Från L till Å

För några veckor sen valdes jag till chefredaktör för JMK:s studenttidning Femte statsmakten Den förra chefredaktören håller numera mest till i TV-huset på andra sidan vägen. Men det händer att hon springer över gatan för att säga hej till oss som fortfarande trängs i de gulmålade lokalerna på plan 4. Häromdagen kom hon förbi över lunch och vi passade på att ta lite bilder på oss två tillsammans, för att så att säga illustrera övergången. Mycket flams och skratt blev det i kylan, men framför allt var det mycket kärlek i luften. L har gjort ett helt fantastiskt jobb som chefredaktör. Jag kan bara hoppas att jag kommer att göra henne stolt, och vara glad över att ha fått förtroendet att ta över.

Söndag morgon

På soffan ligger J och C och andas tungt. Det blev en sen och alkoholhaltig alla hjärtans. Trots den till en början värdelösa planeringen.
I kassan på Ica bjöds kunderna på geléhjärtan. Men det var mest jag som åt, så idag ska geléhjärtankalorierna tränas bort. Bakfyllan svettas ut. Ensamångesten spolas förbi.


... och på isarna mellan Uppsala och Stockhom ska pappa fara fram med långa skär. Hoppas han orkar de åtta milen.

Stockholm

Kan tyckas onödigt med kamera i mobilen. Men det finns tillfällen då man aldrig annars skulle tagit kort, om det inte vore för linsen i mobilen (som alltid är med). Som när man i förbifarten upptäcker ett fantastiskt litet klistermärke på lyktstolpen utanför Ica. Eller att Hammarbybacken skymtar mellan de nybyggda husen i Hammarby Sjöstad. Eller när träden beskärs i morgonljuset. Eller hur vacker himlen är från fönstret på Erstagatan 1c.

Mode på mitt sätt

Det går väldigt bra för modebloggarna. Bäst av alla kanske till och med. Så jag ska göra ett undantag och publicera ett moderelaterat inlägg på den här annars väldigt modebefriade bloggen.

Det här är de T-shirts jag önskar att jag hade råd att köpa:

När Folket Försöker

Oattraktiv argbigga?

Julen var förhållandevis bråkfri hemma hos familjen Secher i år. Förutom de två tillfällen då jag och mamma blev osams om det där med jämställdhet. Den eviga jämställdheten. Det första grälet handlade om mig och att jag kanske borde tona ner min feministiska framtoning.

Det är tydligen inte så attraktivt med tjejer som öppet propagerar att de är feminister. Avskräckande. Kanske avtändande till och med. Enligt min mamma i alla fall. För vilken kille vill ha en argbigga?

Först blev jag arg. Sen blev jag ledsen. Men mest av allt så undrar jag vad hon vill att jag ska göra? Jag undrar hur hon menar att jag ska vara? Hon tycker att jag ska göra avkall på mina principer och mina övertygelser - hon som uppfostrat mig till att skaffa mig en utbildning för att inte gå i kvinnofällan - hon som under hela min uppväxt pratat om hur viktigt det är att som kvinna kunna stå på egna ben. Nu ber hon mig ge vika för könsidealen. Lägga mig platt och låta mig köras över av stereotypa könsroller där tjejer är snälla, söta, tysta och inte har några dumma idéer för sig om att man inte ska göra någon skillnad på kvinnor och män. Jag tänker aldrig acceptera att någon förväntar sig att jag ska vara bra på att laga mat och tycka att det är kul att städa bara för att jag kvinna. Vad jag tycker om, vad jag är bra på och vilka ambitioner jag har är inte på något sätt kopplat till mitt kön.

Det andra bråket handlade om huruvida det är bra eller dåligt att skaffa barn i tidig ålder. Mamma hävdar bestämt att en man som inte har en skrikande unge hemma har betydligt större chans att få det där eftertraktade jobbet än en ung småbarnsmamma. Hon har säkert rätt. Tyvärr. Men det handlar inte om att det är så det ser ut. Det handlar om att hon accepterar det. Hur ska vi kunna komma vidare om vi bestämmer oss för att acceptera det som är uppenbart fel?

Som Susan faludi säger: det handlar inte om att få in några kvinnliga pjäser på brädet, det handlar om att rita om hela spelplanen. När kvinnor ges tillträde idag så är det fortfarande på patriarkala villkor. Lite mer frihet, lite mer tillgång, men med undermenigen "Vi accepterar er i den här världen, så länge ni accepterar den här världen som den är" (Faludi).

Jag tänker aldrig acceptera världen som den är så länge den förväntar sig att jag i första hand ska vara kvinna och i andra hand mig själv.

Pink Power

Hon kom som en stormvind en eftermiddag i oktober. Amelia Adamo. Direkt från tåget med en knallrosa väska och mappie-glasögon runt halsen. Hon skulle prata om hur man kommer nära sina läsare. Hon slängde sig med uttryck som me-to-me, bag-in-box-bulle och quickfix. Jag blev lite orolig att småstadsredaktionen på NT skulle avfärda Adamo som kaxig stockholmska. Men det gick hem. Rynka-på-näsan minerna uteblev och vi förstod allihop att det inte spelar någon roll hur mycket hon anglifierar - hon vet vad hon pratar om.

Det spelar ingen roll hur mycket mappie (mogen attraktiv, pionjär, person) hon är för man förstår snabbt att Amelia Adamo är väldigt mycket mer än bara snygga omslag. Hon är intresserad av att höra vad människor har att berätta, hon är som hon själv säger "omgiven av stories". Hon läser, hon lyssnar och engagerar sig. Både en och tre gånger frågar hon NT-redaktionen "Har ni hört om henne?", "Har ni läst den boken?" Men publiken sitter tyst.

Klockan tickade på och hon hade svårt att hinna med allt hon tänkt ta upp. Men hon avslutade med att berätta varför kvinnor ofta slutar arbeta redan vid 62: Deras makar är 65 och har redan hunnit gå i pension, och de ringer 70 gånger om dagen för att de inte vet hur man kokar ägg. Det orkar inte de arbetande kvinnorna med. Men så skrattar Amelia och säger att det såklart är en grov kvällstidningsgeneralisering. Jag är inte lika säker. Men låt gå. Amelia fick fler poäng än jag räknat med.

Norrköpings Tidningar

Första artikeln blev ett helt uppslag i papperstidningen. Åsa är nöjd och hoppas på fler lyckade uppdrag.

Paus

Jag brukar åka buss 76 till skolan. Förra veckan var det kö där det inte brukar vara kö, alldeles utanför Berwaldhallen. Orsaken var inte trafikarbeten eller dåliga bilförare. Det var det här.





Och det gjorde mig alldeles lugn. Det såg så fridfullt ut. Någon som saktar ner.

Det där med jämställdhet

Vi skulle diskutera jämställdhet idag. Först glömdes det bort, sen debatterades det i ungefär 7 minuter. Jämställdhetsdiskussionen står inskriven i någon slags plan för universitetet. Den inbegriper frågor om kön, etnicitet och klass. Det förstnämnda brukar diskuteras mest och det sistnämnda brukar trilla mellan stolarna.

Det uppstod diskussion. Jag tycker att vi ofta konstaterar att journalistkåren är vit och medelklass, att den är homogen och att det är ett problem vi bör beakta och jobba med. Och det behövs göras mer, det behövs diskuteras mer, lyftas fram och fokuseras på. Jag säger inget annat. Men vi måste också försöka förstå varför det inte diskuteras lika flitigt, för det är inte för att det är mindre viktigt. Jag ser två anledningar.

Vi ska inte rangordna vilken typ av jämställdhet som är viktigast. Frågan om jämställdhet mellan könen är inte färdigdebatterad. Den är inte redo att läggas till handlingarna. Och det kommer den förmodligen aldrig att vara. Vi tror att vi lever i världens mest jämställda land. När vi tror det så mycket att vi övertygat oss själva så kommer vi inte längre vara ett av världens mest jämställda länder.

Den andra anledningen är att vi glömmer bort att vi alltid agerar utifrån vårt eget perspektiv och ingen annans. Man engagerar sig alltid mest i de frågor som antingen berör den egna vardagen, eller de frågor som man kan relatera till bäst. Jag är tjej och jag upplever att frågan om jämställdhet mellan könen är långt ifrån färdigdebatterad. Jag upplever dagligen att mitt kön påverkar min tillvaro. Att fördomarna finns där. Att vi inte har kommit så långt som vi tror. Medan det finns andra som lättare relaterar till frågor om klass. Hur det påverkar hur vi agerar och resonerar. Vi pratar ofta om att det inte existerar någon objektiv journalistik. Vi får inte glömma att det inte heller existerar några objektiva människor.

Den första

Efter mycket om och men lyckades jag få min kommunartikel publicerad i Nacka Värmdö-Posten. Om ett tag trillar det in några slantar på kontot för besväret. Och det är alltid välkommet.
Samtidigt är jag kluven. Det är mycket ångest i det här yrket. Otroligt mycket ångest. Mer än jag någonsin kunde föreställa mig.

