Han låter arg men egentligen är han nedlåtande, han ser helt enkelt ner på mig för att jag är mer materialist än vad det här jordklotet har råd att försörja.

Jag kan inte bestämma mig för vilket alternativ som är mest troligt, för egentligen så var det väldigt konstigt att han var så ilsken. Men måste jag gissa så tror jag på en kombination av alternativ ett och tre. Killen har en dålig dag och så kommer jag och väcker gamla traumatiska minnen till liv. Klart han blir förbannad.

Drömmar om storhet

Jag kan inte säga vilken världens bästa film är, men när det gäller förebilder så kan jag tveklöst säga att han heter Bengt Ohlsson. Jag vill kunna skriva precis så. Han själv tycker att han håller sig på en så pass hög nivå att hans sämsta är mångas bästa. Hur kaxigt man än tycker att det låter så tror jag att han har rätt. Han är verkligen överjävligt skicklig. Läste en gång att han tror att alla kan skriva en riktigt bra krönika i sitt liv, konsten är att kunna kläcka ur sig krönikor varannan vecka som håller lika hög klass. Jag tror, av någon dum anledning, att jag skulle klara av det. Om jag bara fick öva lite... Men så läste jag Bengans senaste mästerverk i DN på stan och sjönk ihop till en liten pöl på golvet. Jag kommer aldrig att kunna skriva så träffsäkert om så banala saker som att det är kul att googla folk man inte känner på internet.

Men så kommer jag tillbaka till det där med att göra sin egen grej. Jag kommer aldrig att kunna skriva som Bengt Ohlsson men jag kanske en dag kommer att kunna skriva lika bra, lika intressant och lika välformulerat fast med åsa-touch liksom.

Vi pratade om konstnärstemprament i skolan och att man kanske måste ha det för att kunna skapa riktiga storkverk. Bergman har tydligen gott om den varan tack vare (pga?) sin traumatiska uppväxt. Jag tvivlar på att jag har den där riktiga Bergman-glöden inom mig, men det är å andra sidan kanske lite mycket begärt. Jag tycker en himla massa. Och jag blir ganska lätt upprörd. Och visst har jag traumatiska minnen från barndomen. Så måste man verkligen vara ett halvgalet nervvrak för att kunna skapa stor konst? Kommer jag att kunna skriva lika kaxigt som Bengan om jag bara hittar min stil?

Mer mirekelpiller åt folket!

Apoteket lanserar ett nytt bantingspiller idag. Som alla andra bantarpiller så ska det få dig att rasa i vikt på ett kick, vilket låter helt fantastiskt! Men så satte jag på radion, och där säger de: 1) Pillret gör att man inte blir lika hungrig (bra grej!) 2) Negativa bieffekter är bland annat depp-tendenser och yrsel.. 3) Man går upp i vikt igen så fort man slutar.

Ja, det var väl inte så oväntat. Men trots att jag vet att det enda som fungerar är att äta nyttigt, varierat och regelbundet samt träna en massa så blir jag alltid lite hoppfull när löpsedeln skriker ut med stora svarta bokstäver: superpillret som får dig att rasa i vikt!

Jag vill äta ett piller, gå ner i vikt, hålla den vikten och vara sådär snygg och smal som jag tycker att jag bör vara. Jag orkar inte äta nyttigt och jag orkar inte träna. Och apoteket känns ju pålitligt, så sluta krossa mina drömmar om att det faktiskt går att banta utan att anstränga sig.

Det säger bara klick

Min föreläsare säger att Ingmar Bergmans alla filmer bygger på samma tematik och den skulle vara grundad på kontakten mellan människor, eller oftast avsaknaden av densamma.

Bo Wideberg har vid något tillfälle sagt att Ingmar Bergman gör vertikala filmer som handlar om människans förhållande till gud men att det där med gud är överspelat och att man därför bör göra horisontella filmer som handlar om människors förhållande till människor. Jag tror att Bo Wideberg har fel gällande Bergmans filmer (och här ska det erkännas att jag tyvärr bara har sett en enda Bergman film) för om det är som Jan Holmberg säger, att alla Bergmans filmer bygger på samma tematik, så är hans filmer i allra högsta grad horisontella. Nyckelordet är förstås kommunikation. Bergmans karaktärer har en tendens att lida av kommunikationsproblem och finns det något bättre sätt att sätta fingret på den felande länken än att skylla på kommunikationen?

När jag slänger på luren i örat på min mamma så gör jag det självklart inte för att jag tycker illa om henne eller för att jag vill vara taskig, jag gör det för att vi inte lyckas kommunicera med varandra. Jag önskar att vi kunde det men ganska ofta så skriker vi bara i varsin ände av luren och lyssnar knappt på vad den andre säger.

