Enkelt

En mördare har tagit sig in på läkarutbildningen och nu hindrar reglerna skolan från att kasta ut honom. Det handlar alltså inte om dråp, inte om rån eller något liknande som kanske går att förlåta. Den här killen har kallblodigt mördat en annan människa. Ett mord som dessutom klassats som hatbrott då offret hade en annan etnisk balgrund än svensk.

Han ska inte få bli läkare, det säger sig själv. Hur svårt kan det vara att ha regler som säger att alla som söker till läkarutbildningen, eller i alla falla alla som blir antagna, måste lämna utdrag ur brotssregistret? På samma sätt som alla som vill jobba inom skolan måste göra det. Och när man infört denna regel kan man bestämma sig för att en vis typ av brott berättigar till att neka en elev plats på läkarutbildningen. Typ våldsbrott av grövre karaktär, sexualbrott och pedofilibrott.

Hur svårt kan det vara? Som Anders Milton skriver i DN; det är ingen (mänsklig) rättighet för någon att bli läkare

Människans sämsta egenskap

Filmfestivalen pågår. Såg Leonardo DiCaprios miljöfilm. Filmiskt, och didaktiskt, är den inte särskilt bra. Men budskapet går inte att skaka av sig; jordens resurser än ändliga.

En av alla de forskare som framträdde berättade att det finns en egenskap som skiljer oss från djuren. Alla djur (och människor) är opportunister. Det krävs liksom för att vi ska kunna överleva. Men människan är dessutom, till skillnad från djuren, en girig varelse.

I går kväll visade SVT en dokumentär som de döpt "Tobakens barn". Den handlade om tobaksindustrins konsekvenser för de som inte röker utan de som odlar tobak och bland annat tvingas bespruta tobaksbladet med gift, utan att använda skyddsutrustning.

I slutet av dokumentären berättas vad som sagts om malarian; för att stoppa malarian måste man kontrollera myggan. Detsamma verkar gälla tobaksbranschen; vill man kontrollera tobaksodlarnas villkor måste man kontrollera tobaksbolagen.

Men tobaksbolagen vägrar kommentera. De vill inte ta i det faktum att flera miljoner barn arbetar med att plocka tobak.

Till saken hör att tobaksbolagen tycks bildat någon slags kartell. De konkurrerar inte om tobaken, de bestämmer tillsammans hur mycket de är beredda att betala och tobaksodlarna får rätta sig därefter. Även om förtjänsten knappt räcker till mat. Som om det inte vore nog så marknadsförs cigaretter som hårdast i fattiga länder, skapar ett beroende hos människor som borde lägga varje öre på mat för dagen.

Jag tycker mig se en koppling. För egentligen skulle det inte vara så svårt för tobaksbolagen att ta tag i problematiken, kräva att barnarbete inte förekommer, förse familjerna med användbar skyddsutrustning, betala lite mer för tobaksbladen. Problemet heter girighet. Människan är girig. Om det inte vore för att tobaksbolagen har dollartecken för ögonen så skulle det inte behöva se ut så här.

Fy fan för girigheten.

Rapportering under all kritik

Jag har lyssnat på nyheterna ett antal gånger idag, både i radio och TV. De har till största delen handlat om statssekreterare "Ulrika-Schenström-affären". Men så under en eko-sänding i P3 berättas om en tropisk storm som härjar i västindien. En storm som redan skördat 100 offer och som främst drabbat ett av världens fattigaste länder; Haiti.

Alltså, statssekreteraren dricker ett glas för mycket under en middag med en politisk journalist. Illa när det visar sig att hon är jourhavande för landets krisberedskap. Inte heller så smickrande att som högt uppsatt politisk tjänsteman låta sig bjudas på mat och vin av journalister. Kanske än fulare av journalisten att förbigå de etiska regler en journalist bör efterfölja.

Men. 100 personer har omkommit i ett av världens fattigaste länder, en naturkatastrof av stora mått med förödande konsekvenser för ett land som förmodligen kommer att ha avsevärda problem med uppbyggnad och hjälparbete.