Tuff trio

Det där med feminism har alltid varit viktigt men på senare har det varit ett mer återkommande inslag än vanligt i mitt liv. Jag har plötsligt för många tjejkompisar med pojkvänner som inte har alla hästar inne. För många tjejkompisar med pojkvänner som inte lagar mat, som lämnar snusprillor på nattduksbordet, som sätter spelreglerna för den där tvåsamheten som ska vara det mest jämlika förhållandet du har. Jag spenderar alldeles för mycket tid åt att lyssna på tjejkompisar som berättar om den ena incidenten efter den andra där pojkvännen gått segrande ur striden trots ofattbart dålig argumentation. Jag har för många exempel i min närhet på hur viktigt det är att feministen i en aldrig somnar, aldrig gömmer sig för djupt i bakhuvudet. Och till den dagen jag själv befinner mig i någon slags tvåsamhet och alla värderingar sätts på prov har jag en egen strategi för att hålla den rosa varningsflaggan vid liv. Jag ska rösta på Gudrun, läsa Beauvoir och Faludi och aldrig mer känna mig dum i mina japanska, högklackade skor.

Kognitiva journaliststudier eller Learning by doing

Vi kastas rakt in i det. Utan några särskilt specifika instruktioner. Jag känner mig fruktansvärt oerfaren, bortkommen och liten. Plötsligt ska man bara kasta sig ut. Låt det bära eller brista. Så jag ringde. Och ringde. Först blev jag utskälld, sen blev jag utfrågad, sen blev jag behandlad väldigt nedlåtande, men det blev en artikel. Riktigt alla ord är inte mina, men längst ner står det Åsa Secher. Ingenting annat.

Nästa dag var det bara att börja om. Jag ringde till riksdagen. RIngde till regeringen. Begärde ut remissyttranden. Pratade med den ena sekreteraren efter den andra. Jag vet inte om jag gör det här rätt? Ganska ofta så tvivlar jag på om jag gör det här rätt. Men fan, man behöver inte lära som man lever men man ska leva som man lär - learning by doing, åsa. Learning by doing. Nästa gång kanske jag ställer rätt frågor.

Första dagen

Vän C uttryckte besvikelse över att jag bloggat så lite på senare. Hon ville läsa om den första dagen, första dagen på Den Fina Utbildningen. Jag ska ge henne det inlägget. Fast egentligen går det inte att beskriva med ett par ord i ett inlägg hur rätt det känns, hur hemma jag känner mig, hur förväntansfull jag är och hur länge jag har väntat på det här.

Första dagen känns redan som länge sen. Ganska många bekanta ansikten, ett par nya. Och så den där speciella känslan av att sitta i ett rum fullt med människor som man har något visst gemensamt med. Alla hade öppnat ett brev och fått läsa samma ord: vi kan glädja dig med att Du är antagen. Ingen ville säga det men nog kände vi oss utvalda.

Sedan dess har jag skrivit en nyhetsartikel om Quick response, intervjuat Lennart Ekdal, lärt mig att lägga bevisbördan på intervjupersonen och ringt runt till redaktioner runtom i landet i jakt på en praktikplats. Jag har knappt hunnit fundera på hur lyckligt lottad jag är som får ägna dagarna åt det där som jag tycker är allra roligast. Men häromdagen blev jag påmind av kloka vän M. När vi sitter i soffan på Lidingö påpekar hon hur bra vi har det. Hur glada vi ska vara för att vi får sitta i en soffa, skratta åt det ena rubrikförslaget löjligare än det andra och kunna kan kalla det för att plugga.
"Elak, elakare, Ekdal" skrattades bort och röstades ner. Nästa vecka blir det andra rubriker att skratta åt.

Big Echo in my heart

Har spenderat tio dagar i Tokyo med min bästa vän. Aldrig förr har jag blivit så fascinerad och imponerad av ett folk och en kultur, så förälskad i ett land. För vem blir inte kär i en stad där man inte får promenera och röka för att man ska ta hänsyn till sina medmänniskor på de trånga gatorna? Jag tror att jag ska bli japan när jag blir stor och flytta till Tokyo.

Det är nu det börjar

Det dröjde väldigt länge, som ville de verkligen hålla mig på halster, men så låg det där på hallmattan, kuvertet med universitetsstämpel på. Slängde väska och nycklar på golvet, klampade in med skorna och satte mig vid köksbordet. Med darrande fingrar och tårfyllda ögon öppnade jag kuvertet och läste de magiska orden:

"... och jag kan glädja Dig med att Du är antagen"

Det är nu det börjar. Nu är det på riktigt. Fy fan vad jag är lycklig.

No more vol. 2.0

Det var någon som stal bakhjulet på min cykel. Nej, de stal inte cykeln. Bara bakhjulet. Och ja, den var låst.
Och ja, det krävde säkert ett visst mått av ansträngning då både kedja och växel skulle kopplas loss och lås knipsas upp. Cykeln lämnades prydligt lutad mot en vägg cirka 20 meter från där cykeln varit parkerad.

Jag kan se tre förklaringar till varför någon skulle göra något sådant:

1. Det mest troliga är att någon behövde just precis ett sådant hjul och bestämde sig för att min cykel som var parkerad på Folkungatan var ett lämpligt offer.

2. Det gjordes ett småskaligt försök till någon form av samhällelig protest (den motsatta versionen av släppa ut luft ur stadsjeepar) fråga mig inte vad det skulle protesteras emot, men jag har sett ett fall till, en mountainbike utan framhjul.

3. Det var en installation som syftade till att reta upp mig så mkt att jag skulle göra något drastiskt som konstnären sedan skulle dokumentera. Typ få ett verbalt raseriutbrott alternativt börja slåss.

Overseas

"We didn'r start the war, but we take responsibility for the consequences from it"

Södertälje tar emot fler flyktingar från Irak än USA och Canada tillsammans. Så en kommunpolitiker från Södertälje får åka till kongressen i Washington och på sin knackiga svengelska berätta det för amerikanerna. Vad ska man säga?

NIMBY-syndromet

Ja, det heter tydligen så, när man skyller ifrån sig eller bara helt enkelt inte vill ta ansvar. Not In My Back Yard, eller "inte på mitt bord" som vi säger på svenska. Verkar vara ett syndrom som en hel del tagit fasta på, särskilt när det kommer till klimatfrågan. Och så Kina såklart.

No more

Blev bestulen på min en vecka gamla iPod igår. När jag slutat tänka på pengarna, och insett att musiken finns kvar på datorn, så blir jag arg. Riktigt förbannad. Vad är det för ruttna människor som gör så? Och så tänker jag på gårdagen. Hur någon gick omkring med min iPod, kanske lyssnade på min musik, tittade på mina bilder. Mina högst privata bilder från mammas och pappas bröllop, från Hoffmaestro-konserten.

Den spännande upplösningen

... jag kunde inte hålla fingrarna i styr, så jag mailade Folke och frågade hur det stod till med det provocerande klistermärket. Fick efter bara en liten stund följande mycket tillfredsställande svar:

"Hej.
Tack. Jag tycker också väldigt mycket om folke, men han gör (tyvärr?) som han vill. Och citatet med fläskkorven var nog hans sätt att visa alla pratarna där ute hur fånig debatten är. Kanske ville han visa hur långt man kan gå, om man nu som "konstnär" verkligen vill provocera. Kanske tycker han bara att det är löjligt primitivt att människor blir så upprörda att de är beredda att ta till vapen på grund av att nån dissar deras helgedom. Kanske tycker han att religion tillhör en tid när vi fortfarande var rädda för det okända, och att religiösa ledare är det sista vi behöver. Kanske gillar han bara inte Islam. Man kan aldrig riktigt veta med Folke, han är väldigt medveten om att han är en vuxen människa, och därför gör han lite som han vill mest hela tiden, och bryr sig sällan om att förklara eller ursäkta sig. Ibland blir det hänsynslöst och kanske till och med plumpt, en del gånger blir det många runda ord, och ibland uppmanar han urskiljningslöst alla att ta droger. Men det är sån han är och det är därför jag gillar honom, för att han inte tar hänsyn till vad som passar sig, utan pratar från hjärtat, och ibland från kuken. Det är väldigt befriande i en tid av 45-minuters indokrinerings-debatter på tv.
Folke har dessutom blivit ett begrepp som smittat av sig på de mest skilda kulturutryck i den här stan, Folke-namnet har goodwill och sätts på allt från klubbar till radioprogram. Det är garanterat ingen slump att det händer just nu. Dessutom finns det ett par copycats som gör Folke-stickers. Några snälla, och några riktigt jävla dryga. Nån original-garanti är alltså omöjlig att erbjuda.
Frågan är också om du tyckte att Folke höll hög kvalite bara så länge du höll med honom och visste att det kom från en säker källa.

Det ska tydligen finnas några ex kvar av "Folke Letar Efter Gud" på longboard-butiken på kocksgatan. Jag är osäker på vad den heter nu, de har nya ägare, men den ligger i en källare bakom en plåtdörr bredvid tatuerings-studion.
Och som sagt: Är du inte längre intresserad av boken nu när du vet att det är samma folke som säger så där om muhammeds morsa, som satt upp dig plus två på listan?

En bra sak är ju i alla fall att det är vår nu.
Hej svejs."

Nu kan jag tycka om Folke för att han är som jag vill vara, hänsynslöst och ärligt likgiltig inför vad andra tycker.