Bergman envisas med att göra filmer om människor som på det ena eller andra sättet inte lyckas kommunicera med sin omgivning (nattvardsgästerna, persona osv) och det gör han förmodligen för att betona att hur mycket vi än misslyckas så är förhållandet till andra människor det enda vi har att hålla fast vid. Vi tyr oss till varandra för att vi känner att vi måste och behöver, inte för att det brukar gå så bra.

Jag önskar att jag kunde kommunicera bättre med min mamma, men jag är glad att varken hon eller jag verkar ge upp. Vi tyr oss till varandra; ringer upp, slänger på, ringer upp igen och fortsätter att brottas med våra kommunikationsproblem. En vacker dag tror jag att vi kommer att nå fram. Det gäller bara att aldrig sluta hoppas.

När ondskan tagit över världen

Arton av de nitton palestinier som dödades i gårdagens attack tillhörde samma familj. Israelerna har med en knapptryckning utplånat en hel familj. Paniken strömmar ut ur bilden som ligger uppe på DN.se. Den mannen har ingenting kvar att leva för.

Jag avskyr stundtals min naivitet, mitt fördömda hopp om att människan är en god varelse, men hur ska man annars orka stå på benen med allt fruktansvärt som händer? Det är som om människan har en destruktiv gen inom sig. Och allt snack om hur värdefullt ett människoliv är, det flyger in i ena örat och ut genom det andra. Och det kanske är svårt att känna tyngden och tro på innebörden i orden värdefullt människoliv när vi har ihjäl varandra dagligen utan att tänka. Men blir du av med din mamma, din pappa, dina syskon och din älskade så tror jag att du lägger stor vikt vid ordet människovärde, för då är de människoliv som du just förlorat värda mer än någonting annat.

Israelerna verkar ha tappat greppet, det gjorde de kanske för länge sedan. Men det är inte många som är så mycket bättre. För när arton palestinier mister livet, varav nästan hälften är barn, då utlovar Hamas hämnd. Var ska det sluta?

Feminist - javisst?

Trodde inte att det här med feministskriverier var min grej, men jag verkar visst ha trillat dit...

"Tjejmiddag. Nu med fullkorn" Så lyder reklamen för Estrellas nya fullkornschips, som det tydligen bara är tjejer som bör övergå till. Sen när är män befriade från chipsfettma liksom?

Och Pernilla viker ut sig för pengarna. Vad är det för j*vla fel på den här världen om det bästa sättet att tjäna pengar på som tjej är att klä av sig kläderna så att snuskgubbar runtom i landet kan dregla ner sig ännu mer?

Klä av er tjejer!

Fick ett brev från en av Stockholms nattklubbar häromdagen. De ville informera mig om sitt nya temarum, slitzrummet. Där kommer man att få träffa livs levande slitzmodeller och ha möjlighet att bli upptäckt själv(!). Mycket kan man vifta bort och ignorera men ibland är det bra om man kan plocka fram den där rebelliska fjortonåringen som tejpade protestlappar på H&Ms översexualiserade julreklam. Och det har jag gjort, så här är jag. Upprörd över att Stockholms klubbar tycks uppmana unga tjejer att klä av sig.

Men vad är det som är så hemskt med ett slitzrum? Det är väl bättre att vara ärlig och rakt på(mer hud ger ju kåtare gäster vilket säljer mer sprit, eller?) än att försöka åstadkomma samma sak (lättklädda gäster) med löjliga helgteman som "beachparty". Alla som tycker om att visa så mycket hud det går utan att visa allt kan samlas i slitzrummet och dregla över varandra. Alla andra kan hålla till i övriga rum. Visst, varför inte? Men, och med risk för att låta torr och klyshig, kan man inte gå på klubb, träffa människor och ha roligt utan att det ska göras på bekostnad av kvinnokroppen (som till varje pris ska kläs av och exploateras)?

Alla snygga tjejer står på "rätt" sida om stolpen i kassalinjen på McDonald's därför att "sex säljer". Ja, det kanske det gör. Men blir du hungrigare av att tjejen som undrar vad du vill dricka till menyn råkar se bra ut? Allt för ofta går det över styr när man försöker utnyttja det faktum att det här samhället har blivit sexfixerat.

Jag vill att unga tjejer ska kunna ta för sig, ta sig fram, ta plats, synas och få uppmärksamhet utan en djup urringning och en alldeles för kort kjol.

Ibland blir det så äckligt tydligt att den här världen styrs av män.