Har just tenterat på termer som "agenda-setting" och "framing", termer som beskrver precis vilken makt medierna har att bestämma dagordning och ställningstaganden. Men ibland (kanske ganska ofta?) så måste man se bortom allt det där, genomskåda och faktiskt konstatera att det är helt uppåt väggarna när en, i mina ögon relativt ointresant och omärkvärdig, politisk "skandal" tar upp så mycket plats trots att det händer så mycket annat i världen. Skäms!

Pengar till brunnar eller pengar i sjön?

Biståndspengar som SIDA skickar till Afrika förskingras. Det byggs inga skolor, inga brunnar grävs och inga föreläsningar hålls. Afrikansk korruption, dålig kontroll, revisorer som blir hotade, alla projekt som granskas får kritik.

Och revisorn som intervjuas har helt rätt, man kan inte ge 1000 000 kronor i kontanter till en otroligt utsatt människa som aldrig någonsing befattat sig med så stora summor, frestelsen blir för stor. Det är inte så svårt att förstå.

Men jag tycker inte om att de pratar om ökad kontroll, rättsliga åtgärder, hårdare regler... Det handlar om att hjälpa dem handskas med biståndet på rätt sätt.
Vi måste hjälpa dem att hjälpa sig själva.

Stora frågor kräver stor uppslutning

Spenderade förmiddagen i DN-skrapan tillsammans med mina klasskamrater. Vi intervjuade Expressens informationschef som del i ett granskningsarbete vi gör i skolan. Det var både intressant, trevligt och inspirerande. Och det jag funderade mest på (förutom att det är DÄR, på DN-redaktionen, jag vill jobba när jag är färdig journalist) när jag åkte därifrån var vår älskade tryckfrihetsförordning. Den grundlag vi borde vara allra mest stolta över, den grundlag vi borde värna om allra mest.

Vart är vi på väg om man börjar göra inskränkningar i TF? Som min föreläsare uttryckte det, börjar man peta i TF går det bara utför efter det...

Expressens informationschef "gladdes" åt vår oro för Sveriges framtid, hon uppmuntrade oss att ta upp kampen om den lag som är nyckeln till fri, modig och politiskt oberoende journalistik.

Så för att spinna på de senaste veckornas hype kring Birros dramaserie:

Upp till kamp, länge leve tryckfrihetsförordningen!

Tredje gången gillt?

Jag tror, orkar inte titta efter, att det här blir det tredje inlägget om stockholms kollektivtrafik och framför allt vad den bör kosta.

De vill höja priset på månadskortet med ytterligare 70 kronor, det kommer då att kosta 690 kr och jag tar mig friheten att avrunda till 700 kr. SJUHUNDRA KRONOR är nästan 10 % av studiemedlet, det är ungefär 10 timmars slit på mitt älskade extrajobb McDonald's, det är den sammanlagda kostnaden av min mobilräkning för två och en halv månad, det är mat för två och en halv vecka (med studentkylskåp ^^), det är tre månaders gruppträning på SSIF (Stockholms Studenters Idrottsförening). 700 kronor är alldeles för mycket för en månads tunnelbaneåkande.

När ska de fatta att det handlar om priset, det handlar alltid om priset. Sänk priset och folk köper, höj priset och folk plankar. Jag kan få så mycket bättre och mer prisvärda saker för 700 kronor än ett busskort.

Hur mycket får Kalle kosta?

Han heter Kalle, han är 20 år gammal och han har en extremt ovanlig sjukdom som hittills varit obotlig. Sjukdomen gör att han får svårt med andningen, lederna stelnar och gör att han får svårt att gå och hörseln försämras gradvis. Nu har man hittat en medicin som fungerar och som godkänts, Kalle ingick i testpanelen och blev snabbt friskare. Men nu ska han inte få behandlingen för att den är FÖR DYR! Sjukhusledningen vill alltså låta en ung kille tyna bort när det finns ett sätt att förhindra det! SKANDALÖST! Och jag hoppas att media i det här läget har gjort en insats, att inslaget i nyheterna bidrar till att beslutet ändras. Vi lever för fan i ett rikt västeuropeiskt land, där ska sådant här inte få förekomma! I Afrika dör folk för att medicinen är för dyr, vilket också är en katastrof, men i Sverige ska det fan inte vara möjligt!