Åsas krossade världsbild?

Sen ett par år tillbaka brukar jag, närhelst jag får chansen, rycka loss en viss typ av streetart-klistermärken. De är vita, rektangulära och består av en mening som antingen är rolig, korkad eller bara finurlig. Jag har samlat på mig ett par stycken som jag klistrat in i en röd anteckningsbok. I dag skulle jag ta ut pengar på väg till Louie Louie. På bankomatens utsida sitter ett klistermärke av nämnda sort. Men texten är varken rolig, korkad (eller jo, kanske lite korkad) eller finurlig. Den är bara fel, så fel att jag inte ens vill återge den här med rädsla för att bli anklagad för hets mot folkgrupp. Jag funderar en stund, tänker att killen/tjejen som producerar mina älskade klistermärken kanske har fått en knäpp, blivit galen? Eller så är det någon slags provokativ samhällskritik skapad med en rejäl dosa ironi? Eller, vilket känns mest troligt men också mest sorgligt; det är någon annan som har rippat idén med de små rektangulära lapparna och använt konceptet för att sprida omogna, provocerande, hatiska och vulgära budskap.

Jag tror att jag måste försöka förtränga att jag läst det där klistermärket på bankomaten. Jag tror att jag måste rota fram min röda anteckningsbok när jag kommer hem, titta lite på alla de klistermärken jag hunnit samla på mig och låtsas att alla vita klistermärken egentligen är precis så roliga, korkade och finurliga som de är i min röda bok.

Nybliven blodgivare

Jag berättade för min pappa att jag tänkte börja ge blod, det tyckte han var en ganska dålig idé med tanke på att jag ofta är ganska trött. Blev förvånad över att han som läkare aldrig gett blod, han om någon borde veta hur viktigt det är att blodbankerna inte står tomma.

Så igår lämnade jag mina första deciliter blod på Södertappen, och det var länge sen jag kände mig så uppskattad! Sköterskorna på Södertappen ska ha en eloge för sitt aldrig sinande engagemang.

Hade slarvat lite med lunchen under dagen, vilket resulterade i att jag tre gånger om försökte sätta mig upp på britsen men misslyckades på grund av yrsel. Efter att ha blivit försedd med druvsocker och ett vått omslag på pannan så kunde jag till slut resa mig upp.

Lämnade blodcentralen med en lila t-shirt och ett leende på läpparna. Att ge blod är en väldigt liten uppoffring för en väldigt god sak, så jag uppmanar alla att pallra sig iväg till närmaste blodcentral och registrera sig, om inte annat för att få en dos uppskattning och gratis fika.

Today is the day

För nästan 300 personer kommer tiden att stå stilla i fem minuter idag. Kom till centralstationen klockan 18, stanna upp, tänk efter, frys i fem minuter med oss.

snart smäller det

dag kvar

...

...

... dagar kvar

...

... dagar kvar

Nedräkningen har börjat....

... om






... dagar kommer tiden att stanna för 100-tals människor i fem minuter. world freeze 1 april

WORLD FREEZE

1 april på Stockholms centralstation kommer ett hundratal människor att stanna upp och frysa sin position i fem minuter. Exakt samtidigt kommer människor i Århus, Köpenhamn, Florens, London, New York, Malmö, Minneapolis, Milano, San Fransisco, Venedig, LA och St Petersburg att göra samma sak. Kom dit och frys med oss eller beskåda en fem minuter lång paus på en av Stockholms kanske stressigaste platser.

mer info på worldfreeze eller facebook

Inte alla har en vän...

... som är så grym som min vän Carro. Titta och njut vänner, titta och njut:

Skäms!

Journalister som lyckats snå åt sig de där få åtråvärda anställningarna som alla vi på JMK vill åt borde inte ha mage att göra så här. Matilda du har så rätt!

Paper planes

Stapeln är svart och den är längre än alla de andra staplarna. Men som pappa säger, om det är tre av fem som får jobb, varför kan inte Åsa vara en av de tre? Upp med hakan Åsa! Och lite nyupptäckt M.I.A löser alla problem. Färg i sinnet, färg i sinnet

Det ser mörkt ut...

... för oss som vill bli journalister.

SL:s nya leksaker en dyr historia

dyra små apparater

637 miljoner. Så mycket har SL avsatt för att införa det nya biljettsystemet i kollektivtrafiken i Stockholm. 637 miljoner som hade kunnat bekosta en sänkning av månadskortet och fler bussar och tåg på linjer med högt tryck i rusning. Vilket hade resulterat i gladare och nöjdare resenärer. SL tycker att det är roligare att lägga 637 miljoner på blåa, fina små apparater. Åsa förstår inte hur SL tänker och varför ingen hindrar dem från att begå dumhet efter dumhet.

Att inte kasta sten i glashus

Sålde min första Slitz på Ica häromdagen. Och det var väl inget märkvärdigt med det, en tidning som alla andra med enda skillnaden att jag själv inte skulle köpa den eller bli särskilt glad om en hypotetisk pojkvän gjorde det. Men trots det kommer jag på mig själv med att anstränga mig extra mycket för att inte låta dömande när jag anger priset och frågar om kunden vill ha kvittot. Jag liksom antar att han tror att jag ser ner på honom för att han köper Slitz, och jag förväntar mig att han ska känna tacksamhet gentemot min likgiltighet och diskretion.

Och då slår det mig att jag är precis så dömande som jag anstränger mig för att inte vara.

Lika för alla

Om en vecka ungefär ska jag förhoppningsvis väljas till likabehandlingsombud på JMK, men så imorse läste jag det här. Då blev jag upprörd, och lite nervös.

... och Maciej Zaremba är förövrigt killen hela dan'

Den typiska studenten?

Tidningen Studentliv har gjort en sammanställning som presenterar de typiska studenterna. Kategorierna är civilingenjören, lärarstudenten, humanisten, ekonomen, sjuksköterskan, samhällsvetaren, naturvetaren och juristen. Jag som läser journalistik antar att jag hamnar bland humanisterna. Beskrivningen av den typiska humaniorastudenten låter såhär:

"Tuva är 30 år och läser litteraturvetenskap på Göteborgs universitet. Hon studerar för sin egen skull. Bland humaniorastudenterna är det åtta av tio som gör det, medan det bara är sex av tio bland lärarstudenterna som gör det. Tuvas utbildning medför inte särskilt mycket grupparbeten, det är vanligare på tekniska utbildningar och på lärarutbildningar. Tuva har bara sju undervisningstimmar i veckan, åtta av tio humaniorastudenter har max tio timmar i veckan. Därför har hon gott om tid att arbeta extra..."

Uppgifterna kommer från Högskoleverket och SCB och jag betvivlar inte att det finns säkert statistik som styrker påståendena. Men hur ser det ut i verkligheten för en humaniorastudent som jag själv?

- Vi har minst ett, oftast fler, grupparbeten för varje delkurs. Det är alltså en stor del av utbildningen.
- Antal undervisningstimmar skiftar mellan 6 och 12, men att det skulle ge mycket tid över till att arbeta extra är inte sant. De timmar jag inte tillbringar i skolan behövs för att hinna ta sig igenom den ofta omfattande litteraturen. Den tid jag måste avsätta för att läsa kompenserar gott och väl för det låga antalet undervisningstimmar.

Den tillhörande illustrationen visar en rödhårig kvinna med svarta tjocka glasögonbågar, bohemiska kläder och Madame Bovary i handen. Presentationen ger bilden av att humaniorastudenterna är tjejer, flummiga, pluggar för länge och utan några konkreta syften med sina studier. Jag känner inte att jag passar in i den bilden, oavsett vad statistiken säger. Och vi är ganska många humanister som läser journalistik. Så vad uppnår Studentliv med att förmedla stereotypa och fördomsfulla bilder av studenter? Ingenting annat än att befästa just de fördomar och generaliseringar vi borde arbeta för att motverka.

Vidare kan man ju fråga sig vad det inledande påståendet står för; vem studerar för någon annans skull än sin egen?

Skäms!

Förslaget om att chockhöja hyrorna för att korta bostadsköerna är obegripligt korkat. Argumenten låter ungefär såhär:
"Om man vill flytta till Stockholm från någon annan stad i Sverige så ska det finnas lägenheter som inte kräver flera års kötid. Det ska finnas ett utbud"

Min fråga blir då: Utbud för vem då? Rika människor som utan problem kan hosta upp ett par miljoner för en bostadsrätt på Strandvägen? Är det dem hyresrätterna ska vara till för?

Och var ska resten bo? Alla de som jobbar inne i stan och inte har tid att pendla två timmar varje morgon, var ska de ta vägen? Ska Stockholms innerstad bara vara till för överklassen? Fortsätter det så här är jag övertygad om att Alliansen till nästa val har tappat alla sina unga väljare. Och rätt åt dem som de beter sig.

Karibiskt på Debban

Än finns det hopp

För ett antal år sedan visade SVT en dokumentärserie som, om jag inte minns fel, hette "Skolan". Under ett par veckor fick tittarna följa en niondeklass i Göteborg som gick sin sista termin på grundskolan och kämpade med slutbetyg och gymnasieval. Serien uppmärksammade långtgående brister i den svenska skolan. Men trots att skolfrågorna sedan dess funnits med på den politiska agendan så kvarstår problemen.