Nya grepp

Statsminister Fredrik Reinfeldt presenterade idag inför en samlad presskår vem som blir ny handelsminister efter att denne tar över avgående Mikael Odenbergs uppdrag som försvarsminister. Hon heter Eva Björling och har tillsynes all kompetens som krävs för uppdraget (docent, tidigare forskare vid karolinska, arbetat på utrikesutskottet och i utrikesnämnden med mera).

Men när Fredrik ska presentera Eva så väljer han att berätta att Eva åkte fast för fortkörning i somras, hon har byggt ett hus som hon har fått betala tilläggsavgifter på och dessutom olovligen dumpat jord utanför tomten, hon kör en lila porsche och innan hon gavs förtroendeuppdrag har hon använt sig av svart arbetskraft. Inte bara ett lik i garderoben utan ganska många (mindre har fällt en minister förut... toblerone till exempel).

Men jag förstår varför Fredrik gör som han gör, trots att presskåren undrar i sina frågor. Han har lärt av sina misstag och vill undvika att vi måste byta handelsminister snart igen när ovanstående uppdagas. Sen måste det såklart poängteras att bara för att misstagen offentliggjorts så är de inte acceptabla, och det klargör Fredrik.

Det är ett nytt grepp och jag gillar det, Eva verkar kompetent för uppdraget och det måste vara vad som räknas i slutändan. Och så tycker jag att det är skönt att Fredrik återigen vågar visa de sidor hos sig själv som i huvudsak gjorde att alliansen vann valet. Bra gjort statsministern!

Ogynnsamt försäljningsknep

Hasasde mig ner till videobutiken på hörnet härom dagen för att hyra lättsam underhållning till hemmakvällen. Och eftersom min dvd-spelare bestämt sig för att ta semester är jag numera hänvisad till gamla hederliga vhs. Längs med hela nyheter/topplistan-väggen i videobutiken har de dock tajmat dvd-spelarstrejken med att rensa ut alla vhs. Lite trist och ganska mycket otur.

Men så ser jag en stor låda fylld till bredden av de klumpiga fodralen, och ovanför sitter en lapp som skriker ut i versaler "10 VHS FÖR 99 kr!". Filmvetaren inom mig vaknar till liv och jag börjar gräva bland titlarna. Efter att ha gått igenom dem ALLIHOP har ag lyckats stapla en hög på ca 15 filmer jag gärna spenderar några kronor på. Men så tittar jag upp på skylten igen och upptäcker att det finns en finstilt rad alldeles under de skrikande versalerna som säger: "Gäller ej sf-röd". Ok, "sf-röd" vad menas med det tänker jag? Tittar på min hög och ser att bara en enda av de 15 filmer jag omsorgsfullt plockat ut INTE är sf-röd. Vänder mig till tjejen i kassan och frågar hur mycket sf-röd filmerna som erbjudandet exkluderar kostar? Då säger hon till min förargelse att de inte är till utförsäljning, de får man bara hyra, för hela 40 kr styck.

What!? Här har jag grävt, gjort noggranna avvägningar och fått ihop en perfekt stapel med 15 riktigt sevärda filmer men så får jag bara köpa EN ENDA av dem! Varför i hela fridens namn har de placerat en gigantisk låda fylld med osorterade, sönderspelade och för länge sedan oheta filmer, och en skylt som säger "10 VHS FÖR 99kr" när det i själva verket bara är en tiondel av dem som är till salu? Det finns många sätt att lura kunder på, och i de flesta fall brukar tanken vara att det ska mynna ut ökad försäljning. Men vem tror att de kan lura kunderna att betala 40 kr för att hyra b-filmer från 1990-talet genom att få kunden att tro att det är en köpfilm? Ibland blir jag så trött på att underskattas som konsument.

Tillbringade första månaden av sommaren tågluffandes genom östeuropa med en kompis. Kom hem till Stockholm sprängfylld av intryck; upplevelser man vill dela med sig av, människor man vill berätta om. Att acceptera vardagens återkomst var hyfsat ångestladdat. Vaknade och undrade var jag var någonstans, började leta efter min reskompis om morgnarna... Saknade människorna, frihetskänslan, den konstanta strömmen av nya intryck och så värmen såklart. Men man vänjer sig så snabbt. Tillbaka på jobbet, på ica, hemma. Och så hamnar jag på Skinnaviksberget med min reskompis, som jag numera inte tycks klara mig utan, ätandes kebab och beundrandes vår huvudstads vackra siluett. Vi hade en helt fantastisk månad och (öst)europa har så mycket att erbjuda som jag saknar här i norden. Men när man tittar ut över Stockholm en sommarnatt i juli, då finns det inte mycket att klaga på, Stockholm är en väldigt fin stad och jag är glad att jag bor just här.

Den danske skammen

Det bör väl sägas ett par ord om gårdagens katastrof:

Trist när fotboll blir till skandaler. Svårt att inte tycka synd om merparten av det danska laget dock (Poulsen borträknad)
Och som Esk skriver på DN.se, de danska roliganerna är inte så roliga längre.
Går till historien gör det säkerligen, men klassiskt var det knappast redan igår (varför är sportjournalister ofta snäppet dummare än andra?)

Enough is enough

I överkanten i gratisblaskorna kan man hitta diverse notiser nerplitade av varierande redaktionsmedlemmar. För någon vecka sedan var en av dessa notiser en förbannelse över den rådande högkonjunktur. Skribenten i fråga hade hittat Molgon på ebay, ja, ni läste rätt, MOLGAN! När man köper denna väldigt dyra (massa tusen...!!) låtsaskompis erhåller man en lista på Molgans egenskaper, typ "Molgan tycker allra bäst om chokladglass, han blir glad av dansbandsmusik och tycker inte om att ha sandaler på sig".

Jag vill i versaler hålla med ovan nämnda skribent och SKRIKA UT MIN ILSKA ÖVER DEN FÖRBENADE HÖGKONJUNKTUREN.

För ett tag sedan sattes utgångspriset 1 krona för en nyrenoverad 2a i centrala Stockholm, som en kommentar på den urartade bostadsmarknaden. När tidningen som berättade om spektaklet besökte visningen var priset uppe i över 2 miljoner...

Jag är inte mindre materialist än någon annan, köper gärna nytt mest på skoj, sällan för att det verkligen behövs. Men när man kan sälja Molgon på ebay för lika mycket som det kostar att åka fram och tillbaka till New York fyra-fem gånger, då har det gått för långt.

DÖD ÅT HÖGKONJUKNTUREN som berövar människan på förnuftet.

Tillgänglig 24-7?

Det är nästan otänkbart med en blogg helt utan ett "varför-måste-vi-alltid-vara-nåbara-och -tillgängliga"-inlägg, så här kommer det:

Jag tog mig samman och gick ut och sprang häromdagen (bikinisäsongen är ju farligt nära). Och jag kan verkligen inte springa utan musik, inte inne i stan i alla fall, annat var det ute i Nackas skogar, men Södermalm, big no no. Tog följdaktligen med mig min älskade iPod fylld med världens bästa spring-spellista. Laddar med att lägga till ett par nya favoriter, virar noggrant fast iPoden med sladden kring handen så att den omöjligt kan glida ur, oavsett hur mycket handsvett jag får. Hinner så långt som 10 meter utanför porten när den gröna lilla saken bara DÖR. Försöker desperat få igång den igen, ibland går det ju... Men nej, den är hur död som helst (läs: inga batterier). Funderar en liten stund om jag ska försöka utan fantastiskt peppande Elias & the Wizzkids i öronen... nej, det går inte. Vänder om, går in i lägenheten, rotar fram handsfree-sladden, kopplar mobilen till musse pigg-lurarna och beger mig än en gång mot porten. Nu går det mycket bättre. Spellistan på min walkmanphone är inte riktigt lika bra, men det duger.