Nu har SVT dragit igång ett nytt, liknande projekt som heter "Klass 9A", kanske för att göra ytterligare ett försök att visa på hur den svenska skolan faktiskt ser ut. Serien följer klass 9A på en av Sveriges sämst presterande grundskolor och utmanar klassen att innan terminens slut i stället placeras sig som en av Sveriges topp-tre presterande. För att vända trenden och röra om i kaoset lyfter man ut det ordinarie lärarteamet och ersätter det med några av landets främsta pedagoger. Kommer de nya lärarna att kunna motivera eleverna att prestera bättre?

Dramaturgin är tydlig och lite plojjig, men kanske nödvändig för att locka tittare, vad vet jag. Vad som berör mig är i stället de lärarporträtt som görs. Det här är inte vilka lärare som helst, det här är pedagoger som vågar ta nya grepp, som vågar intressera sig för sina elever, som vågar ställa krav och som med all rätt tar tillbaka makten i klassrummet. De påminner om mina högstadielärare som jag har så mycket att tacka för. De fick mig intresserad av saker jag aldrig brytt mig om, de gjorde mig angelägen om att suga ut mesta möjliga ur min grundskoleutbildning för att kunna klättra vidare, förvärva nya kunskaper och nå de mål jag satt upp för mig själv.

De lärare vi följer i serien 9A visar vad skolan bör handla om - kunskap och nyfikenhet. Jag blir alldeles varm inombords när jag ser matteläraren bryta arm med en av sina elever för att minuter senare förmå samma elev luta sig över sin mattebok och lägga pannan i djupa veck av koncentration. Det ska inte handla om pengar, det ska inte handla om att behöva ägna lektionstid åt att få elever att spotta ut ett tuggummi eller ta av en keps. Det ska handla om att motivera och intressera, och det är precis vad de här lärarna lyckas med. Och när de har lyckats med det kommer de även att lyckas ge eleverna nödvändiga kunskaper.

Tänk om alla fick samma chans som klass 9A, då skulle den svenska skolans framtid se betydligt ljusare ut. Än så länge får vi nöja oss med att de där lärarna som förändrar elevernas liv faktiskt finns där ute i vårt avlånga land, och att vi tack vare dem kan hoppas på en bättre skola för alla.

Upprörd?

Ok, jag ska fatta mig kort:

Läs först Leilas inlägg "Fakta eller fiktion del 2"
Läs sedan denna artikel publicerad på DN i dag.

Jag blir arg. Blir ni också det?

När politikerna spårar ur

Moderaterna i Sollentuna kommun vill att lärarlönerna ska vara direkt kopplade till elevernas prestationer. Högre betyg = högre lön

Jag finner knappt ord för hur upprörd jag blir. För bara ett par veckor sedan sändes en dokumentär i SVT om lärare som utsatts för hot av föräldrar som var missnöjda med barnets betyg. Lärare har fått sina betyg ändrade av rektor, ett fullkomligt oacceptabelt övergrepp. Den svenska skolan handlar inte om kunskap längre. Nyfikenheten och lusten att lära har ersatts av en hysterisk jakt på betyg. Hur ska vi kunna rädda den svenska skolan om politikerna vill omvandla den till ett vinstdrivande företag med anställda som ska prestera fram tillräckligt bra "siffror" för att höja sin lön? Lärarnas löner borde höjas utan något krav på motprestation i form av betyg! En lärares drivkraft måste ligga i att bygga en grund för varje elev att stå på.

Betygshetsen måste dämpas, fokus måste skifta från bokstäver på ett papper till vikten av att skaffa sig en substantiell utbildning. Det uppnår vi inte genom att belöna MVG med högre lön. För vad gör vi när betyget MVG i svenska inte alls betyder att eleven kan tillgodogöra sig litteratur, formulera sig i text, urrycka sig muntligt utan bara var ett medel för läraren att höja sin lön?

Dessutom har skolorna i kommunen inga medel att höja några löner med. Varje löneförhöjning skulle ske på bekostnad av en annan lärares lönesänkning. Är det så vi vill uppmuntra våra lärare att engagera sina elever? Politikerna som har kommit med det här förslaget vet inte vad de pysslar med. Jag uppmuntrar dem alla att se filmen "Freedom writers" och sen glömma att det här förslaget någonsin lades fram.

High on life!

Löningslördag på Sveavägen runt midnatt. Nykter på akohol, full på kaffe, päron och Fishermans friend.

Nackdelar: Grimaserna vid åsynen av den oundvikliga kön. Irritationen över alla dräggfulla människor som ramlar runt i tunnelbanan

Fördelar: Att vakna utan huvudvärk och yrsel dagen efter. Att vilja välja juice framför Coca cola på donken vid tre-snåret. Och att berikas med insikten att alkohol inte är allt. Länge leve high on life.

Länge leve Lenin?

Tunnelbanan är tapetserad med röda nävar. Tankarna går till en vidrig TV-reklam vars slogan löd "Alla har rätt till dansk design".
Den instinktiva (uppmuntrade?) associationen till kommunism känns dessutom inte helt politsikt korrekt.

Så vad var tanken med de röda nävarna?

Stockholms bästa hangout

Det är nu officiellt, Stockholms bästa hangout heter Louie Louie. Café String, som länge varit lite av en favorit, kan numera känna sig ersatt.

Fem bra anledningar att göra Louie Louie till nytt stammishak:

1. Sjukt snygg, trevlig och genomtänkt lokal. Från fåglarna på väggen till discokulan på toaletten.
2. Det saftiga morotsbrödet skulle kunna vara det godaste brödet som det någonsin gjorts smörgåsar på
3. Musiken är uppiggande men samtidigt avslappnand, peppig men samtidigt lugn.
4. Personalen är trevligare än trevligast. Fick så sent som häromdagen avnjuta gratis påtår i tekoppen. Service mina vänner, service.
5. Chokladkakan är så god att jag nästan saknar ord. Jag skulle helt enkelt kunna dö för den kakan.

Såjag uppmanar er alla att snarast ta en sväng förbi Bondegatan. Jag lär sitta i hörnet med en bok under näsan och ett leende på läpparna. Åsa har hittat hem.

http://www.myspace.com/louielouiesthlm

Vardagsglädje

Sitter och blippar i kassan på ICA, pratar lite med Anna i kassan mittemot mellan varven. En kund gör ett plötsligt inlägg i småpratet och säger:

- Jag tycker ni är jätteduktiga som orkar sitta här. Jag skulle inte stå ut, ni gör ett jättebra jobb!

Funderade en liten stund på hur hjärndödande och enformigt det faktiskt är att sitta i kassan, hur gärna jag än vill få det till att det är mer varierande än köket på McDonald's. Och vips kändes mitt blippande som en riktig insats; både meningsfullt och uppskattat. Mer uppmuntrande vardagskommentarer tack!

... blippandet går förövrigt snabbare och lättare än någonsin med de nya kassorna som har streckkodsavläsare känsligare än äggskal. Det tackar vi för!

Stockholm 2008

Observation på Södermalmstorg sen fredagseftermiddag:

Ung man iklädd mössa, solglasögon (trots väldigt grå himmel) mörka byxor och intetsägande jacka står och blåser falska toner i någon form av miniflöjt/visselpipa. Runt halsen har han en skylt där det med svart spritpenna står slarvigt skrivet: "Nybliven stekare, behöver hjälp med amex-räkningen"

tanke ett: svensexa. Killen har tvingats till detta upptåg av illasinnade vänner med ganska dålig humor
tanke två: han är en hängiven konstnär à la Pål Hollender och kallar spektaklet för en samhällskritisk installation
tanke tre: killen är galen

Enkelt

En mördare har tagit sig in på läkarutbildningen och nu hindrar reglerna skolan från att kasta ut honom. Det handlar alltså inte om dråp, inte om rån eller något liknande som kanske går att förlåta. Den här killen har kallblodigt mördat en annan människa. Ett mord som dessutom klassats som hatbrott då offret hade en annan etnisk balgrund än svensk.

Han ska inte få bli läkare, det säger sig själv. Hur svårt kan det vara att ha regler som säger att alla som söker till läkarutbildningen, eller i alla falla alla som blir antagna, måste lämna utdrag ur brotssregistret? På samma sätt som alla som vill jobba inom skolan måste göra det. Och när man infört denna regel kan man bestämma sig för att en vis typ av brott berättigar till att neka en elev plats på läkarutbildningen. Typ våldsbrott av grövre karaktär, sexualbrott och pedofilibrott.

Hur svårt kan det vara? Som Anders Milton skriver i DN; det är ingen (mänsklig) rättighet för någon att bli läkare

Människans sämsta egenskap

Filmfestivalen pågår. Såg Leonardo DiCaprios miljöfilm. Filmiskt, och didaktiskt, är den inte särskilt bra. Men budskapet går inte att skaka av sig; jordens resurser än ändliga.

En av alla de forskare som framträdde berättade att det finns en egenskap som skiljer oss från djuren. Alla djur (och människor) är opportunister. Det krävs liksom för att vi ska kunna överleva. Men människan är dessutom, till skillnad från djuren, en girig varelse.

I går kväll visade SVT en dokumentär som de döpt "Tobakens barn". Den handlade om tobaksindustrins konsekvenser för de som inte röker utan de som odlar tobak och bland annat tvingas bespruta tobaksbladet med gift, utan att använda skyddsutrustning.

I slutet av dokumentären berättas vad som sagts om malarian; för att stoppa malarian måste man kontrollera myggan. Detsamma verkar gälla tobaksbranschen; vill man kontrollera tobaksodlarnas villkor måste man kontrollera tobaksbolagen.

Men tobaksbolagen vägrar kommentera. De vill inte ta i det faktum att flera miljoner barn arbetar med att plocka tobak.

Till saken hör att tobaksbolagen tycks bildat någon slags kartell. De konkurrerar inte om tobaken, de bestämmer tillsammans hur mycket de är beredda att betala och tobaksodlarna får rätta sig därefter. Även om förtjänsten knappt räcker till mat. Som om det inte vore nog så marknadsförs cigaretter som hårdast i fattiga länder, skapar ett beroende hos människor som borde lägga varje öre på mat för dagen.

Jag tycker mig se en koppling. För egentligen skulle det inte vara så svårt för tobaksbolagen att ta tag i problematiken, kräva att barnarbete inte förekommer, förse familjerna med användbar skyddsutrustning, betala lite mer för tobaksbladen. Problemet heter girighet. Människan är girig. Om det inte vore för att tobaksbolagen har dollartecken för ögonen så skulle det inte behöva se ut så här.

Fy fan för girigheten.

Rapportering under all kritik

Jag har lyssnat på nyheterna ett antal gånger idag, både i radio och TV. De har till största delen handlat om statssekreterare "Ulrika-Schenström-affären". Men så under en eko-sänding i P3 berättas om en tropisk storm som härjar i västindien. En storm som redan skördat 100 offer och som främst drabbat ett av världens fattigaste länder; Haiti.

Alltså, statssekreteraren dricker ett glas för mycket under en middag med en politisk journalist. Illa när det visar sig att hon är jourhavande för landets krisberedskap. Inte heller så smickrande att som högt uppsatt politisk tjänsteman låta sig bjudas på mat och vin av journalister. Kanske än fulare av journalisten att förbigå de etiska regler en journalist bör efterfölja.

Men. 100 personer har omkommit i ett av världens fattigaste länder, en naturkatastrof av stora mått med förödande konsekvenser för ett land som förmodligen kommer att ha avsevärda problem med uppbyggnad och hjälparbete.

Har just tenterat på termer som "agenda-setting" och "framing", termer som beskrver precis vilken makt medierna har att bestämma dagordning och ställningstaganden. Men ibland (kanske ganska ofta?) så måste man se bortom allt det där, genomskåda och faktiskt konstatera att det är helt uppåt väggarna när en, i mina ögon relativt ointresant och omärkvärdig, politisk "skandal" tar upp så mycket plats trots att det händer så mycket annat i världen. Skäms!

Pengar till brunnar eller pengar i sjön?

Biståndspengar som SIDA skickar till Afrika förskingras. Det byggs inga skolor, inga brunnar grävs och inga föreläsningar hålls. Afrikansk korruption, dålig kontroll, revisorer som blir hotade, alla projekt som granskas får kritik.

Och revisorn som intervjuas har helt rätt, man kan inte ge 1000 000 kronor i kontanter till en otroligt utsatt människa som aldrig någonsing befattat sig med så stora summor, frestelsen blir för stor. Det är inte så svårt att förstå.

Men jag tycker inte om att de pratar om ökad kontroll, rättsliga åtgärder, hårdare regler... Det handlar om att hjälpa dem handskas med biståndet på rätt sätt.
Vi måste hjälpa dem att hjälpa sig själva.

Stora frågor kräver stor uppslutning

Spenderade förmiddagen i DN-skrapan tillsammans med mina klasskamrater. Vi intervjuade Expressens informationschef som del i ett granskningsarbete vi gör i skolan. Det var både intressant, trevligt och inspirerande. Och det jag funderade mest på (förutom att det är DÄR, på DN-redaktionen, jag vill jobba när jag är färdig journalist) när jag åkte därifrån var vår älskade tryckfrihetsförordning. Den grundlag vi borde vara allra mest stolta över, den grundlag vi borde värna om allra mest.

Vart är vi på väg om man börjar göra inskränkningar i TF? Som min föreläsare uttryckte det, börjar man peta i TF går det bara utför efter det...

Expressens informationschef "gladdes" åt vår oro för Sveriges framtid, hon uppmuntrade oss att ta upp kampen om den lag som är nyckeln till fri, modig och politiskt oberoende journalistik.

Så för att spinna på de senaste veckornas hype kring Birros dramaserie:

Upp till kamp, länge leve tryckfrihetsförordningen!

Tredje gången gillt?

Jag tror, orkar inte titta efter, att det här blir det tredje inlägget om stockholms kollektivtrafik och framför allt vad den bör kosta.

De vill höja priset på månadskortet med ytterligare 70 kronor, det kommer då att kosta 690 kr och jag tar mig friheten att avrunda till 700 kr. SJUHUNDRA KRONOR är nästan 10 % av studiemedlet, det är ungefär 10 timmars slit på mitt älskade extrajobb McDonald's, det är den sammanlagda kostnaden av min mobilräkning för två och en halv månad, det är mat för två och en halv vecka (med studentkylskåp ^^), det är tre månaders gruppträning på SSIF (Stockholms Studenters Idrottsförening). 700 kronor är alldeles för mycket för en månads tunnelbaneåkande.

När ska de fatta att det handlar om priset, det handlar alltid om priset. Sänk priset och folk köper, höj priset och folk plankar. Jag kan få så mycket bättre och mer prisvärda saker för 700 kronor än ett busskort.

Hur mycket får Kalle kosta?

Han heter Kalle, han är 20 år gammal och han har en extremt ovanlig sjukdom som hittills varit obotlig. Sjukdomen gör att han får svårt med andningen, lederna stelnar och gör att han får svårt att gå och hörseln försämras gradvis. Nu har man hittat en medicin som fungerar och som godkänts, Kalle ingick i testpanelen och blev snabbt friskare. Men nu ska han inte få behandlingen för att den är FÖR DYR! Sjukhusledningen vill alltså låta en ung kille tyna bort när det finns ett sätt att förhindra det! SKANDALÖST! Och jag hoppas att media i det här läget har gjort en insats, att inslaget i nyheterna bidrar till att beslutet ändras. Vi lever för fan i ett rikt västeuropeiskt land, där ska sådant här inte få förekomma! I Afrika dör folk för att medicinen är för dyr, vilket också är en katastrof, men i Sverige ska det fan inte vara möjligt!

Nya grepp

Statsminister Fredrik Reinfeldt presenterade idag inför en samlad presskår vem som blir ny handelsminister efter att denne tar över avgående Mikael Odenbergs uppdrag som försvarsminister. Hon heter Eva Björling och har tillsynes all kompetens som krävs för uppdraget (docent, tidigare forskare vid karolinska, arbetat på utrikesutskottet och i utrikesnämnden med mera).

Men när Fredrik ska presentera Eva så väljer han att berätta att Eva åkte fast för fortkörning i somras, hon har byggt ett hus som hon har fått betala tilläggsavgifter på och dessutom olovligen dumpat jord utanför tomten, hon kör en lila porsche och innan hon gavs förtroendeuppdrag har hon använt sig av svart arbetskraft. Inte bara ett lik i garderoben utan ganska många (mindre har fällt en minister förut... toblerone till exempel).

Men jag förstår varför Fredrik gör som han gör, trots att presskåren undrar i sina frågor. Han har lärt av sina misstag och vill undvika att vi måste byta handelsminister snart igen när ovanstående uppdagas. Sen måste det såklart poängteras att bara för att misstagen offentliggjorts så är de inte acceptabla, och det klargör Fredrik.

Det är ett nytt grepp och jag gillar det, Eva verkar kompetent för uppdraget och det måste vara vad som räknas i slutändan. Och så tycker jag att det är skönt att Fredrik återigen vågar visa de sidor hos sig själv som i huvudsak gjorde att alliansen vann valet. Bra gjort statsministern!

Ogynnsamt försäljningsknep

Hasasde mig ner till videobutiken på hörnet härom dagen för att hyra lättsam underhållning till hemmakvällen. Och eftersom min dvd-spelare bestämt sig för att ta semester är jag numera hänvisad till gamla hederliga vhs. Längs med hela nyheter/topplistan-väggen i videobutiken har de dock tajmat dvd-spelarstrejken med att rensa ut alla vhs. Lite trist och ganska mycket otur.

Men så ser jag en stor låda fylld till bredden av de klumpiga fodralen, och ovanför sitter en lapp som skriker ut i versaler "10 VHS FÖR 99 kr!". Filmvetaren inom mig vaknar till liv och jag börjar gräva bland titlarna. Efter att ha gått igenom dem ALLIHOP har ag lyckats stapla en hög på ca 15 filmer jag gärna spenderar några kronor på. Men så tittar jag upp på skylten igen och upptäcker att det finns en finstilt rad alldeles under de skrikande versalerna som säger: "Gäller ej sf-röd". Ok, "sf-röd" vad menas med det tänker jag? Tittar på min hög och ser att bara en enda av de 15 filmer jag omsorgsfullt plockat ut INTE är sf-röd. Vänder mig till tjejen i kassan och frågar hur mycket sf-röd filmerna som erbjudandet exkluderar kostar? Då säger hon till min förargelse att de inte är till utförsäljning, de får man bara hyra, för hela 40 kr styck.