Ungefär halvvägs runt så tystnar musiken, oh no tänker jag, inte batterierna, inte NU precis innan uppförsbacken. Men så känner jag hur det vibrerar i fickan, det RINGER ju! Fumlar febrilt efter telefonen, öppnar den och svarar flåsande: "Hallå!?" Personen i andra änden undrar varför det blåser så, och det hörs att hon inte hör mig så bra, kommer på att jag ju har handsfreen inkopplad, måste ju prata i handsfree-mikrofonen! Rycker i alla sladdar jag får tag i och lyckas hålla micken mot munnen och får ur mig: "Jag är ute och springer, ringer dig sen!" klick. Musiken sätter igång igen. Men så ser jag en man komma gåendes emot mig, han har sett hela förloppet och jag kan slå vad om att han tänker: "Men herregud, kan man inte ens motionera utan att kuna bli nådd nuförtiden? Svara i telefon när man joggar... den tjejen har problem" Jag har god lust att springa fram till honom och förklara att jag bara har den med mig för att jag måste ha musik och att den fungerar som mp3 och att iPoden dog och... Nej, man ska låta bli att störa främlingar för att man tror att de tänker elaka tankar om en. Jag får försöka nöja mig med att JAG vet varför jag hade telefonen med mig. Inte för att bli nådd, utan för att orka upp för den där förbannade uppförsbacken. Det går ju liksom inte utan "Best friend blues".

Svarta och vita...

... så heter en amerikansk realityserie som visas på SVT. En svart familj och en vit familj bor tillsammans och "byter" hudfärg med varandra (smink), för att öka förståelsen för hur det känns att ha en annan hudfärg. En massa problem uppstår såklart och de missförstår varandra, anklagar varandra för att inte förstå och så vidare.

Vid ett av dessa tillfällen säger den svarta kvinnliga deltagaren om den vita kvinnliga deltagaren"hon vet inte hur man umgås med någon av en annan ras". Jag reagerar på två saker: Hur inskränkt är hon inte själv som person om hon väljer att dela in människor efter ras? Jag tycker inte att man ska använda ordet ras om människor, mäniskor är människor, på sin höjd kvinnor och män och då utan att lägga någon värdering i det.

För det andra så reagerar jag på syftet med programmet. De ger allihop intrycket av att vilja få sina fördomar bekräftade istället för dementerade. Som min pappa brukar säga, det tjänar ingenting till att leta fel hos människor. Jag håller med och tycker såklart att det är mycket bättre då att acceptera att vi är olika och arbeta med den enda man kan förändra - sig själv.

Vid ett annat tillfälle följer den vita manliga deltagaren (sminkad svart) med sin svarta manliga deltagare hem till hans svarta vänner. Där sitter de vid ett bord och dricker lite öl, röker och spelar domino. Den vita mannen säger efteråt till "dagbokskameran" att om de dricker, röker och spelar så är det inte en miljö han känner sig bekväm i. Nähä, ok men det var väl inte så farligt. Att röka, dricka öl och spela domino är helt enkelt inte hans grej, det har INGENTING med hans hudfärg att göra.

Damn it, människor är olika och inte förrän vi slutar skylla allt på hudfärgen så kan vi acceptera varandras olikheter som mänskliga, inte färgade.

(Det ska sägas att programmet även hade positiva effekter på deltagarna)

Efterlysnig: ett modigare SL

Ok. Nu får de ge sig. Höjda straffavgifter och polisanmälan mot fuskåkare? Varför tror de att folk plankar?!? För att det är FÖR DYRT! SL dras redan med miljonförluster, så varför ite vara lite djärva och chansa lite (det värsta som kan hända är att de förlorar lite mer), pröva att SÄNKA priserna istället. Jag tror att det skulle reslutera i att fler köper busskort.

Åsa <3 HBT

Idag är det internationella dagen mot homofobi - det förtjänar ett inlägg och en bild på Sveriges bästa bögpar, två av mina idoler. Me like mark och jonas liksom ;)

Med siktet inställt på Europas dyraste?