What!? Här har jag grävt, gjort noggranna avvägningar och fått ihop en perfekt stapel med 15 riktigt sevärda filmer men så får jag bara köpa EN ENDA av dem! Varför i hela fridens namn har de placerat en gigantisk låda fylld med osorterade, sönderspelade och för länge sedan oheta filmer, och en skylt som säger "10 VHS FÖR 99kr" när det i själva verket bara är en tiondel av dem som är till salu? Det finns många sätt att lura kunder på, och i de flesta fall brukar tanken vara att det ska mynna ut ökad försäljning. Men vem tror att de kan lura kunderna att betala 40 kr för att hyra b-filmer från 1990-talet genom att få kunden att tro att det är en köpfilm? Ibland blir jag så trött på att underskattas som konsument.

Tillbringade första månaden av sommaren tågluffandes genom östeuropa med en kompis. Kom hem till Stockholm sprängfylld av intryck; upplevelser man vill dela med sig av, människor man vill berätta om. Att acceptera vardagens återkomst var hyfsat ångestladdat. Vaknade och undrade var jag var någonstans, började leta efter min reskompis om morgnarna... Saknade människorna, frihetskänslan, den konstanta strömmen av nya intryck och så värmen såklart. Men man vänjer sig så snabbt. Tillbaka på jobbet, på ica, hemma. Och så hamnar jag på Skinnaviksberget med min reskompis, som jag numera inte tycks klara mig utan, ätandes kebab och beundrandes vår huvudstads vackra siluett. Vi hade en helt fantastisk månad och (öst)europa har så mycket att erbjuda som jag saknar här i norden. Men när man tittar ut över Stockholm en sommarnatt i juli, då finns det inte mycket att klaga på, Stockholm är en väldigt fin stad och jag är glad att jag bor just här.

Den danske skammen

Det bör väl sägas ett par ord om gårdagens katastrof:

Trist när fotboll blir till skandaler. Svårt att inte tycka synd om merparten av det danska laget dock (Poulsen borträknad)
Och som Esk skriver på DN.se, de danska roliganerna är inte så roliga längre.
Går till historien gör det säkerligen, men klassiskt var det knappast redan igår (varför är sportjournalister ofta snäppet dummare än andra?)

Enough is enough

I överkanten i gratisblaskorna kan man hitta diverse notiser nerplitade av varierande redaktionsmedlemmar. För någon vecka sedan var en av dessa notiser en förbannelse över den rådande högkonjunktur. Skribenten i fråga hade hittat Molgon på ebay, ja, ni läste rätt, MOLGAN! När man köper denna väldigt dyra (massa tusen...!!) låtsaskompis erhåller man en lista på Molgans egenskaper, typ "Molgan tycker allra bäst om chokladglass, han blir glad av dansbandsmusik och tycker inte om att ha sandaler på sig".

Jag vill i versaler hålla med ovan nämnda skribent och SKRIKA UT MIN ILSKA ÖVER DEN FÖRBENADE HÖGKONJUNKTUREN.

För ett tag sedan sattes utgångspriset 1 krona för en nyrenoverad 2a i centrala Stockholm, som en kommentar på den urartade bostadsmarknaden. När tidningen som berättade om spektaklet besökte visningen var priset uppe i över 2 miljoner...

Jag är inte mindre materialist än någon annan, köper gärna nytt mest på skoj, sällan för att det verkligen behövs. Men när man kan sälja Molgon på ebay för lika mycket som det kostar att åka fram och tillbaka till New York fyra-fem gånger, då har det gått för långt.

DÖD ÅT HÖGKONJUKNTUREN som berövar människan på förnuftet.

Tillgänglig 24-7?

Det är nästan otänkbart med en blogg helt utan ett "varför-måste-vi-alltid-vara-nåbara-och -tillgängliga"-inlägg, så här kommer det:

Jag tog mig samman och gick ut och sprang häromdagen (bikinisäsongen är ju farligt nära). Och jag kan verkligen inte springa utan musik, inte inne i stan i alla fall, annat var det ute i Nackas skogar, men Södermalm, big no no. Tog följdaktligen med mig min älskade iPod fylld med världens bästa spring-spellista. Laddar med att lägga till ett par nya favoriter, virar noggrant fast iPoden med sladden kring handen så att den omöjligt kan glida ur, oavsett hur mycket handsvett jag får. Hinner så långt som 10 meter utanför porten när den gröna lilla saken bara DÖR. Försöker desperat få igång den igen, ibland går det ju... Men nej, den är hur död som helst (läs: inga batterier). Funderar en liten stund om jag ska försöka utan fantastiskt peppande Elias & the Wizzkids i öronen... nej, det går inte. Vänder om, går in i lägenheten, rotar fram handsfree-sladden, kopplar mobilen till musse pigg-lurarna och beger mig än en gång mot porten. Nu går det mycket bättre. Spellistan på min walkmanphone är inte riktigt lika bra, men det duger.

Ungefär halvvägs runt så tystnar musiken, oh no tänker jag, inte batterierna, inte NU precis innan uppförsbacken. Men så känner jag hur det vibrerar i fickan, det RINGER ju! Fumlar febrilt efter telefonen, öppnar den och svarar flåsande: "Hallå!?" Personen i andra änden undrar varför det blåser så, och det hörs att hon inte hör mig så bra, kommer på att jag ju har handsfreen inkopplad, måste ju prata i handsfree-mikrofonen! Rycker i alla sladdar jag får tag i och lyckas hålla micken mot munnen och får ur mig: "Jag är ute och springer, ringer dig sen!" klick. Musiken sätter igång igen. Men så ser jag en man komma gåendes emot mig, han har sett hela förloppet och jag kan slå vad om att han tänker: "Men herregud, kan man inte ens motionera utan att kuna bli nådd nuförtiden? Svara i telefon när man joggar... den tjejen har problem" Jag har god lust att springa fram till honom och förklara att jag bara har den med mig för att jag måste ha musik och att den fungerar som mp3 och att iPoden dog och... Nej, man ska låta bli att störa främlingar för att man tror att de tänker elaka tankar om en. Jag får försöka nöja mig med att JAG vet varför jag hade telefonen med mig. Inte för att bli nådd, utan för att orka upp för den där förbannade uppförsbacken. Det går ju liksom inte utan "Best friend blues".

Svarta och vita...

... så heter en amerikansk realityserie som visas på SVT. En svart familj och en vit familj bor tillsammans och "byter" hudfärg med varandra (smink), för att öka förståelsen för hur det känns att ha en annan hudfärg. En massa problem uppstår såklart och de missförstår varandra, anklagar varandra för att inte förstå och så vidare.

Vid ett av dessa tillfällen säger den svarta kvinnliga deltagaren om den vita kvinnliga deltagaren"hon vet inte hur man umgås med någon av en annan ras". Jag reagerar på två saker: Hur inskränkt är hon inte själv som person om hon väljer att dela in människor efter ras? Jag tycker inte att man ska använda ordet ras om människor, mäniskor är människor, på sin höjd kvinnor och män och då utan att lägga någon värdering i det.

För det andra så reagerar jag på syftet med programmet. De ger allihop intrycket av att vilja få sina fördomar bekräftade istället för dementerade. Som min pappa brukar säga, det tjänar ingenting till att leta fel hos människor. Jag håller med och tycker såklart att det är mycket bättre då att acceptera att vi är olika och arbeta med den enda man kan förändra - sig själv.

Vid ett annat tillfälle följer den vita manliga deltagaren (sminkad svart) med sin svarta manliga deltagare hem till hans svarta vänner. Där sitter de vid ett bord och dricker lite öl, röker och spelar domino. Den vita mannen säger efteråt till "dagbokskameran" att om de dricker, röker och spelar så är det inte en miljö han känner sig bekväm i. Nähä, ok men det var väl inte så farligt. Att röka, dricka öl och spela domino är helt enkelt inte hans grej, det har INGENTING med hans hudfärg att göra.

Damn it, människor är olika och inte förrän vi slutar skylla allt på hudfärgen så kan vi acceptera varandras olikheter som mänskliga, inte färgade.

(Det ska sägas att programmet även hade positiva effekter på deltagarna)

Efterlysnig: ett modigare SL

Ok. Nu får de ge sig. Höjda straffavgifter och polisanmälan mot fuskåkare? Varför tror de att folk plankar?!? För att det är FÖR DYRT! SL dras redan med miljonförluster, så varför ite vara lite djärva och chansa lite (det värsta som kan hända är att de förlorar lite mer), pröva att SÄNKA priserna istället. Jag tror att det skulle reslutera i att fler köper busskort.

Åsa <3 HBT

Idag är det internationella dagen mot homofobi - det förtjänar ett inlägg och en bild på Sveriges bästa bögpar, två av mina idoler. Me like mark och jonas liksom ;)

Med siktet inställt på Europas dyraste?