Att det inte går något vidare för SL var ju inget nytt. Och nu meddelar stockholms moderater att månadskorten ska höjas ytterligare, men löften ges om att de inte kommer att kosta mer än 700 kronor (!). I en gratistidning läser jag ett kort uttalande av en moderat jag inte minns namnet på, han säger att det inte är priset folk irriterar sig på hos SL utan att bussar och tåg inte är i tid. Ja, det är irriterande när kollektivtrafiekn krånglar, men kära politiker, ta följande i beaktning innan ni uttalar er:

Fullt studielån inklusive studiebidrag ger idag drygt 7000 kronor i månaden. En studentlägenhet kostar mellan 3000 och 4000 kr. Sen tillkommer mat, telefoni, kurslitteratur och, ej att förglömma, SL-kortet. Man behöver inte vara särskilt bra på matte för att förstå att det blir knapert. Så för alla studenter som (förgäves?) år efter år väntar på studentrabatter är priset a och o. Dagens 620 kronor är på tok för mycket, höj priset ytterligare och stockholms plankande/fuskande/cyklande studenter kommer att öka.

Ps. I det senaste kårvalet vid Stockholms Universitet fanns ett parti med namnet "Studentpartiet SL-rabatt", jag tycker att det säger ganska mycket om hur tungt priset väger...

Oparfymerad men ändå kvinna?

Hemtenterar på könsperspektivet i Dietrichs "Den blå ängeln" och fastnar i pausandet för en annons i tidningen. Birka Cruises gör reklam för ett kampanjerbjudande med texten: "Vi tycker att du ska ta med dig bästa väninnan, bikinin, lilla festblåsan och ditt goda humör och följa med oss på en romantisk kryssning med Birka Paradise [...] Nu ger vi dig dessutom råd att sätta guldkant på tillvaron. Du och bästa vänninan kryssar med för endast 198 kr för två! Det borde ge en slant över till tax-free butikens prafymer och andra läckerheter"

Sitter och läser anteckningar från föreläsningen och stannar till vid meningen "konstruktion av kön".
Låter vi samhället konstruera vårt kön? Jag är tjej men känner inte alls att tax-free parfymer kan locka mig att åka på kryssning... är jag okvinnlig då?

Kan inte låta bli att reagera på det fördomsfullt stereotypa i annonsen - varför måste det handla om bikinis, parfymer och lilla festblåsan när man ska locka kvinnliga konsumenter? Jag kan inte relatera till något av det men likväl är jag tjej. Hrm.

Skolmassaker

32 döda ungdomar. 32 ungdomar som gick till skolan i tron att det var en säker miljö. 32 ungdomar vars föräldrar aldrig kommer att bli desamma. Hittar inte orden. Kan inte ta det till mig och önskar att vapnen inte kunde hamna i fel händer.

I svenskan listades i uppslagets nederkant de senaste årens skolmassakrer i USA. Vi måste lära oss något av det här, det får inte bli en i raden av uppräknade katastrofer nästa gång det händer. Vi får inte låta offren bli till statistik. Det får inte bli en nästa gång. Någonting är fruktansvärt fel och vi måste komma på vad.

Tillbaka in i biomörkret

Var på bio igår igen, för att lätta mina sinnen så att säga. Fransk komedi (Le grand appartement, se bild) på en av stockholms mest kulturstämplade biografer - folkets bio Zita. Kunde inte bli fel tänkte jag...

Om man rangordnar störande moment i en biosalong så kommer ringande mobiltelefoner på första plats. Därefter högljutt godis-pappers-prasslande. På tredje plats hittar vi småviskande par som aldrig inser att alla andra också hör vad de säger, och på fjärde plats kommer det jag utsattes för igår - medelålders kvinnor som skrattar för högt, på fel ställen och HELA tiden.

Som jag ser det så finns det två enkla förklaringar på varför mina biobesök inte längre är så lyckade som de en gång var: antingen så har filmvetenskapen fördärvat mig och jag har blivit en läskigt kräsen biobesökare, eller så har stockholmarna plötsligt glömt bort hur man uppför sig som biopublik.