Att det inte går något vidare för SL var ju inget nytt. Och nu meddelar stockholms moderater att månadskorten ska höjas ytterligare, men löften ges om att de inte kommer att kosta mer än 700 kronor (!). I en gratistidning läser jag ett kort uttalande av en moderat jag inte minns namnet på, han säger att det inte är priset folk irriterar sig på hos SL utan att bussar och tåg inte är i tid. Ja, det är irriterande när kollektivtrafiekn krånglar, men kära politiker, ta följande i beaktning innan ni uttalar er:

Fullt studielån inklusive studiebidrag ger idag drygt 7000 kronor i månaden. En studentlägenhet kostar mellan 3000 och 4000 kr. Sen tillkommer mat, telefoni, kurslitteratur och, ej att förglömma, SL-kortet. Man behöver inte vara särskilt bra på matte för att förstå att det blir knapert. Så för alla studenter som (förgäves?) år efter år väntar på studentrabatter är priset a och o. Dagens 620 kronor är på tok för mycket, höj priset ytterligare och stockholms plankande/fuskande/cyklande studenter kommer att öka.

Ps. I det senaste kårvalet vid Stockholms Universitet fanns ett parti med namnet "Studentpartiet SL-rabatt", jag tycker att det säger ganska mycket om hur tungt priset väger...

Oparfymerad men ändå kvinna?

Hemtenterar på könsperspektivet i Dietrichs "Den blå ängeln" och fastnar i pausandet för en annons i tidningen. Birka Cruises gör reklam för ett kampanjerbjudande med texten: "Vi tycker att du ska ta med dig bästa väninnan, bikinin, lilla festblåsan och ditt goda humör och följa med oss på en romantisk kryssning med Birka Paradise [...] Nu ger vi dig dessutom råd att sätta guldkant på tillvaron. Du och bästa vänninan kryssar med för endast 198 kr för två! Det borde ge en slant över till tax-free butikens prafymer och andra läckerheter"

Sitter och läser anteckningar från föreläsningen och stannar till vid meningen "konstruktion av kön".
Låter vi samhället konstruera vårt kön? Jag är tjej men känner inte alls att tax-free parfymer kan locka mig att åka på kryssning... är jag okvinnlig då?

Kan inte låta bli att reagera på det fördomsfullt stereotypa i annonsen - varför måste det handla om bikinis, parfymer och lilla festblåsan när man ska locka kvinnliga konsumenter? Jag kan inte relatera till något av det men likväl är jag tjej. Hrm.

Skolmassaker

32 döda ungdomar. 32 ungdomar som gick till skolan i tron att det var en säker miljö. 32 ungdomar vars föräldrar aldrig kommer att bli desamma. Hittar inte orden. Kan inte ta det till mig och önskar att vapnen inte kunde hamna i fel händer.

I svenskan listades i uppslagets nederkant de senaste årens skolmassakrer i USA. Vi måste lära oss något av det här, det får inte bli en i raden av uppräknade katastrofer nästa gång det händer. Vi får inte låta offren bli till statistik. Det får inte bli en nästa gång. Någonting är fruktansvärt fel och vi måste komma på vad.

Tillbaka in i biomörkret

Var på bio igår igen, för att lätta mina sinnen så att säga. Fransk komedi (Le grand appartement, se bild) på en av stockholms mest kulturstämplade biografer - folkets bio Zita. Kunde inte bli fel tänkte jag...

Om man rangordnar störande moment i en biosalong så kommer ringande mobiltelefoner på första plats. Därefter högljutt godis-pappers-prasslande. På tredje plats hittar vi småviskande par som aldrig inser att alla andra också hör vad de säger, och på fjärde plats kommer det jag utsattes för igår - medelålders kvinnor som skrattar för högt, på fel ställen och HELA tiden.

Som jag ser det så finns det två enkla förklaringar på varför mina biobesök inte längre är så lyckade som de en gång var: antingen så har filmvetenskapen fördärvat mig och jag har blivit en läskigt kräsen biobesökare, eller så har stockholmarna plötsligt glömt bort hur man uppför sig som biopublik.

Skräckupplevelse för filmnördar

Att sitta hemma i sin ensamhet och tycka synd om sig själv en lördagskväll är inte helt ok. Att gå på bio löser alla problem. Finns inget bättre botemedel mot självömkan än att försvinna in i en fiktiv värld för två timmar. Med en SF-check och inte jättemycket pengar på kontot pallrade jag mig motvilligt iväg till den där biografen som jag av principskäl inte besökt på flera år: Sergel. Jag vill inte att en biograf ska vara som ett rullband med en konstant genomströmning av skrikande fjortisar som lämnar spår av godis/popcorn efter sig vart de än går. Ett biobesök ska kännas avslappnande, kulturellt och inspirerande. Har därför hållt mig till Grand, Saga, Viktoria, Sture och Zita på senare år. Men som sagt, just denna väldigt ensamma lördagskväll prioriterade jag min stackars ekonomi och vågade mig dit. Jag säger bara en sak: ALDRIG MER.

Till att börja med så har besökarna på Sergel inte förstått det här med godispåsar i salongen. Ska man äta under filmen så öppnar man påsen så mycket det bara går så att man prasslar så lite som möjligt under filmen. Men nej, inte på Sergel, där är det ok att prassla och prassla och prassla lite till...

När förtexterna börjar rulla förväntar i alla fall jag mig att småpratet ska tona ner och tystna. Men icke på Sergel, där småpratas det tills dialogen i filmen satt igång!

För att förebygga störningar under filmen så påminns publiken alltid om att stänga av sina mobiltelefoner. Egentligen borde man inte behöva påminna besökarna om något så elementärt, men bättre arbeta förebyggande än att riskera något... En stor vibrerande skylt med en mobiltelefon som ringer fyller duken och en röst säger "Du stör väl inte under filmen? Stäng av din mobiltelefon!" Det går liksom inte att missa.

Men på Sergel så varken lyssnar eller tittar man på något annat än grannen i stolen bredvid tills filmen verkligen har börjat. Visningen fick således inte fortgå ostört. Den första telefonen som ringer har en ringsignal i form av en r'n'b låt på högsta volym. Inte nog med att killen som äger telefonen bestämmer sig för att han vill svara - han svarar när han inte ens är halvvägs ute ur salongen!

Den andra mobiltelefonen som ringer (man kan ju tycka att folk borde ha blivit påminda när den första ringde...) har en något lägre och något äldre ringsignal. Men den här personen bestämmer sig för att inte göra något alls! (förmodligen för att inte bli utpekad som "den där som glömt mobilen på"). Mobilen ringer och ringer och ringer och jag får allt svårare att koncentrera mig på filmen. Det är väldigt nära att jag ställer mig upp och skriker "STÄNG AV FÖR I HELVETE!", men den tystnar precis innan såklart...

Den tredje, ja den TREDJE, mobiltelefonen som ringer tycks i alla fall ha en ägare som inser sitt misstag och skäms en aning. Ringandet hinner bara pågå en kort stund innan den stängs av.

Inte nog med detta! Under större delen av filmen har jag ett blåvitt sken i ögonvrån - tjejen i stolen bredvid sms:ar konstant under hela visningen.

Är det bara jag som tycker att det är filmen som ska stå i fokus under ett biobesök? Är det bara jag som vill kunna försvinna in i filmen och för en stund glömma bort allt annat runt omkring mig? Jag har aldrig blivit så distraherad/störd under ett biobesök som jag blev i lördags. Jag är ganska bra på att koppla bort min omgivning - det var helt omöjligt på Sergel. Usch, aldrig mer.

Maffiametoder

För ett par dagar sedan pratades det väldigt mycket om en salladsbar i Göteborg som nu är till salu. Jag tror att alla vet vilken jag menar.

Och jag vill bara säga följande:

Är det frivilligt att gå med i facket? JA

Finns det någon lag som säger att alla arbetsgivare måste skriva på kollektivavtal? NEJ

När Sofia i Göteborg känner att hon och hennes familj utsätts för så stora påtryckningar att hon beslutar sig för att sälja, kan man då säga att det är frivilligt att skriva på kollektivavtal? NEJ

Facket borde lära sig att bråka med folk i sin egen storlek! Och jag köper inte argumentet att facket måste ställa upp även för de anställda i mindre företag och att den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på att alla skriver på bla bla bla. Ingen av Sofias tre anställda är med i facket eller är intresserade av att bli så låt dem vara! Sofias anställda vill inte, alltså säger Sofia nej, å sina anställdas vägnar. Sen när är det något dåligt?

Facket borde hacka på de arbetsgivare som ger sina anställda sämre villkor än avtalet och de företag där det finns fackliga medlemmar som stödjer påtryckningar för avtal.

Har man inte rätt och säga nej kan det inte längre kallas frivilligt.

Sortera mera!

Aldrig har artiklarna varit så många och uppmärksamheten så stor kring klimathotet. Det ena rönet efter det andra avslöjar hur vi slösar med resurser som vi inte har, hur vi "lever över våra tillgångar". Jag har haft en papperskasse ståendes i mitt kök ganska länge, däri har jag lagt pantflaskor men också sånt som jag tycker att jag borde förmå mig sortera, exempelvis konserver. Häromdagen bestämde jag mig för att börja sopsortera på riktigt. Skrev en stor lapp på kassen så att jag inte skulle glömma vad som skulle dit och vad som är ok att slänga i soporna. Mängden soppåsar som jag slänger har redan minskat, och det känns jättebra.

Men så läser jag Wolodarskis artikel i DN om det smutsiga Stockholm. Han konstaterar att Stockholms gator är precis lika nedskräpade nu som innan maktskiftet i stadshuset. Och efter att ha argumenterat för att de som lämnar vid sopstationerna ändå gör det med sin stadsjeep, och i slutändan smutsar ner luften mer än de hjälper jorden med sin sortering, kommer Peter fram till att det vore bättre om alla slängde sina sopor i sopnedkastet i fortsättningen. Jag tror och hoppas verkligen att han är ironisk när han skriver " ...en betydande försämring av livskvaliteten att behöva bära på sopor i onödan" (DN 13 feb). Och när han säger i onödan syftar han på att miljövinsterna med sopsorteringen är så knappa att det knappast kan kallas miljövänligt att sortera.

Hur kan man i tider av överhängande klimathot, och dessutom i en av sveriges största dagstidningar, uppmana folk att sluta sopsortera för att slippa skräpet kring behållarna??!
Det går över mitt förstånd. Hur kan det någonsin vara dåligt att återvinna istället för att slänga?

Snart kommer vi att ha pratat klart om det stora hotet och börja inse att vi måste göra något, VI, du och jag, måste anstränga oss för att det ska hända något. Sortera sopor är ett sätt. Ta bussen istället för bilen ett annat. Alla kan bidra med något.

Och btw så är både min och pojkvännens sopstationer väldigt rena så jag kan inte riktigt relatera till att alla stationer skulle vara ett nedsmutsningsproblem...

Håll varandra i händerna nu barn...

En intagen på en psykanstalt har rymt, igen. Under en promenad lyckades han springa ifrån sina vårdare. Mannen är dömd för våldsbrott mot sin familj, som i förebyggande syfte har förts i säkerhet. Han anses inte vara en fara för samhället. Det här rapporterade nyheterna ikväll. Och det känns igen, det är inte första gången en psykpatient rymmer. Men vänta nu, backa bandet, sprang han ifrån sin vårdare?! Det kan inte vara sant! En psykiskt sjuk man begår ett våldsbrott och döms till vård, där får han gå på promenad och lyckas rymma som ett dagisbarn från sina kompisar! Ok att psykvården har visat sig ha många brister, men riktigt så enkelt får det väl inte vara att rymma? Kom igen, att dömas till vård är visserligen inte detsamma som att dömas till fängelse men det är likväl en frihetsberövande dom, de kan väl håll i dem i alla fall?

Tjejkväll framför TV: n, eller?

På onsdag lanserar TV3 sin nya stora satsning som de har döpt till "Girlylicious", girly plus dilicious liksom. Och vad ska dessa onsdagskvällar bestå av då? Jo, först en ny rom-kom serie om en relationscoach spelad av blondinen Anne Heche, därefter en helt ny säsong av amerikanska Top Model med Tyra Banks i spetsen och sist men inte minst talkshowen "Lustgården" som ska ta reda på vad svenska tjejer egentligen tycker och tänker om sex. En hel kväll med kärlek, skönhet och sex - precis vad alla tjejer har längtat efter! Eller...? Nej, jag skulle inte tro det.

Och med risk för att låta som en rabiat feminist så vill jag klargöra en sak: långt ifrån alla tjejer har kärlek, skönhet och sex som främsta intressen. Det är inte så konstigt att världen ser ut som den gör när snedvridna skönhetsideal, sexhysteri och verklighetsdistanserade rom-koms är vad unga tjejer förväntas vilja förkovra sig i framför dumburken en hel kväll i veckan.

Vad hände med att "vända trenden", klubba ihjäl könsstereotyperna och sluta hjärntvätta unga tjejer och killar med förutbestämda kommersiella ideal? Varför är det ingen som reagerar? Var tog alla feminister vägen?!?

En vilseledande debatt om ordning

Ordningsbetyg. Ordet skriker 50-talsfascism och känns urbota gammalmodigt. Men jag arbetar deltid som lärarvikarie så jag vet vad som försiggår bakom klassrummets stängda dörrar. Och jag kan tala om för alla som tror något annat att debattan kring det klubbade förslaget är så snedvriden som den kan bli. Att flumma runt med vackra ord som "individuella handlingsplaner" kommer inte att bringa ordning i Europas stökigaste skolor. Och att förmedla elevernas syn på saken genom att intervjua ungdomar från Stockholms elitskolor är inte riktigt givande i sammanhanget. Dessa elever tycker inte att åtgärden behövs, eleverna sköter sig ändå. Åk ut i förorten så ändrar de snart uppfattning, tyvärr. Och om de nu är så duktiga, vad skulle ordningsbetygen göra för skada?

Jag var ute på vikarieuppdrag idag. Jag kom dit med inställningen att bidra med något, att försöka ge de här eleverna en givande dag trots frånvarande ordinarie lärare. Men det gick inte så bra. Och visst, jag är inte lärare till yrket och har säkerligen pedagogiska brister, men jag har vikarierat ganska mycket. De här eleverna gick inte att få ordning på. De lyssnade inte på mig för fem öre trots alla mina försök med löften om lek i slutet på lektionen osv. Och att prata om att "kränka elevernas integritet", som Mats Pertoft gör i DN 17 jan, det är bara dumt. Låt mig säga så här Mats, we are way passed that. Den svenska skolan har alldeles för länge fokuserat på elevernas rättigheter, integritet, medbestämmande och så vidare. Den svenska skolan har spårat ur och de borgerlige gick till val på att bringa ordning i kaoset. Så låt dem göra det.

Jag förnekar inte att en stökig elev inte är stökig av en specifik anledning. Jag förnekar inte problem som trassliga hemförhållanden eller läs- och skrivsvårigheter. Man ska inte blunda för problemen och gömma sig bakom regler och papper. Men tro mig, den svenska skolan är i akut behov av drastiska åtgärder. Och att komma med floskler om "mer personal" som ska "se elevernas behov" är inte någon drastisk åtgärd.
"Det som ska värderas i skolan är kunskaper, man ska inte värdera ungas sätt att fungera" säger Eva-Lis Preisz. Nej, men man måste kunna sätta gränser för vad som är ett ok uppförande och vad som inte är det. Och här räcker det inte med en lärare som säger "Så där säger man inte!". Det krävs mer tydlighet och framförallt konsekvenser itsället för tomma ord lätta att skaka av sig. Bara det faktum att Ungt Vals undersökning visar att över hälften av tillfrågade elever i åldrarna 15-22 är positiva men lärarförbundet negativt tyder på att eleverna är de som befinner sig i för stökiga klassrum och att lärarförbundet inte vet vad de pratar om.

I en stökig skola, och tro mig det finns hundratals exempel bara i Stockholm, så behöver man ge läraren möjlighet att ta tillbaka makten. Som min fransklärare sa till mig i högstadiet när vi propsade på att man inte fick ha fler än två prov i veckan: "Eleverna har inte bara rättigheter utan även skyldigheter". En högstadieelev i en stökig skola i Stockholm kan komma försent, störa sina klasskamrater lektion efter lektion, aldrig ha med sig rätt grejer och skolka lite när han/hon känner för det, utan att förlora så mycket på det. De kanske får ett ig, men flera av dessa elever är redan inställda på IV-programmet och kommer i alla fall inte att ta sig samman förrän de är myndiga (om ens då) och kan söka komvux, så varför inte tala om för dessa elever att det straffar sig att förstöra för sina kamrater? Debatten fokuserar på elevens integritet och att man "märker" stökiga elever, men vad hände med alla skötsamma elever som aldrig någonsin får cred för att de är skötsamma? Och vad hände med att deras utbilding blir lidande för ett fåtal stökiga elever? De klarar sig ändå eller hur brukar det låta? Ja, det kanske de gör, men om en elev som förstör inte ens straffas så kan väl åtminstone de duktiga eleverna få sitt välförtjänta erkännande att det lönar sig att komma i tid.

Jag bråkade ganska mycket med min mamma när jag var runt 14. Mina kompisar förstod aldrig riktigt varför min mamma misstrodde mig och anklagade mig för en massa saker, de visste att jag var den mest skötsamma (präktiga om man så vill) eleven man kunde hitta. Jag gick ut med full pott i betyg och började inte dricka förrän jag fyllde 18 (med ett litet undantag för en mörk natt i en busskur). Jag försökte gång på gång tala om för mamma att jag inte ljög om vad jag gjorde på helgerna, att hon kunde lita på mig, men misstankarna försvann aldrig och jag började känna att det inte lönade sig att vara ärlig. Jag skulle kunna ljugit och inte förlorat så mycket på det.

Detsamma gäller skötsamma elever, det ska löna sig att vara punktlig, ha med sig rätt grejer och räcka upp handen istället för att skrika rakt ut. Och precis som att sexköpslagen inte utrotar prostitutionen så kanske inte ordningsbetyg får de högljudda eleverna att sänka rösterna, men det blir ett principiellt och moraliskt ställningstagande: att förstöra i undervisningen är inte ok.